Sju–åtta gånger under vårt samtal börjar Anders Svensson gråta. Underläppen darrar, ögonen tåras och han måste fästa blicken i taket och svälja några gånger innan han kan fortsätta berätta. Han har nära till sina känslor och de smärtsamma minnena är många, även om de glädjerika överväger.
Sist jag var hemma hos Anders var för ett bostadsreportage 2003. Då huserade han på 500 kvadratmeter i den pampigaste lägenhet jag sett. Det är den fortfarande, även om den krympt rejält sedan dess. En stor del har "styckats av" och snart är de 500 kvadratmetrarna uppdelade på tre lägenheter, precis som det var från början.
LÄS MER: Kommentarer från små sjuklingar
Anders och hans kära Margaretha ska bo på 60 kvadrat, ett stort kombinerat kök och vardagsrum (det forna mottagningsrummet) och ett sovrum (det forna väntrummet).
Över 10 000 Linköpingsbarn har varit i det väntrummet, till helt nyligen fyllt av spännande leksaker. Över 40 000 gånger har barn väntat på sin tur just här.
Det barnen inte visste var att nästa rum de skulle få gå in i, själva undersökningsrummet, var ännu större och fyllt med ännu mer leksaker. Här fanns hundratals gosedjur som hängde i lianer från taket, en elbil som barnen fick köra runt med i de stora salarna, ett leksaksfort, roliga strutdockor som man skjuter upp med en pinne och små presenter i form av guldchokladpengar och färska snittblommor.
Ett barnparadis. Trots att man var hos doktorn. Hur gick det till?
Djungelmotiven på väggarna är kvar, men leksakerna nedpackade och bortskänkta, en sliten trätax med hjul står lite ledsen och dammig kvar i ett hörn. Ett mindre kök har installerats i mottagningsrummet och en del målningsarbete återstår.
Efter att före jul ha drabbats av allvarlig hjärtsvikt och legat inlagd på US i en vecka fattade han och Marghareta, som i många år fungerat som klinikens alltiallo, att stänga mottagningen och låta åldern ta ut sin rätt.
Anders älskar lägenheten och nu kan han bo kvar i just de rum som varit allra kärast, rummen där han mött sina patienter, från nyfödda och upp till 20 år.
När Margarethas dotter berättade om nedläggningen på Facebook fullständigt drunknade Anders i mejl och telefonsamtal. Så många ville tacka honom för vad han gjort för deras barn, för allt han betytt. Han beskrivs ofta som en läkare av den gamla stammen, en riktig doktor och en människa med stort hjärta och verklig empati. En doktor som inte drog sig för att göra hembesök om situationen krävde. En doktor högt älskad av väldigt många.
Hur känns de vackra orden?
– Fantastiskt. Normalt sägs inte sådant förrän vid människors begravningar. Jag är överväldigad, rörd och sammantaget mycket lycklig över mina år som barnläkare.
Hur har du vunnit barnens förtroende?
– Barn är äkta, spontana och lekfulla, i viss mån även när de inte mår så bra. Vid en första kontakt ges ett gyllene tillfälle att komma på samma våglängd. Ett enkelt knep är att erbjuda en liten gåva. När isen väl är bruten kan man börja leka med dem och fortsätta med det tills man har nått samma våglängd.
Hur viktig är leken?
– Jätteviktig! Att leka är att möta barnen på deras planhalva. Den som inte har barnasinnet i behåll ska inte arbeta som barnläkare.
Vad är det största problemet i svensk sjukvård?
– Man tror att lösningen på att 1 400 människor undvikligen dör och 3 000 invalidiseras inom vården varje år är fler chefer och mer administration. Jag tror att lösningen är en betydligt större flexibilitet i organisationen.
– Vi har 40 000 utbildade sjuksköterskor som valt andra jobb. Det är sköterskebristen som lett till platsbristen, det är nästan omöjligt att bli inlagd på sjukhus i dag, även då det är avgörande för patientens hälsa. Höj deras löner!
Hur skiljer sig dina ledord från landstingets?
– Landstingets nyckelord är kvalitetssäkring, patientsäkerhet och en rättvis och jämlik sjukvård. Mina honnörsord har varit empati, förtrogenhetskunskap (erfarenhet), kontinuitet och tillgänglighet. Kommunikation och att ta sig tid är A och O. Om du lyssnar tillräckligt noga och länge på patienten så kommer hon att tala om för dig vad felet är.
Och om besökstiden gått ut?
– Då gör man som Bodil Jönsson skrev, man går ut och hämtar in den igen.
Vad har varit bäst?
– Att få möta barnen med all den lekfullhet och humor de besitter. Det bästa jag vet är när de har tillrättavisat mig. Som när jag ska ge en spruta, lugnar barnet och får höra "du, jag har faktiskt gjort det här förut!"
Och svårast?
– Att berätta för föräldrar att deras barn är svårt sjuka. En läkare ska i första hand bota, i andra hand lindra och i tredje hand trösta. Men hur tröstar man föräldrar vars barn gått bort? Jag har varit på 30 barnbegravningar och det har varit lika tungt varje gång. Förr dog leukemibarnen, men i dag klarar vi dem.
Ett kapitel är slut. Känner du vemod?
– Lite kanske, men nu ska jag ägna mig åt andra kära ting. Var sak har sin tid. Jag är tacksam över att orken tog slut före viljan, och inte tvärtom.