Laila Villebeck fick tre guld, ett silver och ett diplom när SM i porträttfotografering avgjordes i Täby i helgen. 50 fotografer tävlade med 242 bilder i åtta kategorier, där varje fotograf får delta i max sex.
Det går väldigt bra för dig nu. Grattis!
– Tack. Ja, det har hänt oerhört mycket de senaste åren. I mars fick jag silver i en internationell tävling i Las Vegas. Det är fantastiskt roligt. Jag är så glad!
Är alla barn välkomna till dig eller bara spädbarn?
– Alla är välkomna, men jag har en särskild faiblesse för barn som är fyra–tio dagar eftersom de naturligt formar sig på samma sätt som när de låg i magen. Det är så häftigt.
Man undrar hur du bär dig åt för att få alla att sova så harmoniskt och djupt. Lite droger?
– Ha ha. Nej, men ibland önskar jag att jag hade lite sockerlösning att ta till, som de har på sjukhuset. Det gäller att ha tålamod, varje fotografering tar mellan två och fyra timmar.
Är det du eller föräldrarna som söver och arrangerar barnet?
– Det är jag. Jag gör allt utom att mata dem. När du håller i ett nyfött barn lägger det sig ofta som det låg i magen och det är det jag strävar efter. Det gäller att vänta in barnet tills det är mycket trött och gärna mycket mätt också.
Vad har du mer för ess i rockärmen?
– Jag har varmt i studion, sänker belysning och spelar lugn musik. Dessutom har jag en ljudmaskin som avger hjärtljud och ett swoschande av vatten, som finns i livmodern. Det är rena meditationen.
Blir inte resten av familjen väldigt trött, den också?
– Jo, föräldrar och syskon somnar ofta i soffan. Men dem fotograferar jag inte.
Är du ensam i Sverige som "sovandespädbarn-fotograf"?
– O nej, nischen växer snabbt och det finns många fotografer, särskilt i Stockholm och Skåne. Men här i stan tror jag att jag är ensam om att arbeta på heltid och som professionell.
Helgens silverpris fick du för bilden på sonen Oliver, 5 år, i kategorin barn. Bilden heter "Lost childhood" . . .
– Ja jösses, han älskar att stå framför spegeln och öva sig i att se så ledsen ut han bara kan. Det är faktiskt äkta tårar han lyckas pressa fram.
Som en fortsättning på Hötorgskonstens "gråtande barn" . . .
– Precis, ha ha!