Klockan är fyra och under tunneln har det börjat samlas folk. Sprejburkar står i rader och några gatukonstnärer har redan svidat om till skyddskläder. Bland annat medverkar Christoffer Svärd som är lite av en lokal kändis i de här kretsarna.
Utanför tunneln spelar två DJ:s och man har dukat fram bord med kaffe och kakor för att locka folk. Arrangören för eventet är kommunen i samarbete med kultur- och fritidskontoret i Linköping. Stina Bond är projektansvarig.
– Idén till projektet föddes egentligen redan år 2000 när vi ansökte om att få en öppen yta för graffiti. Då sa teknik- och samhällsbyggnadsnämnden nej. De motiverade det med att det var "klotter". Det har ju länge funnits en nolltolerans i hela Sverige mot gatukonst, det har varit så infekterat. Jag kallar det just gatukonst och absolut inte klotter, säger hon.
Sedan år 2000 har urban gatukonst, graffiti eller "street art" som det allt oftare har kommit att kallas, växt i snabb takt. Häromåret lämnades det in medborgarförslag i Linköping där man ville stötta konstformen. Sedan dess har Stina Bond försökt hitta ett bra projekt att börja med för att få fart på verksamheten.
– Det är jätteroligt att äntligen få möjlighet att stödja den här konstarten! Men samtidigt hoppas vi på att få större ekonomiska medel för att utveckla verksamheten, säger hon.
En annan av initiativtagarna till projektet är Caroline Morgansdotter Blomsten som är pedagog på Östergötlands museum. Där driver man sedan några år "Street art academy" för att folk ska få upp ögonen för graffiti som konstform.
– Det är ju direkt diskriminerande att inte kunna utöva sitt intresse utan att begå en kriminell handling! utbrister hon.
Även om street art är på uppsving i Linköping, är det en bra bit kvar för att nå upp till Norrköpings nivå.
Varför är det en så stor skillnad mellan städerna?
– Oj, det var en svår fråga...jag vet faktiskt inte. Men jag tror att parallellen som ofta dras mellan graffiti och klotter bottnar i rädsla och okunskap. Norrköping har kommit längre där.
Caroline Morgansdotter Blomsten vill att street art ska erkännas som den urbana konstform den faktiskt är. Hon är väldigt glad över projektet och skulle gärna se en utveckling där även tjejer och äldre eller pensionärer kunde bjudas in.
Just tjejer är det glest med under invigningen. Efter en stund dyker dock Ronja Swärdh och Madeleine Rannle upp. Men de har inte kommit för att måla. Det visar sig att Ronja är syster till Christoffer Svärd, en av gatukonstnärerna. Tjejerna har kommit för att kolla på honom. De tycker han är jätteduktig. Men de vill inte måla själva.
– Nja...nej, vi ska inte måla! Verkligen inte!
Varför inte?
– Nej, men det där är mer...alltså, man måste ju vara duktig också. Kanske om man hade börjat måla tidigt och övat upp sig...
Men räcker det inte med att man tycker det är kul? Måste man vara jätteduktig?
– Men det är ju inte kul om man inte är duktig! Vi vill inte förstöra. De här killarna är ju svinduktiga! Vi pratar lite om att street art och hip hop hör ihop. De tycker att det är en rätt manlig kultur och att det är främst killar som målar.
Men det finns ju hiphop-tjejer också? Vad gör de då?
– Hm, tjejerna hänger nog mer liksom. Och går på olika events. Men det borde finnas fler lagliga väggar, då skulle talangerna växa.