– Det byggs för få lägenheter och det behövs främst fler hyresrätter, säger Kristina Edlund (S), vice ordförande i samhällsbyggnadsnämnden.
– Linköping har jämfört med andra större städer ett högt byggande. Men totalt produceras för få bostäder, säger Muharrem Demirok, centerpartisten som leder nämnden.
Han anser inte att för stort fokus hittills legat på byggnation av bostadsrätter.
Demirok nämner produktionskostnad som enskilt största orsak till dagens lägenhetsbrist. Bankers ovilja att ge lån är en annan.
– Jag träffar byggherrar som vill börja producera men de får inte banklån.
Byggnadsarbetares höga löner, fackets snabbhet att gå i strejk vilket kostar byggherrarna pengar, och skattetekniska regler är ytterligare orsaker enligt Demirok.
Kristina Edlund nämner skatteregler, och den borgerliga regeringens beslut att inte ge lättnader för hyresrättsbyggen.
– Och i Linköping tror den borgerliga majoriteten att marknaden ska lösa problemet på egen hand, säger hon.
Båda pekar på frågan om flygbullret från Saab, där Naturvårdsverket och Boverket inte kan enas om bostäder får byggas inom ”bullergränserna” eller ej.
Hyresvärdar säger till Corren att viss politisk ambition att öka lägenhetsbyggandet finns, men att tjänstemän tillåts söla med planprocesser och tillstånd.
– Av 33 ansökningar om detaljplaneläggning har bara sex fått avslag. Vi har blivit mycket mer av medspelare än motspelare. Förra året antog vi detaljplaner för 1 800 byggrätter. Jag vet inte vad tjänstemannakåren skulle kunna göra mer, säger Demirok.
Han räknar upp: Samhällsbyggnadsnämnden har tagit bort krav på att ett visst antal av byggda lägenheter måste vara hyresrätter, vilket, enligt Demirok, lett till att byggherrar kan bygga bostadsrätter som finansierar att de samtidigt bygger hyresrätter. Flera byråkratiska steg i detaljplaneprocessen har slagits ihop.
Han säger att kommunen nog kan se över markpriser och anslutningskostnader, men att byggherrar också måste visa mer uppfinningsrikedom och föreslå hur staden kan förtätas genom på- eller ombyggnad.
– En vild gissning är att vi skulle kunna få loss trehundra lägenheter i Linköping, utan att använda en enda obyggd kvadratmeter.
Fastighetsägare Arne Karlsson sa till Corren att han har många hus där vindar kan inredas, men att detaljplanen som ni har beslutat om sätter stopp. Vad säger du om det?
– Jag har inte sett en enda ansökan från Arne Karlsson, svarar Muharrem Demirok.
Kristina Edlund anser inte att den borgerliga alliansens vilja att bygga är tillräckligt stark. Hon instämmer däremot i att kommunens byråkrati inte får vara en bromskloss.
– Därför vill vi se en ökad dialog med byggherrar, jag vet att de efterfrågar det.
Socialdemokraterna delar Demiroks uppfattning att nya bostadsrätter och villor kan starta flyttkedjor så att hyresrätter blir lediga. Men Kristina Edlund efterlyser en insikt hos den borgerliga alliansen, i Linköping och nationellt, att marknaden inte kan lösa problemet på egen hand.
Muharrem Demirok ger Edlund rätt.
– Ingen med anknytning till bostadsmarknaden kan svära sig fri nu. Det finns strukturproblem. Läget är mycket prekärt. Alla måste hjälpas åt, säger han.
På 1950-talet, då bostadsbristen i Sverige blivit akut, tillsattes utredningar och i början av 1960-talet var jätteprojektet med miljonprogrammet i full gång.
Demirok tror att dagens situation nu blivit tillräckligt akut för att leda till åtgärder. Han menar att omoderna arbetssätt i byggbranschen, myndighetskrav kring inredningsstandarder, skatteregler och kommunala krav måste förändras.
– Nu ser alla att så här kan det inte fortsätta. Alla inblandade måste ta sig i kragen och fråga sig: Vad i helsike ska hända med det här landets bostadsbyggande?