Föreningen Folkets Parks glansdagar i Linköping hade passerat för länge sedan. Med åren blev det svårare att locka besökare och arrangörer till den nedslitna anläggningen. Danstillställningarna som varit hjärtat i verksamheten räckte inte för att hålla föreningens ekonomi på fötter.
Men så kom ljuset i tunneln. Föreningen sålde mark, betalade sina skulder och hade plötsligt 43 miljoner kronor på banken. Vad skulle man göra med alla pengarna?
Det var uppenbart att fastigheten, där Cupolen ligger, behövde fräschas upp. Förutom slitna ytskikt fanns brister gällande vatten, ventilation och elinstallationer.
Samtidigt såg föreningsstyrelsen och vd:n Peter Kieback att vanliga verksamheter som dans, bingo och loppisar inte skulle räcka för att ge intäkter framöver. Folkets Park behövde fler ben att står på.
Styrelsen och vd:n bollade idéer och beslutade att bygga kontor för uthyrning, som kunde ge fasta intäkter varje månad. En tillbyggd mellanstor sal skulle ge fler konferens- och evenemangsbokningar. Ett toppmodernt restaurangkök öppnade för utökad matservering. En fin ljud- och filmutrustning och utfällbara läktare skulle ge livesända konserter från hela världen.
Den invändiga omgörningen beräknades kosta 55 miljoner kronor, inklusive en marginal för oförutsedda utgifter.
Föreningen beslutade att ta ett banklån på 15 miljoner kronor och kopplade in konsulten Leif Bohlin som byggledare för att sköta kontakten med byggfirman.
Hösten 2011 drog ombyggnationen igång och all verksamhet i lokalen lades på is. En handfull anställda fick information om att de under tiden skulle utbildas för att kunna möta den breddade verksamheten.
Under byggets gång upptäcktes betydligt mer asbest än man räknat med. Saneringen blev kostsam och lås- och larmkostnaderna blev lite dyrare än beräknat. Extramarginalen i lånet började ätas upp.
Samtidigt upplevde anställda att det inte hände mycket på personalfronten. Man efterlyste marknadsföringsplaner och strategier inför det nya som väntade. Enligt styrelsen låg uppgiften på vd:n Peter Kiebacks bord. En anställd vittnar om att informationen i det närmaste var obefintlig, personalen levde i stor ovisshet med många frågor hängande i luften.
I oktober 2012 var det invigning i de nya lokalerna. Leif Bohlin hade i stort sett hållit sin kostnadskalkyl. Slutnotan hamnade på drygt 55,8 miljoner kronor.
Utöver detta kostade en del interiörer och uppfräschningen av ytan framför entrén, ytterligare någon miljon.
Under resans gång beviljade banken ett par lån till, bland annat pengar som skulle användas för att färdigställa hela utemiljön.
Verksamheten hade legat på is i ett år utan intäkter, samtidigt tickade personalkostnaderna på. Dessutom hade en kock anställts i köket.
Nu gällde det att få igång verksamheten så att pengarna kunde börja rulla in.
Men trots att det fanns drygt en handfull anställda var ingen säljare, vd:n Peter Kieback ansvarade själv för bokningar.
Det såg tunt ut i almanackan trots att det hade funnits utrymme att knyta upp kunder under året som Cupolen höll stängt. Det har till exempel aldrig arrangerats någon livesänd konsert med den nya film- och ljudutrustningen.
Vid de få större evenemang som arrangerades kallades extra timanställd personal in, vilket åt upp en del av intäkterna.
Styrelsen började vaknade till och satte mer press på vd:n. Det måste säljas mer. Ytterligare en person anställdes i början av året för att få snurr på verksamheten, men det hjälpte inte.
Vid revisionen i början av året såg det mycket ansträngt ut, men enligt Peter Kieback skulle man få tillbaka tre miljoner kronor i momspengar. Det gav en strimma hopp. Men snart kom en obehaglig överraskning. Det hade skett en felräkning, och plötsligt hade de tre miljonerna förvandlats till 29 000 kronor.
Skulderna skenade och man började ta pengar från en checkkredit för att betala löner. Till sist var läget ohållbart. I början av sommaren fanns 200 000 kronor kvar i kassan. Det räckte inte på långa vägar för att kunna betala löner och kvarvarande skulder. Konkursen var ett faktum.
43 miljoner kronor i kassakistan blev slutligen 27 miljoner kronor i skulder.
Den här historien har växt fram efter samtal med personer i styrelsen, personal och byggledare. Vd:n Peter Kieback har flera gånger fått chansen att svara på frågor om ansvaret, utgifter, bokningar och personal. Men han har inte svarat.
Förre ordföranden Roland Johansson avgick i april, han var lite krasslig och uppdraget började bli jobbigt. Han är väl insatt i många av turerna och besluten längs vägen, men slår ifrån sig allt ansvar.
– Vi har följt det upplägg vi hade från början i styrelsen. Det är en av de främsta anläggningarna i Mellansverige. Förutsättningarna att få det att gå runt fanns flera gånger om. Det är parkchefen och de anställda som ska se till att det kommer verksamhet till kåken.
Tidigare styrelsemedlemmen Kim Öhman som tog över ordförandeklubban är betydligt mer självkritisk och menar att alla har ett ansvar.
Styrelsen och vd:n borde inte själva ha gjort förstudien över marknadsläget och bärkraften i satsningen.
– Tittar man på det i efterhand är vår studie ganska amatörmässig. Vi borde ha tagit in professionell hjälp utifrån.
Samtidigt konstaterar hon att det inte fanns tillräcklig säljkompetens för att klara utmaningarna.
– Vi hade behövt mer professionella säljare för att sälja in evenemang.
Kim Öhman konstaterar att styrelsen har det yttersta ansvaret för ekonomin. Samtidigt medegr hon utan omsvep att styrelsen hade dålig koll. Bygget rullade på snabbt och avstämningar över den totala ekonomiska situationen i föreningen var mycket knapphändig.
Hade ni någon uttalad ekonomisk ansvarig?
– Nej.
Men hur kunde det vara så?
– Vi har aldrig haft det i föreningen, det flöt vidare som innan.
Vilka personer hade bäst koll?
– Det borde ha varit Peter eller Roland.
Skulle ni inte ha ändrat organisationen i samband med ett sådant här mångmiljonprojekt?
– Så här i efterhand borde vi ha gjort det.