I den lilla enrummaren i kurdiska delen av Iran bodde hon med sin mamma och sina tre syskon.
– Min pappa kämpade för kurders rättigheter, har alltid varit ateist och starkt kritisk till hur de iranska kvinnorna förtrycktes. Han tänkte aldrig acceptera att hans döttrar skulle tvingas bära slöja eller tillbe någon högre makt.
För den kampen har han fått betala ett högt pris. Ett liv i evig exil.
Alltjämt är slöjan kontroversiell i Iran. Det har bara gått ett drygt år sedan den senaste feministiska revolutionen tog fart i samband med det brutala och politiska mordet på Mahsa-Jina Amini.
Hon greps av moralpolisen i Teheran eftersom hon inte bar sin huvudduk (hijab) på ett ”korrekt sätt” (hårstrån syntes).
Vittnen såg henne släpas in en bil där hon misshandlades och föll i koma. Hon avled på sjukhus den 16 september 2022.
Flera gånger fängslades och torterades Sureyyas pappa för sin kamp.
Han flydde landet och kom till Sverige 1984. Två år senare kunde mamman ta med sig Sureyya och de andra barnen och återförenas med sin man i Sverige.
– Många av flyktingarna som kom hit på 80-talet var högt utbildade regimkritiker. Pappa läste svenska och fick jobb på LM Ericsson. Vi bodde i Fittja. Jag lärde mig läsa svenska snabbt och det gick bra i förskolan.
Vad är ditt första minne från Sverige?
– Det var snö och kallt, men det jag minns mest är känslan av att få äta sig mätt.
Pappan ville vidare. Segregationen i Fittja bekymrade honom. Så kom det sig att familjen kunde byta sin lägenhet där mot en bekants lägenhet i Skäggetorp.
Det var jobbigt att bryta upp men nu i efterhand är det i Skäggetorp Sureyya har sina barndomsrötter.
– I min skolklass var det kanske fem som såg ut som jag och 25 som var blonda. Det var helt annorlunda mot idag då en majoritet av barnen har invandrarbakgrund. Linköping är en djupt segregerad stad och inget parti kan hållas oansvarigt för hur här ser ut nu.
Sureyya har gått i sin fars fotspår och fortsätter hans kamp mot kvinnoförtryck och hederskultur.
– Människor får säga vad de vill, men slöjan är inte ett fritt val för någon. Att sätta den på så små barn som sex månader är inte klokt. Det är inte ett fritt val.
Påståendet att det finns "vakter" som kontrollerar att flickorna inte tar av sig slöjan i exempelvis skolan. Stämmer det?
– O ja, det förekommer även här i Linköping. Det kan vara en granne, en moster eller vad som helst. Fasaden utåt, kollektivet och "hedern" som det kallas, är viktigare än allt annat. Hedersnormen är så stark och kollektivets ögon vakar likt en hök. Även över dem som försöker att bryta sig loss från det förtryck de flytt ifrån.
– Vad vuxna kvinnor har på sig lägger jag mig inte i. Men låt barnen vara barn till den dag de är mogna nog att fatta sina egna beslut. Viktigt är också att minnas när hedersfrågor diskuteras att det inte enbart handlar om slöjan. Den handlar om allt från att få äta det man vill, kanske delta i en aktivitet, gå på Burger King med en kompis och annat.
Samtidigt finns det kvinnor i Iran som pliktar med sina liv mot slöjan, för frihet och självbestämmande...
– Inte bara i Iran. Se på svenska Fadime och Pela som mördades av nära släktingar för att de blev förälskade i fel person och ville ta egna beslut rörande sina liv.
Vad handlar slöjan om egentligen, enligt dig?
– Gemensamt för alla former av förtryck är att man vill hålla någon nere. Inte ge personen möjlighet att andas frihet och vad det innebär. Det blir flickornas/kvinnornas roll att upprätthålla familjens heder. Bryter de mot hedern hamnar hela familjen i skam och vanära. Men vari ligger det hedervärda när man bragt sitt barn om livet? För vad? För vem?
Har svenska feministiska företrädare hjälpt till i kampen mot hedersförtryck?
– Nej inte alls. Under hijabupproret 2013 klädde de sig ju tvärtom i slöjor i ett slags stöd för, och solidaritet med, muslimska kvinnor som får utstå trakasserier för att de bär slöja. För att de inte vågar annat eftersom det innebär stor fara för dem själva och deras familjer. Det var en missriktad aktion.
– Man likställer slöjan med mössa på vintern. Att då täcker de flesta av oss i Sverige håret. Det är naivt och förnedrande för alla som bland annat nu i Iran riskerar sina liv mot förtrycket.
Vad tänker du om att det efter varje sommarlov saknas elever?
– Att det är förfärligt. Jag tar upp frågan i fullmäktige varje höst. Många förs tillbaka till hemlandet för att giftas bort. Det kan vara ungdomar som protesterat mot förtrycket, ungdomar som kanske haft en stökig skolgång, och föräldrarna ser ingen annan lösning än att gifta bort sitt barn för att eventuellt lugna ner situationen. För att barnet nu blir någon annans ansvar.
