Hanna Lundgren från Linköping är 20 år och hennes syster Catherine Eadie från Toronto ska snart fylla 21 år. Systrarna adopterades från Kina till olika världsdelar, men har till slut hittat varandra igen.
Resultatet blinkade till på skärmen. "Sister", stod det tydligt längst upp. "Stark matchning."
Hanna var på väg till sin orienteringsträning när hennes mamma Maud noterade att resultatet av topsningen i släktforskningsdatabanken hade kommit. Förväntningarna var låga. Men någon avlägsen släkting kanske hade gått att hitta?
Beskedet var svårt att ta in – en biologisk syster? De famlade efter ord och ropade på pappa Jan.
När Jan kommer in i arbetsrummet ser han en bild på sin dotter på skärmen. Tror han. Men det är inte Hanna, utan hennes 9 månader äldre syster Catherine. De är slående lika.
***
Hanna är nervös, det är en väldigt speciell dag. I lägenheten i Göteborg, där hon studerar på Chalmers, letar hon upp några tepåsar och dukar fram fyra chokladcroissanter. Snart är det dags att åka till Landvetter flygplats för att för första gången krama om sin biologiska syster.
– Det är overkligt. Det kändes jättekonstigt att hitta en så nära släkting och i ungefär samma ålder, berättar Hanna lite trevande, som om hon söker efter rätta orden.
– Det kändes osannolikt att jag skulle hitta någon, chansen kändes så otroligt liten.
Beskedet har skakat om både henne och familjen, som består av mamma, pappa och storebror.
För 20 år sen längtade Jan och Maud efter ett barn till, men naturen ville annorlunda. De bestämde sig för att adoptera från ett barnhem i sydöstra Kina och 11 månader gamla Hanna blev dottern de så länge hade velat få.
Mauds intresse för släktforskning och jakten på hennes farfars farfar eskalerade i samma veva som dubbelmordet i Linköping fick sin lösning med hjälp av DNA och tjänster som släktdatabanker erbjuder.
– När jag skulle skicka in mitt prov så frågade jag Hanna om hon också ville göra det och "ja, det kan jag väl göra", sa hon. Jag hade ett uttalat syfte att hitta min släkting, men för Hanna var det mest en kul grej.
Vid en första sökning fick Hanna ingen matchning alls, men den som vill bredda sökningen kan skicka sitt DNA vidare till fler aktörer på marknaden. En tid efter första försöket, skickade därför familjen in Hannas DNA till ytterligare en databank – och det var då de fick träff. Catherine Eadie var knappt ett år äldre än Hanna och bosatt i Toronto, Kanada.
På andra sidan Atlanten är Catherine uttråkad. Pandemin har begränsat hennes umgänge och hon får en tanke att DNA-testa sig. Om sin bakgrund känner hon till väldigt lite, men kanske finns det en bror? Catherine misstänker att hon adopterades bort för att hon var flicka under en tid då familjer i Kina endast fick ha ett barn var och gärna då en pojke.
Tiden går och inget händer med hennes testresultat. När hon blir kontaktad av företaget med topsningen att det dykt upp en matchning, raderar hon mailen i tron att det är reklam.
Det går några dagar. I Linköping lyckas familjen Lundgren hitta några youtubeklipp med Catherine och kommenterar under videon att hon ska logga in i släktdatabanken. De kontaktar henne också via Messenger och ger detaljer om barnhemmet för att visa att de är seriösa.
– Till slut svarade hon att hon kom från samma barnhem i Kina, säger Maud.
Hanna sträcker sig efter en croissant. Hon har själv följt liknande livshistorier i tv-program som gått ut på att adopterade svenskar sökt sina rötter i andra länder. Hon minns också särskilt en dokumentär där två tvillingsystrar som adopterats från Kina till Norge och USA återförenades. Kanske började ett litet frö gro hos henne då.
