"Ibland känns det som att han går omkring här i lägenheten", säger Liban Mohamed om sin son Abdimalik.
Vi har träffat Abdimaliks pappa Liban Mohamed flera gånger, första gången dagen efter att hans son skjutits till döds i Berga. Då uppmanade Liban alla att samarbeta och prata med polisen för att kunna sätta stopp för skjutningarna i Linköping, och i hela landet. Han uttryckte förhoppning om att hans son skulle vara det sista barnet som sköts till döds i Sverige.
– Tyvärr, efter att min son dödades har ytterligare fem somaliska barn dödats. Många somaliska barn mördas i det här landet trots att det inte är krig, säger Liban Mohamed.
När vi möter honom igen är det en varm dag i familjens lägenhet. Liban har slutat jobbet för dagen. Utanför det sandfärgade huset med blommor på de röda balkongerna leker barn i solen. I soffan i vardagsrummet sitter Liban och Abdimaliks mamma, Sewda Abdulahi. De bjuder på kylande dricka men stämningen är tung.
Sewda är den familjemedlem som sist pratade med Abdimalik den 19 maj, dagen då han blev skjuten. Sewda var på jobbet och satt i personalmöte när sonen ringde. Han hade varit bortrest ett par dagar och var på väg hem. Hennes telefon var satt på ljudlöst och hon missade samtalet. Efter mötet ringde hon upp.
– Ibland när han ringer vill han att jag ska swisha lite pengar så att han kan äta ute eller liknande. Så jag trodde att det var därför han ringde. Men när jag ringde tillbaka så svarade han att han bara ville säga hej till mig. Han behövde inget. Vi skulle ses sedan, när jag kom från jobbet, berättar Sewda Abdulahi.
Senare på kvällen, efter skjutningen strax före 19-tiden, började vänner och bekanta ringa henne när de hört vad som hänt. Sewda var kvar på jobbet. Det var Liban som berättade för henne om det inträffade.
Fyra veckor senare, den 15 juni, grep och anhöll polisen en person misstänkt för mordet. Men han släpptes fri två dagar senare. Han är fortfarande misstänkt för mordet men åklagaren fann för tillfället inte tillräckliga bevis för att begära honom häktad.
Abdimalik sköts till döds på en cykelbana i ett bostadsområde i Berga på kvällen 19 maj.
När vi möter Liban i lägenheten några dagar efter frisläppandet är han låg och ledsen. Tårarna kommer när han visar sonens rum. Han säger att Abdimalik levde i 20 år och han har pratat med honom och haft honom nära sig hela sonens liv. Tårarna kommer ofta, även på jobbet, berättar Liban.
När vi besöker platsen för skjutningen tar Sewda ett djupt andetag. Dagarna efter mordet växte ett hav av blommor som människor lämnade på platsen. Nu grönskar bara gräset, under de lummiga vajande träden.
– Jag är så väldigt ledsen. Ingen kan fylla hans plats, säger hon stilla.
Hennes arm håller om Abdimaliks lillebror Abbas, 13. Abbas saknar sin storebror starkt men han säger inte mycket. Vad kan man säga? I gångbanans asfalt syns två tydliga, mindre, runda gropar intill varandra. Två av skotten som gärningsmannen sköt Abdimalik med och som fortsatte ned i asfalten.
Lillebror Abbas Mohamed, mamma Sewda Abdulahi och pappa Liban Mohamed vid platsen där Abdimalik sköts till döds.
Sewda och Liban har varit på förhör hos polisen. De säger att de tycker polisen gör ett bra jobb och visar omtanke om familjen. Men de är ändå frågande och kritiska till vissa delar i polisens agerande.
– Vi har svarat på frågor, men vi vet inte så mycket. Vi hoppas att polisen ska hitta personen som gjorde det här och att vi, familjen, ska få ett svar. Vem och varför har man mördat vår son? Varför? undrar Sewda Abdulahi.
Familjen undrar också varför polisen dröjde med att kolla Abdimaliks rum och tillhörigheter direkt efter skottlossningen. Först efter 11-12 dagar kom polisen för att söka igenom rummet. Då hade familjen och sörjande anhöriga vistats i lägenheten och rummet.
– Men vi litar på polisen och hoppas att de vet vad de gör, säger Sewda.
Redaktionen har ställt frågor om polisutredningen till åklagaren som leder förundersökningen om mordet, men hon har valt att inte kommentera ärendet mer än i ett kortfattat allmänt hållet uttalande som lämnades i ett pressmeddelande efter att den misstänkte mannen släppts fri.
Har ni varit oroliga för Abdimalik? Märkte ni att han själv var orolig eller rädd tiden innan han blev dödad?
– Abdimalik uppförde sig inte som om han var orolig eller rädd. Han gick alltid ut ensam eller med sin flickvän och kunde komma hem ganska sent. Ensam. Det betyder att han inte var rädd för att något hemskt skulle kunna hända honom, säger Liban.
Mamma kände däremot oro för att något skulle kunna hända i Berga igen.
– Det har varit fler skjutningar och det kändes otryggt här. Barnen har varit rädda och vi följde med dem till och från skolan. De tränar fotboll men de ville inte gå till fotbollsplan här och spela. Jag vet inte, men jag var orolig.
