På 20-årsdagen av folkmordet i Srebrenica tänker Benjamin Imamovic följa direktsändningen från minnescermonierna på tv, men ta en paus då och då.
– Jag tittar på det varje år, och jag vet att jag måste gå ut ibland. Det väcker så mycket känslor.
– Om man har upplevt krig på nära håll så bär man det med sig resten av livet. Jag hoppar fortfarande till om jag hör en plötslig smäll, och under en sekund rusar bilderna från kriget genom huvudet.
Benjamin Imamovic är en profil i Linköping, känd för sitt stora engagemang i Skäggetorp där han bland annat varit projektledare för allaktivitetshuset. Vi träffas på Café Gyllen för ett samtal om kriget i det forna Jugoslavien och hans oro för vad som händer i Sverige i dag.
– Jag hade en trygg uppväxt i Banja Luka, en stad där människor med olika ursprung levde sida vid sida. Jag hade ett gott liv när nationalisterna började sin frammarsch, och jag trodde i det längsta att de inte skulle få spelrum för sitt hat.
Men han hade fel. Nationalistiska krafter hetsade olika folkgrupper mot varandra och 1992 utbröt ett krig som snart fick inslag av etnisk rensning, avrättningar och massvåldtäkter. Två år senare gjorde sig familjen Imamovic beredd att fly, de hade redan fått uppehållstillstånd i Sverige. Det enda som saknades var en stämpel från de serbiska myndigheterna.
– Men när jag kom till deras kontor blev jag gripen och misshandlad. De förberedde för att transportera mig till ett koncentrationsläger. Konstigt nog blev jag aldrig rädd, jag tänkte bara "hur ska min familj klara sig".
– Slumpen gjorde att transporten blev försenad, och jag fick hjälp av en serbisk soldat att kontakta min familj. Dagen därpå var vi på väg till Sverige med hjälp av Röda korset.
Familjen Imamovic kom till Kisa med sina två barn, tre och nio år gamla. Föräldrarna pluggade svenska, Benjamin fick jobb på Ericson och steg för steg byggde de upp ett nytt liv här i Sverige. I juli 1995 följde de och deras bosniska vänner nyhetsrapporteringen från Srebrenica med stigande fasa. 8 000 bosniaker hade systematiskt mördats av serbiska styrkor. Vittnesmålen om soldaternas grymma övergrepp var närmast outhärdliga.
– Det var genocid, den värsta sortens folkmord som bara har ett mål: Att utplåna ett helt folk.
Benjamin Imamovic menar att världen aldrig får glömma Srebrenica och vilka krafter som skapade folkmordet. Däremot är det bra om man kan förlåta.
– Men jag kan förstå om en mamma som förlorat alla sina barn i kriget inte förmår förlåta, säger han.
– Själv har jag känt hat ibland, men jag vill inte fastna i hatet. Jag anklagar inte hela det serbiska folket för vad som skedde. Det var en serbisk soldat som hjälpte mig när jag skulle transporteras till koncentrationslägret, och jag har serbiska vänner i dag. Det är de som utförde folkmordet som ska hållas ansvariga för det.
I dag arbetar Benjamin Imamovic som ungdomspedagog på Skäggetorpsskolan och gläds varje gång han ser barn med olika ursprung leka obekymrat med varandra. Men han är orolig för den politiska utvecklingen i Sverige.
– Jag kan inte förstå hur 15 procent av befolkningen i ett så välmående land som Sverige kan rösta på Sverigedemokraterna. Jag tror inte att de som röstar på SD är fascister eller nazister, man jag tror att de har missat något mycket väsentligt i skolans historieundervisning. Visa mig ett enda land där rasistisk retorik lett till någonting gott för invånarna!
Fotnot: På lördag kl 11 kommer en minneshögtid för Srebrenicas offer att hållas i Trädgårdsföreningen.