– Jag har inte vetat så mycket om mitt ursprung. Det har alltid varit spännande att tänka på var jag kommer ifrån, men också jobbigt att inte veta varför jag lämnades bort, hur mina biologiska föräldrar ser ut eller om de lever. Samtidigt har jag inte varit jätteengagerad, jag har mer tänkt att om det dyker upp nåt så är jag intresserad.
När systrarnas familjer fick kännedom om varandra, började de jämföra bilder på när de var små. Här är Hanna och Catherine båda 3-4 år och likheten är slående.
Hanna har fått det berättat för sig att hon hittades på trappan till barnhemmet när hon var ett par månader gammal. Invirad i en blå filt i en liten låda togs hon om hand som ett så kallat hittebarn. I Kina var det då straffbart att lämna ifrån sig ett barn, därför lämnades sällan några spår som kunde leda tillbaka till föräldrarna.
I ett år har systrarna vetat om varandras existens. Första gången de pratade på telefon var väldigt nervöst.
– Det var så spännande, båda var nyfikna – det var ju en helt ny vuxen person man inte kände, säger Hanna.
Sen dess har de haft kontakt så gott som dagligen och kunnat upptäcka en del likheter. De har båda lätt för matematik, tycker om att vara i naturen och är lite försiktiga av sig.
***
Väntan på Landvetter flygplats var lång och nervös, även om familjen Lundgren haft tid att förbereda sig. När det väl blev dags kröp minuterna långsamt.
Ankommande resenärer till Landvetter släpps ut i flygplatsens entréhall i klungor. Hanna fingrar nervöst på sitt vita nagellack med blicken stadigt fäst mot de automatiska dörrarna som öppnas och stängs. Mamma Maud håller i en svensk flagga hon just köpt i kiosken intill. Hanna känner varje hjärtslag.
– Vi får se hur det blir, jag är så nervös. Jag vill att det ska bli bra.
En flicka som väntar på sin mamma har gjort en stor skylt där det står "Välkommen hem". Flera kramas runtomkring dem, det är återföreningarnas plats.
Så äntligen. En munskyddsklädd och något restrött Catherine får efter 20 år krama om sin syster. De är lika. Ögonen ler och är undersökande. Catherine är en decimeter längre. Hon kramar Hannas föräldrar.
– Och jag som raderade alla mail..., säger Catherine.
– Men sen skickade jag en bild på Hanna till mina vänner och frågade "Ser det här ut som jag?" och de bara "Det ÄR du", skrattar hon.
Hanna tittar på sin storasyster.
– Jag är uppspelt, men måste nog landa lite mer i det här, säger hon.
Kramkalas uppstod när Catherine landade med planet i Göteborg. Hannas pappa Jan Lundgren och mamma Maud Göthe-Lundgren beskriver mötet som om de hade träffats förut. "Det var så bekant och självklart på nåt vis", säger Maud.
"Välkommen till oss och till Sverige". Hannas mamma överlämnar en svensk flagga som precis före ankomst införskaffade på flygplatsen som en liten gåva.
Vad tänker ni om framtiden?
– Jag har inte tänkt så mycket...nu ska vi ha några dagar och bara umgås. Allt är så konstigt, vi har växt upp helt olika och vi känner inte varandra så väl, säger Catherine.
Känner du någon bitterhet över att ni inte känt till varandra tidigare?
Catherines ögon fylls med tårar.
– Min familj blev väldigt glad för det här, men min pappa dog för fyra månader sen... Han ville så gärna hälsa på i Sverige. Jag har faktiskt tagit med en del av hans aska hit för att sprida den på en vacker plats.
Hanna iakttar och lyssnar noga, men behåller tankar och känslor för sig själv.
I bilen hem delar de samma skratt och pratar om allt de ska hinna uppleva de kommande dagarna. Hanna har en lång lista i sin mobil.
Vad pratar man om i bilen med en syster man just träffat? Catherine uppmärksammar en Tesla-taxi som kör förbi, Hanna berättar om Liseberg och de fnissar över dålig andedräkt efter lång flygresa.