Till vänster om de två gasklockorna ses kontors- och bostadshuset med omgivande odlingar. Invid skorstenen ses retorthuset där gasen och koksen framställdes. Av brandsäkerhetsskäl var byggnaden uppförd i tegel med järntakstolar och skiffertak.
Vår stad
Efter tio års strider beslöt stadsfullmäktige 1896 att bygga ett nytt gasverk vid Nykvarn. Uppdraget att rita byggnaderna gick till Ferdinand Boberg, en av samtidens mest kända och dyraste arkitekter. Gasverket skulle bli något att vara stolt över.
Stadens styrande var stolta över det nya gasverket. De ville att byggnaderna skulle vara eleganta och lät Ferdinand Boberg, en av samtiden mest kända och dyraste arkitekter, rita dem. Foto från 1901.
I september 1897 var gasverket i full drift. Corren skrev att Linköping hade blivit en modern stad.
I slutet av 1920-talet elektrifierades stadens gatubelysning. Den sista gaslyktan släktes i juni 1933. Genom att gasen fann nya användningsområden både för hushålls- som industriändamål ökade efterfrågan. Toppåret var 1948, sedan tog elen över alltmer.
Stadsfullmäktige tillsatte hösten 1950 en kommitté med uppdrag att utreda gasens framtid i staden. Då blev gasverket åter ett hett debattämne. Folkpartisten och byggmästaren Helge Netz påpekade att blotta förekomsten av utredningen gjorde att ingen satsade på nya gasinstallationer.
För att lugna känslorna bjöds allmänheten i april 1954 in till ett informationsmöte kring gasfrågan.
Socialdemokraten Lennart Sjöberg ansåg att gasverket borde läggas ned omedelbart. Han önskade att det planerade värmeverket skulle uppföras på gasverkstomten och inte, som hans ledande partibröder ville, i Nykvarnsparken. Det var vaktslåendet om parken som var Sjöbergs motiv.
Gasverkschefen Olof Holmqvist menade att kommittén bara letade efter skäl att lägga ned gasverket, inte hur gas och el på bästa sätt kunde tjäna staden. Holmqvist betonade att Linköpings gasverk var bland de fåtal svenska gasverk som kombinerade god ekonomi med låga taxor.
För att locka en skicklig ingenjör ansåg fullmäktige, trots betydande kritik, att chefsbostaden måste vara elegant. På grusgången står gasverksingenjören Gustaf Corlin invid hustru och barn. Foto från 1901.
Debatten hejdades på luciadagen 1954 när gasverkschefen omkom vid en olyckshändelse på gasverket. Efter några månader sköt diskussionen på nytt fart och fullmäktige beslöt i maj 1955 att gasverket skulle underställas elverket.
Meningsutbytena fortsatte. Olika experter och organisationer hördes. Linköpings fastighetsägareförening kallade stadens hantering av gasfrågan för kommunal diktatur. För att åter lugna känslorna ordnade staden i oktober 1956 ett nytt välbesökt informationsmöte.
I april 1956 presenterades en utredning som förslog att gasverket skulle läggas ned 1966. En kompromiss blev att det skulle drivas till 1975. Det kom att läggas ned redan vid årsskiftet 1964–65.
År 1957 beslöt stadsfullmäktige att lägga ned gasverket, men inte förrän 1975. På begäran av elverkets styrelse kom det att läggas ned redan med utgången av 1964. De hundra åren innehöll många strider. En tvist på 1920-talet ledde exempelvis till att chefen avsattes och blev anmäld för förtal. Han friades dock av hovrätten.