– Söööl, läser Mahmud Arafa.
– Soool, säger Inger Öhman.
– Mooos. Potatis! This is mos from potatis, säger Mahmud.
Han är från Aleppo i Syrien och hävdar att undervisningen är för lätt.
– Jag vill att skolan ska vara svår, som i Syrien. Nu är den lätt. Men bra, säger han på engelska.
I mitten på november drog det igång. Diakonen Britta Karlsson efterlyste människor som kunde tänka sig att ägna lite tid åt att undervisa ensamkommande ungdomar under deras väntan på att komma in i den svenska skolan. Responsen var god. En dryg handfull kvinnor, de flesta med koppling till den lokala kören, ställde upp. De flesta har dessutom lärarbakgrund, och sedan dess samlas de och ungdomarna två förmiddar i veckan i församlingshemmet i Berg.
– Det kändes nästan som att de här kvinnorna väntade på en uppgift. De tyckte att det var jättekul, säger Britta Karlsson.
I början kom runt 25 ungdomar till varje träff, men i takt med att fler och fler fått plats i mottagningssystemet har de blivit färre. Denna måndag är det bara fem som sitter vid borden, och det blir rejält personaltätt.
Nasim Mirzada är den av eleverna som har kommit längst.
– Vi läser och skriver, berättar han på svenska.
Vad kan du då?
– Jag kan presentera mig själv.
Varsågod!
– Jag heter Nasim, jag kommer från Afghanistan. Jag bor i Berg. Jag kommer hit för att lära mig svenska. Jag kan prata lite svenska. Jag försöker förstå.
Anna Christofferson är frustrerad över att Nasim inte har fått någon god man, och att han inte fått plats i vanliga skolan.
– Titta på pojken. Han skulle kunna gå hur långt som helst om han bara fick förutsättningarna. En sån elev skulle bara dra genom klasserna jättefort. Han suger i sig, säger hon.
Hon har flyttat till Stjärnorp efter att ha bott 40 år utomlands, där hon bland annat undervisat i engelska som andraspråk. För längesedan tillbringade hon två och ett halvt år i Iran och pratar därför lite farsi, ett språk närbesläktat med afghanernas dari.
– Khomeini kom och då fick inga utlänningar vara kvar, säger hon och försöker förklara för Nasim och Asef.
– Shah sa farangi okej! Khomeini sa farangi åk hem!
De har i princip bara ägnat sig åt svenskundervisning. Andra ämnen är svåra så länge inte språket finns där, men de har haft lite grundläggande genomgång av de svenska jultraditionerna.
– Vi har talat om kläder och doktor och tandläkare och såna grejer som man behöver ha termer för, säger Bulle Davidsson, som bor alldeles i närheten av församlingshemmet och är imponerad både av elevernas flit – undervisningen är trots allt frivillig – och av lärarna.
– Du jobbar så bra med kroppsspråket, säger hon till Anna Christofferson.
– Kroppsspråket är så vitalt. Går man in på basaren i Hanoi för att köpa mat är det bara kroppsspråk som gäller, säger den världsvana kollegan.
Anna Christofferson läser Rödluvan för Nasim och Asef. Det sker med stor inlevelse och Nasim ler lite generat när läraren ylar som värst. Anna pekar på bilden.
– Vad äter de?
– Äter frukost, säger Nasim.
– Nej, det är fika. Vad dricker de? säger Anna.
– Te? säger Asef.
– Eller kaffe. Svenskar dricker väldigt mycket kaffe.