– Det finns också ungdomar som skickas på uppfostringsläger i hemlandet. Barnet har kanske börja strunta i skolan och lyssnar inte på föräldrarna. För föräldrarna blir enda lösningen något som man kanske inte vill, men rädslan och oron för barnet leder till beslut som inte blir bra.
– Ofta har det hos skolpersonalen funnits en oro som visat sig befogad, men är de väl bortförda är det oerhört svårt att göra något. För varje bortfört barn har vi förlorat en framtid för en ung människa som hade drömmar och mål. Hur kan vi acceptera att de här barnen inte tillåts blomstra? Den officiella siffran på barn och unga som lever i hederskultur i Sverige är 100 000. Den inofficiella är 270 000.
– Alla dessa barn blir inte bortgifta eller hindrade från att utbilda sig, men alltför många får ett liv som de kanske inte drömt om. Vi förlorar lärare, läkare, undersköterskor, företagare, fältarbetare och så många fler yrken. Vi som land har inte råd att förlora dessa barn.
Vad behöver förändras?
– Gör orosanmälan till socialen i tid. Ge rektorer större befogenheter. Se till att bättre utbilda all skolpersonal kring dessa frågor. Lägg er i, våga se, våga ställa frågor! Det finns en svensk ängslighet och välvilja som slagit fullständigt fel.
Redan i förskolan borde personalen reagera, menar Sureyya.
– Självklart ska man aldrig acceptera att föräldrar ställer direktiv om att personalen ska kolla att flickorna har slöja på sig, inte leker med pojkar, leker "fel" lekar eller leker med barn med "fel" religion.
Det är hos barnen Sureyya har hela sitt hjärta. Med sitt ursprung följer också förtroenden om stort och smått.
– Jag vet barn som smygäter fläsk i skolan, för att de tycker det är så gott.
Sureyyas ögon glödgar när vi återigen kommer in på ämnet hederskultur.
– För mig är det fullständigt obegripligt hur man kan fly förtrycket i sitt hemland och sedan ta med sig det hit.
Hedersnormen, påpekar Sureyya, har inte med en grupp eller en religion att göra. Den finns på många platser.
– Jag fick lära mig simma och cykla, men hade vänner som inte fick göra det. Särskilt inte cykla eftersom mödomshinnan kunde spricka då... Som aldrig fick ägna sig åt aktiviteter eller ta praktikplatser där det fanns "för många" pojkar. Många invandrarflickors liv är så oerhört begränsat.
Men det är synd också om hedersutsatta pojkarna, menar hon.
– De tvingas bland annat agera spioner inte bara på sina mammor och systrar utan på alla kvinnor i släkten.
Frustrationen bottnar i hur hon på riktigt vet och har sett hur mycket det betyder för invandrarkvinnor att komma ut i arbetslivet.
– Inte bara för dem själva utan för hela familjen.
Språket är minst lika viktigt.
– Det finns familjer där barnen är de enda som kan svenska, som översätter post och fungerar som tolkar åt sina föräldrar. Det förändrar hela maktstrukturen i en familj, barnen blir överhuvuden, tar makten för att de kan – och effekten av det blir sällan bra.
Sureyya ursäktar sig plötsligt. Säger att hon kanske låter alltför hård. Å andra sidan vet hon vad hon talar om eftersom hon sett så mycket med egna ögon.
Vad är du mest stolt över?
– Ända sedan jag var liten har jag gått upp ur sängen och kämpat på oavsett hur livet sett ut.
En sorg?
– Att jag aldrig kommer att kunna återse mitt födelseland.
Din största utmaning i livet?
– Att överkomma alla mina rädslor. Våga klappa hundar och ensam ta en skogspromenad.
Beskriv dig själv.
– Nyfiken, rättvis, social, känslig och för grubblande.
Bästa bok du läst?
– Som barn Mio min Mio, som vuxen Den lille prinsen.
Om du fick resa i tiden?
– Antikens Grekland och demokratins början.
Vilket är ditt allra sämsta köp?
– En handväska som såg ut som Pippis kappsäck.
Ändra något hos dig själv!
– Att starkare motstå sötsuget.
Något du ångrar i livet?
– Att jag aldrig lärt mig åka skidor.
Har du någon okänd talang?
– Jag är flerspråkig.
Om du vore ett djur?
– Ett lejon.
När är människor pinsamma?
– När de så medvetet trycker ner andra.
En egenskap du högaktar?
– Förmågan att få ett helt rum att känna sig delaktiga.
Vad gör dig riktigt arg?
– Förtryck.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Tar bort sorgen och smärtan så många bär på.
Ett annat yrke som hade passat dig?
– Journalist, men det blev statskunskap istället.
Har du någon extravagans?
– Sushi.
Var trivs du allra bäst?
– Vid vatten. Inte bada. Bara titta på vatten.
Vad äter du vid din sista måltid?
– Kurdisk husmanskost.
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
– Edith Piaf.
Ett erbjudande du inte hade tackat nej till?
– Att bli Sveriges statsminister.