Samling efter dagens insamling. I vÀrmen runt elden trÀffas migranterna efter att ha varit pÄ olika hÄll i stan. Innan siste man lÀgger sig slÀcks elden noggrant.
â Jag fĂ„r ont i magen nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ hur den hĂ€r situationen Ă€r för oss. Det Ă€r inte roligt att vara ute i kylan och vara hemlös, sĂ€ger Vasile Cozma.
Vasile Àr tydlig: Han sÀger att han, hans fru och vÀnner har gjort valet att resa till Sverige och, som alla EU-medborgare har rÀtt till, vistas hÀr tre mÄnader i taget. De har varit i Sverige flera gÄnger. De kommer dÀrför att det Àr lÀttare att skaffa pengar till sin överlevnad hÀr Àn i hemlandet RumÀnien. De bor i tÀlt eller bilar. De förvÀntar sig inte stöd av kommunen.
Men den hÀr vintern slog kylan till med isande obarmhÀrtighet. Vasile har aldrig upplevt liknande i Sverige. I migranternas lÀger i utkanten av Linköping, dÀr ett tjugotal mÀnniskor lever, har temperaturen sjunkit till mellan 12 och 20 minus natt efter natt efter natt. Vasile sÀger att han har varit rÀdd för vad kylan ska göra med honom och de andra.
â Vi har fĂ„tt filtar av snĂ€lla mĂ€nniskor men i den hĂ€r kylan kan man inte sova, kanske 2-3 timmar varje natt.
En kvÀll, dÄ fingrarna stelnar sÄ fort vi tar av oss vÄra tjocka vinterhandskar, besöker vi migranternas lÀger. En eld brinner pÄ marken och vaktas av dem som samtidigt vÀrmer sig runt den. I tÀlten intill bor ett tjugotal mÀn och kvinnor, de flesta runt 20-40 Är gamla. NÀr vi kommer vinkar de vÀlkomnande mot eldens vÀrme. Det Àr skratt och kroppssprÄk, fragment av engelska, svenska och berÀttelser pÄ romani som vi inte förstÄr nu nÀr vi inte har tolk med oss.
â Parfym, sĂ€ger nĂ„gra och skrattar lite ursĂ€ktande nĂ€r vinden plötsligt skickar röken mot oss i mörkret.
Tiuta och Vasile Cozma.
Vasile och hans fru Tiuta delar ett tĂ€lt utan vĂ€rmekĂ€lla. Han glĂ€ntar pĂ„ âdörrenâ och visar bĂ€ddarna dĂ€rinne. NĂ„gra andra tĂ€lt har kaminer. MĂ€nniskorna som stĂ„r hĂ€r och vĂ€rmer sig â Gabriela, Mihaela, Manuela, Fagaraz, Ă€nnu en Vasile, Veronika och flera â vill berĂ€tta hur de har det. De bjuder pĂ„ chips och kex, visar sina tĂ€lt. âHemmaâ, sĂ€ger Veronika.
HÀr sover sex personer. Alla Àr i 20-30-ÄrsÄldern och flera har lÀmnat smÄ barn hemma i RumÀnien medan de bor i Linköping för att försöka samla ihop lite pengar att ta med sig hem.
Men det Àr ju inte hemma. Hemma Àr byarna kring Pitesti i södra RumÀnien, de smÄ kalla husen dÀr en del tvingas sova pÄ golvet, husen dÀr barnen och slÀkt finns kvar. I telefonerna, livlinan mellan lÀgret och hemma, finns bilder pÄ barnen och chans till videosamtal. Vasile och Tiuta har tre pojkar i RumÀnien, 12, 14 och 20 Är, som bor i huset med tvÄ rum. Den Àldsta pojkens flickvÀn och lilla bebis bor dÀr ocksÄ. Barnens skolgÄng, livsviktig för framtiden, kostar pengar. I RumÀnien har det blivit svÄrare Àn tidigare att fÄ jobb pÄ grund av pandemin. I Sverige tigger de vid affÀrer, letar pant, ibland hittar de bÄde vita och svarta jobb, berÀttar de. NÀr Vasile berÀttar om lantbrukaren de jobbade Ät en sommar, blir hans ögon glada och pigga och rösten starkare. Det var en sÄ fin gÄrd, med sÄ fina djur, berÀttar han.
â Vi jobbade hĂ„rt och Ă€garen var sĂ„ nöjd med oss, sĂ€ger Vasile belĂ„tet.
Vasile Cozma förstÄr att folk som ser honom tigga kan tÀnka "varför sitter du dÀr istÀllet för att arbeta?" Men Vasile har diabetes och hjÀrtproblem, och far illa av att anstrÀnga sig för hÄrt.
Jag sÀger till Vasile, via vÄr tolk: Det finns folk i Sverige som undrar vad ni gör hÀr. Ni har ju ett land, ni bor ju i RumÀnien. Varför kommer ni hit? Vad svarar du dem?
Vasile sÀger:
â Jag skulle vilja bjuda in dem att bo med mig i RumĂ€nien. Ăta det jag Ă€ter, leva som jag lever, gĂ„ pĂ„ utedasset, knappt ha pengar, aldrig vara mĂ€tt. Och göra det i nĂ„gra mĂ„nader. Sedan kan vi se vilket perspektiv de har pĂ„ saken.