Polisen har berättat för familjen att Abdimalik bar skottsäker väst då han blev skjuten.
Tyder inte det på att han ändå var orolig för sitt liv, att han bar en sådan väst?
– Många ungdomar har skottsäker väst på sig. Mest för att man är orolig för att råka bli inblandad i slagsmål där ungdomar kan ha kniv. Men Abdimalik hade inte bråkat med någon. Han hade varit i Örebro och spelat in musik. Han vill satsa på en karriär som rappare, säger Liban.
Dagen efter mordet samlades hundratals personer vid mordplatsen för att sörja Abdimalik.
Efter mordet uppgav polisen att Abdimalik var känd av polisen sedan tidigare. Tingsrättsdomar visar att han dömdes 2018 för att ha haft kniv på allmän plats, 2019 för att tillsammans med en kamrat rånat andra unga killar på värdesaker, och det finns flera domar om ringa narkotikabrott, den senaste i januari 2021. Han har aldrig varit åtalad eller dömd för försäljning av narkotika.
Sewda säger att föräldrarna, så länge Abdimalik var omyndig, försökte att hjälpa honom på rätt väg. Hon beskriver att de hade en bra kontakt även då han var äldre och att han det senaste året var angelägen om att välja rätt väg i livet och även gav råd till andra att göra det.
Konflikter i handel och skulder med narkotika är ofta bakgrund till våld, vilket både forskning, utsagor från polis och många domar från tingsrätter i landet vittnar om. Sewda säger att hon inte tror att så är fallet här:
– Hade det här hänt tidigare, så kanske jag hade trott att det handlade om det. Men inte nu, nej. Vi såg inga sådana tecken, säger hon.
Liban är bekymrad över de somaliska ungdomarnas utsatthet och våldet och skjutningarna som drabbar många orter i Sverige. Många somaliska familjer, och även andra familjer med invandrarbakgrund, lever i en delvis annan värld än den som många svenska familjer tillhör, beskriver han. I den ena världen längtar många barn efter det som många barn i den andra världen har; fina telefoner, dyra kläder, resor, datorer… För vissa blir längtan efter pengar och saker så stark att de lockas av kriminella gäng som vill rekrytera dem.
Lillebror Abbas Mohamed, mamma Sewda Abdulahi och pappa Liban Mohamed vid platsen där Abdimalik sköts till döds. "Ingen kan fylla hans plats", säger de om sin son och bror.
Lasse Wierup, journalist på Dagens Nyheter, berör problematiken som Liban nämner i sin nya uppmärksammade bok ”Gangsterparadiset”. Wierup beskriver, med utgångspunkt i de kriminella grupperingarna i södra Stockholms förorter, hur unga personer födda under 1990-talet drogs till grov kriminalitet och skjutvapenvåld och bland annat handlar det om unga i den somaliska gruppen, där tillhörighet till klan kan bli ytterligare en dimension av lojalitet och nätverksskapande. I boken intervjuas Per Brinkemo, författare till boken ”Mellan stat och klan”, som bland annat tar upp interna ”rättsskipningar” där de inblandade inte vill involvera myndigheter som Polisen.
Wierup skriver också om Integrationsverket, som i slutet av 1990-talet kom med en särskild rapport om den växande svensksomaliska gruppen. Rapporten visade på stor social utsatthet. Arbetslösheten inom gruppen var då extremt hög, bland annat på grund av bristande skolutbildning för människorna som flytt från den havererade staten Somalia.
Barntätheten i familjerna var också mycket hög. Wierup skriver i sin bok: ”Därmed liknade svensksomaliernas befolkningspyramid den som hade gällt i Sverige cirka hundra år tidigare”.
Flera hundra personer kom till begravningen av Abdimalik, och många lämnade blommor vid graven.
Idag sitter Liban Mohamed i Linköping och är bekymrad över att problematiken med arbetslöshet fortsätter, särskilt bland unga. Barn med svensk bakgrund har generellt lättare att ta sig in på arbetsmarknaden. Det problemet måste lokala politiker i Linköping och nationellt i Sverige hantera, menar Liban, som ser jobb som en nödvändighet för integration och framtid.
– Regeringen och kommunen måste kämpa mot de stora skillnaderna i samhället. Alla barn måste kunna leva tryggt, kunna få sommarjobb och en chans till ett riktigt jobb, säger Liban.
Sewda och Liban menar också att straff för kriminalitet måste skärpas.
– Polisen måste införa mycket fler övervakningskameror så att de som begår brott eller lockar barn till sina gäng och att begå brott lättare kan upptäckas. Straff för grova brott måste bli strängare. Mördare kan inte få lämna fängelset efter några år.
Det är bråttom med åtgärder, menar Liban och Sewda. Skjutningarna sker nu – och kriminaliteten kommer att drabba även etniskt svenska barn och vuxna.
– Just nu dör somaliska barn, och politikerna i Linköping och i hela landet verkar inte göra så mycket för att förändra det, säger han.
– Allmänheten är upprörd över skjutningar, men inte över att så många barn lever otryggt, eftersom det inte handlar om svenska barns trygghet och liv. Men för kriminella gäng finns det inga gränser, det är bara en tidsfråga innan även de andra barnen kommer att drabbas, säger Liban.