Blott 30 år gammal utsågs civilingenjören Lars Brising till huvudansvarig för framtagandet av den Flygande tunnan. Han hade ledande roller på Saab 1940–41 och mellan 1943 och 1965.
Vår stad
Planet beskrevs som likvärdigt med dåtidens främsta jaktplan, amerikanska Sabre och ryska Mig. Konstruktionsarbetet hade påbörjats redan 1945 under huvudkonstruktören Lars Brisings ledning.
För att skapa planets totalt 100 000 delar hade krävts 15 000 speciellt ritade detaljer. Brising beräknade att konstruktionskontorets 70 ingenjörer lagt en halv miljon arbetstimmar på projektet. Det kastar ett ljus över SvDs formulering att ”ingenjörer, ingenjörer och åter ingenjörer har övertagit djäknens roll som befolkningskarakteristikum i Linköping”.
Den första provflygningen med Tunnan ägde rum den 1 september 1948 och varade i 23 minuter. Pilot var engelsmannen Robert Moore, som förklarade att han vid första ögonkastet känt kärlek till Tunnan.
Corren skrev entusiastiskt att den Flygande Tunnan såväl är ultramodern som högklassig. Skribenten fortsatte med att den pilformade bakåtsvepta vingen hade krävt en oerhört omfattande aerodynamisk forskning. En utgångspunkt vid skapandet av vingarna var en tysk forskningsrapport som Saabs forskningschef Frid Wänström kommit över i Schweiz.
Den flygande Tunnan kom att tillverkas i flera olika versioner. Våren 1955 pressvisades J 29F på Malmen. Den steg fortare, var snabbare och hade längre aktionssträcka än de tidigare versionerna.
Bland planets många fördelar lyfte Corren fram att en tekniker, med stöd av några värnpliktiga, klarade servicen mellan flygningarna på tio minuter. Artikeln avslutades med att planets framtida betydelse kan man ännu inte överblicka och fortsatte med att Saab har lagt ytterligare en framgång till sina föregående.
Corren skrev att Tunnan var helt byggt av metall och drevs av en engelsk reamotor. Tidningen fortsatte att de 8 500 hästkrafterna möjliggjorde en topphastighet på 1 050 km/timmen. Det fick den gamle flygpionjären överste Gösta von Porat, som var chef för Östgöta flygflottilj 1934–1941 och tog sitt flygcertifikat 1912, att till DN yttra att ”Flygplanen börjar gå för fort nu”.
SvD beskrev efter en uppvisning 1955 att Tunnan med ett vrål gått rakt till väders och försvunnit efter ett par sekunder som en svart prick.
En Flygande Tunna parkerades på Hospitalstorget som reklam inför flygdagarna hösten 1967. Gösta Persson i Flyghistoriska Sällskapet berättar att transporten klarades av efter det att ena vingen lyfts av.
Saab tillverkade 665 Flygande Tunnor. Hösten 1954, när produktionstakten var som högst, färdigställdes ett plan per dag.
I början av 1960-talet tjänstgjorde ett antal Tunnor vid FN:s insatser i krisens Kongo. Planet exporterades också till Österrike.
Den sista Tunnan levererades till Flygvapnet 1956.
Tack Per Jangius och Gösta Persson.