Kontrasterna kunde knappast varit större. Där Stångåstaden nu skapar toppmoderna bostäder i hörnet av Djurgårdsgatan och Drottninggatan bodde ännu i slutet av 1930-talet Linköpingsbor i dragiga bostäder och i avsaknad av bekvämligheter.
Av den gamla lågskaliga timrade bebyggelsen på Djurgårdsgatan 3 var flertalet hus panelade medan andra hade synlig timra. Nästan alla byggnader på fastigheten var faluröda.
Uppgifterna om gårdens invånare i kyrkoböckerna från 1800-talet utgör en berättelse om Fattigsverige. Under rubriken ”Anmärkning” är ordet fattig ingalunda ovanligt och situationen bekräftas av att en rad invånare tvingades lämna sina hem och flytta till fattigstugan. Beträffande åtskilliga av de boendes läskunskaper har prästerna noterat att de bara läser något, svagt eller klent.
Flertalet av gårdarnas invånare var med all sannolikhet skötsamma personer som kämpade för sitt dagliga bröd. Noterbart är att en rad av pojkarna i gårdarna decennier före folkskole-reformen gavs möjlighet att studera i Ljungstedtska skolan, som då hade sina lokaler snett över gatan på Djurgårdsgatan 2.
Imponerande är att postiljonsänkan Cajsa Hagelin på 1830-talet kunde låta sina söner få ordentliga utbildningar. Den ene blev grosshandlare i New York och den andre ångbåts-maskinist på Volga. Den sistnämndes son slutade som direktör i ett av familjen Nobel ägt företag och blev svensk-norsk vicekonsul i S:t Petersburg.
Av kyrkböckerna framgår också att ett antal av de boende, det gällde såväl kvinnor som män, sökte tröst i flaskan. Det är dock bara efter arbetaren Petter Kindvalls namn som det står ”super gärna”.
Kanske var det fattigdom som drev ett antal boende att snatta, vilket fick rättsliga följder. Andra dömdes upprepat till fängelse efter att ha ertappats för stöld. En av de boende, grovsnickaren Anders Johan Landström, dömdes 1852 till tio år på fästning för dråp.
Efter det att slaktaren Christoffer Månsson i början av 1870-talet blev gårdens ägare minskade prästernas negativa noteringar om hyresgästerna. Månsson lät även uppföra ett nytt hus som bostad för sig och sin familj.
Sommaren 1934 köpte staden de gamla byggnaderna. Efter att först ha rökts med cyanväte revs husen i februari 1939. Tio år senare kom tomterna att ingå i det som sedermera kallades för ”gammelgamlabusscentralen”.
I det nya huset är avsikten att flera restauranger skall öppnas. Vid sidan av serveringen i busscentralens väntsalsbyggnad är tecknen få på att de nya krögarna har några äldre kollegor att knyta an till. Änkan Maria Christina Löthman, som i början av 1800-talet ägnade sig åt olaglig brännvinsservering, utgör undantaget. Om bryggaren Carl Fredrik Schultz, som bodde i gården på 1830-talet, drev någon form av serveringsverksamhet avslöjar inte de gamla handlingarna.
Har du frågor om Linköping förr? Skicka dem till Johan Rödin, Corren, 581 89, Linköping. Eller mejla johan.rodin@corren.se. Frågorna vidarebefordras till Gunnar Elfström.