Samling efter dagens insamling. I värmen runt elden träffas migranterna efter att ha varit på olika håll i stan. Innan siste man lägger sig släcks elden noggrant.
– Jag får ont i magen när jag tänker på hur den här situationen är för oss. Det är inte roligt att vara ute i kylan och vara hemlös, säger Vasile Cozma.
Vasile är tydlig: Han säger att han, hans fru och vänner har gjort valet att resa till Sverige och, som alla EU-medborgare har rätt till, vistas här tre månader i taget. De har varit i Sverige flera gånger. De kommer därför att det är lättare att skaffa pengar till sin överlevnad här än i hemlandet Rumänien. De bor i tält eller bilar. De förväntar sig inte stöd av kommunen.
Men den här vintern slog kylan till med isande obarmhärtighet. Vasile har aldrig upplevt liknande i Sverige. I migranternas läger i utkanten av Linköping, där ett tjugotal människor lever, har temperaturen sjunkit till mellan 12 och 20 minus natt efter natt efter natt. Vasile säger att han har varit rädd för vad kylan ska göra med honom och de andra.
– Vi har fått filtar av snälla människor men i den här kylan kan man inte sova, kanske 2-3 timmar varje natt.
En kväll, då fingrarna stelnar så fort vi tar av oss våra tjocka vinterhandskar, besöker vi migranternas läger. En eld brinner på marken och vaktas av dem som samtidigt värmer sig runt den. I tälten intill bor ett tjugotal män och kvinnor, de flesta runt 20-40 år gamla. När vi kommer vinkar de välkomnande mot eldens värme. Det är skratt och kroppsspråk, fragment av engelska, svenska och berättelser på romani som vi inte förstår nu när vi inte har tolk med oss.
– Parfym, säger några och skrattar lite ursäktande när vinden plötsligt skickar röken mot oss i mörkret.
Tiuta och Vasile Cozma.
Vasile och hans fru Tiuta delar ett tält utan värmekälla. Han gläntar på ”dörren” och visar bäddarna därinne. Några andra tält har kaminer. Människorna som står här och värmer sig – Gabriela, Mihaela, Manuela, Fagaraz, ännu en Vasile, Veronika och flera – vill berätta hur de har det. De bjuder på chips och kex, visar sina tält. ”Hemma”, säger Veronika.
Här sover sex personer. Alla är i 20-30-årsåldern och flera har lämnat små barn hemma i Rumänien medan de bor i Linköping för att försöka samla ihop lite pengar att ta med sig hem.
Men det är ju inte hemma. Hemma är byarna kring Pitesti i södra Rumänien, de små kalla husen där en del tvingas sova på golvet, husen där barnen och släkt finns kvar. I telefonerna, livlinan mellan lägret och hemma, finns bilder på barnen och chans till videosamtal. Vasile och Tiuta har tre pojkar i Rumänien, 12, 14 och 20 år, som bor i huset med två rum. Den äldsta pojkens flickvän och lilla bebis bor där också. Barnens skolgång, livsviktig för framtiden, kostar pengar. I Rumänien har det blivit svårare än tidigare att få jobb på grund av pandemin. I Sverige tigger de vid affärer, letar pant, ibland hittar de både vita och svarta jobb, berättar de. När Vasile berättar om lantbrukaren de jobbade åt en sommar, blir hans ögon glada och pigga och rösten starkare. Det var en så fin gård, med så fina djur, berättar han.
– Vi jobbade hårt och ägaren var så nöjd med oss, säger Vasile belåtet.
Vasile Cozma förstår att folk som ser honom tigga kan tänka "varför sitter du där istället för att arbeta?" Men Vasile har diabetes och hjärtproblem, och far illa av att anstränga sig för hårt.
Jag säger till Vasile, via vår tolk: Det finns folk i Sverige som undrar vad ni gör här. Ni har ju ett land, ni bor ju i Rumänien. Varför kommer ni hit? Vad svarar du dem?
Vasile säger:
– Jag skulle vilja bjuda in dem att bo med mig i Rumänien. Äta det jag äter, leva som jag lever, gå på utedasset, knappt ha pengar, aldrig vara mätt. Och göra det i några månader. Sedan kan vi se vilket perspektiv de har på saken.