Stadsarkitekt Westholm upprättade 1936 ett första förslag på Idrottens hus. Det tänktes ligga i hörnet av S:t Lars- och Torkelbergsgatorna så att byggnaden inte skulle skymma solen för Tinnerbäcksbadet.
Vår stad
Diskussionen tog ordentlig fart efter det att fullmäktiges ordförande Carl Johansson och Östgötens chefredaktör Rolf Edberg våren 1943 väckt en motion i stadsfullmäktige i frågan.
Debatten kom att pågå i många år och rörde i första hand två frågor. Var skulle idrottens hus ligga och skulle det sammanbyggas med det likaledes planerade badhuset. Inledningsvis var en placering i kvarteret väster om Tinnerbäcksbadet aktuellt.
I båda frågorna gick åsikterna isär inte bara mellan stadens idrottsföreningar utan även mellan stadens ledande politiker. Det senare ledde till att berörda kommunala styrelser kom till olika beslut. Stadsarkitekten Sten Westholm, som värnade om stadsbilden, ansåg att en gemensam byggnad för idrott och bad skulle bli alldeles för stor, till och med längre än domkyrkan.
Inte mindre än 13 olika förslag på byggnadens placering lanserades, de två sista i början av 1950. Bland annat diskuterades tre olika platser i Trädgårdsföreningens park, vilket väckte starkt motstånd från parkens styrelse. Våren 1946 sågs två platser möjliga, dels trädgården till Risbrinksgården, där sedermera S:t Lars skolan kom att uppföras, dels Folkungavallens grusplan. Det senare alternativet motsatte sig stadens idrottsföreningar högljutt.
Området där Sporthallen kom att uppföras. I förgrunden ses Tinnerbäckens smala fåra. Mitt i bilden syns Snickaregatans sydligaste spets. I fotots högra kant drogs Hamngatan fram 1957. Foto daterat 7 december 1949.
Stadsfullmäktige tog med ordförandes utslagsröst 1946 beslutet att det skulle ligga i Risbrinken. Arkitektuppdraget gick till Hans Westman i Lund som presenterade ritningarna i april 1948.
Hösten 1949 föreslog stadsplanearkitekt Berndt Nordberg att idrottens hus i stället skulle placeras i hörnet av Snickare- och Linnégatorna. Efter en ny utredning rev stadsfullmäktige 1953 upp tidigare lokaliseringsbeslut och biföll Nordbergs förslag.
Stadsfullmäktiges ordförande disponent Carl Johansson, som 1943 tillsammans med Rolf Edberg la en fullmäktigemotion om idrottens hus, höll hälsningsanförandet vid invigningen den 6 oktober 1956.
Den 6 oktober 1956 invigde Riksidrottsförbundets Bo Ekelund det som då fick namnet Sporthallen. Han beskrev byggnaden som osedvanligt vacker och som ändamålsenlig. Byggnadens kvalitet visas av att 70 år senare har bara marginella ändringar utförts.
Byggnadskostnaderna översteg de kalkylerade med 42 procent, 5,1 miljoner mot beräknade 3,6 miljoner kronor. Trots det var kritiken mot ansvariga mild. Corren skrev att Sporthallen borde glädja alla i Linköping, då den även är användbar för konserter, föredrag, soaréer, utställningar och kongresser. Som för att visa hallens breda användningsområde höll biskop Torsten Ysander dagen efter invigningen en gudstjänst med 3 800 åhörare i lokalen.