Bitande kyla, svår terräng och det faktum att nio skidåkare dog på platsen för 60 år sedan. Resan till Dyatlovpasset i Uralbergen var inte enkel, men det stoppade inte Linköpingsborna Andreas Liljegren och Richard Holmgren.
– När vi tänker tillbaka på dagarna i Uralbergen så infinner sig en känsla av overklighet. Hur stod vi ut, hur orkade vi?
LÄS MER: De reser till mystiska passet
I december bestämde sig Richard och Andreas för att göra resan till Dyatlovpasset, uppkallat efter Igor Dyatlov som ledde expeditionen för 60 år sedan. Målet var att få en bättre förståelse för vad som hände natten då nio erfarna skidåkare rev upp sina tält och flydde i underkläderna.
– Det är en helt främmande tanke att lämna tältet. Spåren efter gruppens sista timmar tyder på att de levde längre än de borde ha gjort. De var starka och handlade rationellt efter att de lämnat tältet. Det enda irrationella var just handlingen att lämna tältet, vilket är det stora mysteriet. Något fruktansvärt måste ha tvingat dem till detta beslut, säger Richard Holmgren.
Veckor efter att skidåkarna lämnat sina tält hittades de döda, med skallskador, frakturer och förhöjda nivåer av radioaktiv strålning. Vad som hände är fortfarande ett mysterium, men nu har Richard och Andreas en större förståelse för vad skidåkarna gick igenom.
– Den förståelse vi hade innan utfärd känns mycket spekulativ såhär i efterhand. Man måste gå i deras spår under samma tid på året för att kunna nå en förståelse för gruppens öde – eller åtminstone känsloläge innan deras död, säger Andreas Liljegren.
Natten mellan 1 och 2 februari spenderade Andreas och Richard på exakt samma plats som Dyatlov och hans vänner, exakt samma tid på året.
– Det första ordet är givetvis iskallt. Allt fryser till is direkt: dragkedjor, vatten, mat, tyger, allt, säger Andreas.
Efter att ha färdats på skidor i djup snö i flera dagar kom de fram till passet. Temperaturen låg på minus 40 grader och Linköpingsborna tände sin tältkamin, tog på sig varma kläder och kröp ner i sovsäckarna.
– Det som var otäckt var att lyssna till vinden utanför, skulle den accelerera och nå stormstyrka så är man ett steg närmare döden, säger Richard.
Richard och Andreas hade föreställt sig en natt utan sömn. Men efter den tunga skidturen, kylan och ansträngningarna med att få upp tältet så var de för trötta för att fundera på dödshot. Och dagen efter vaknade de, utan att ha behövt fly sina tält. Under söndagen var de tillbaka i Jekaterinburg, och 5 februari bär det av till Linköping.
– Vi är naturligtvis väldigt glada att vara tillbaka men också både stolta och nöjda med vår utfärd.