I onsdags berättade Corren om tiggaren Ivan som utnyttjas hänsynslöst av två landsmän. Ivan tvingas att tigga åt dem, och de tar alla pengar han samlar in utanför en affär i Linköping. Han berättar också att åtta landsmän från Bulgarien utnyttjas på samma sätt som han.
– Min bild är att den här typen av brottslighet är ganska utbredd i Sverige. Samtidigt ska man inte överdriva det, merparten av tiggarna kommer hit i grupper där man stöttar varandra, men det är ingen annan som tar deras pengar.
Det säger Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare vid Internationella åklagarkammaren i Göteborg. Han har arbetat med flera fall av människohandel kopplat till tiggeri och har satt sig in i hur brottsligheten fungerar.
– Tiggarna rekryteras i sina hemländer där de får löften om arbete i Sverige. Ibland får de veta att de ska tigga, men uppgifterna om hur mycket de kan få ihop är ofta väldigt överdrivna. När de kommer till Sverige ändras villkoren och ledarna tar hand om i stort sett alla deras pengar.
– Man måste förstå att tiggarna är lågutbildade och ofta lever i något som kan liknas vid feodala förhållanden. De är vana vid att det finns en ledare som beskyddar dem och ser till att de inte har det alltför illa. Motprestationen är att de ska göra som ledaren säger, fortsätter Thomas Ahlstrand.
I Sverige ombesörjer ledarna allt, tiggarna får resa, mat, husrum och cigaretter. De skjutsas runt till olika platser där de beordras att tigga, ofta nio-tio timmar per dag.
– Tiggarna är ofta mycket undergivna mot sina ledare, och därför behövs det inte några starka hot för att få dem att fortsätta tigga. Det räcker med knuffar, några slag och hot av typen "hur ska du klara dig här i Sverige utan mig".
Förövarna är ofta från samma land som brottsoffren, i många fall är de från samma område. Thomas Ahlstrand har haft fall från både Bulgarien och Rumänien. Med bulgariska eller rumänska mått mätt kan ledarna tjäna mycket pengar på att tvinga människor tigga åt dem, och med jämna mellanrum åker de till sina hemländer för att rekrytera nya.
– Det verkar inte som om den här brottsligheten är samordnad i någon jätteorganisation. Var och en arbetar för sig, varje ledare har sin egen grupp av tiggare, ofta sju-åtta stycken.
I Sverige kan ledarna dömas för människohandel eller ocker. Men polisen tycker ofta att det är svårt att få fram bevis som håller i en rättegång.
– Det är svårt, men det går. Man måste identifiera gärningsmännen, och sedan kan man kolla deras telefontrafik och hur de har skickat pengar, säger Thomas Ahlstrand.