ARTIKELN ÄR FRÅN 2002.
Jag har inget emot den eviga vilan bara jag slipper att gå upp och kissa var tredje timme.
Så kan det låta det när man ska försöka prata allvar med Hans Alfredson. Ena stunden skratt och fniss och nästa bråddjupt allvar och sorg.
Det är antingen eller. Svart eller vitt och nästan aldrig grått.
-- Om jag skulle bli psykiskt sjuk någon gång skulle jag bli manodepressiv, säger han och refererar till någon läkare som studerat hans ”kroppsliga hålrum och axlarnas sluttning”.
-- Ni skulle möjligen bli schizofrena, säger han och tittar på mig och fotografen. Sen fnissar han lite.
Nej då, Hans Alfredson är inte någon okänslig man som rått skämtar om halta och lytta.
Det är när man lärt sig om ödmjukhet i livet som man har lärt sig något väsentligt, förklarar han och tänder en ny cigarett.
Vi träffas på Renstiernas gata 39 i Stockholm. Det är där han har sin skrivarlya. Det var här han och makan Gunilla bodde som nygifta. Och det var här han tillsammans med Tage Danielsson skrev alla de revyer och filmer som blivit kulturhistoria, som bundit samman svenska folket på samma sätt som Astrid Lindgren gjorde.
Om man inte vet riktigt vart denna lilla faluröda stuga finns är den svår att hitta. De gäller att ta rätt trappa upp bland Vita bergen.
-- Är det så svårt att följa en vägbeskrivning, dundrar Hans Alfredson när vi trots goda avsikter kommer försent.
Vi känner oss som skolflickor när vi förklarar att vi trodde vi tog en genväg. Vi får veta att vi inte är de enda som gått vilse i jakten på stugan och vi hoppas att vi därmed är förlåtna. Jag har bakat bullar som jag dukar fram på bordet och Hans Alfredson bidrar med varmt kaffe. Stämningen i stugan känns bra. Han stryker med handen över det gråglänsande håret.
Bakom honom står fönstret öppet och frisk kall luft strömmar in.
-- Ni fryser inte, va? Frisk luft, det är livskvalité det.
Runt om i rummet finns bilder och and-ra minnen från tiden med Tage. På kakelugnen hänger torkade rosor som han fick på 70-årsdagen förra året. Hans Alfredson visar hur hans och Gunillas säng stod när de flyttade in.
I rummet finns all tid samtidigt, hela hans vuxna liv har stugan haft en central roll. Fast så skulle han aldrig säga själv.
-- Tiden är ingenting, säger han och citerar sig själv.
Han förklarar närmare.
-- Folk brukar säga att man ska leva i nuet. Det är inte så himla lätt. Nuet är ju bara precis nu, en sekund och sedan är nuet borta. Den största delen av tiden är ”då”. Det som redan har hänt är ”då” och det som ska hända är också ”då”.
-- Jag försöker tänka på nuet som en utsträckning. Nuet börjar när jag vaknar och tar slut när jag somnar. Ibland blir nuet förskräckligt långt och ibland väldigt kort, bara ett par timmar.
Vi pratar om det första ”dået”, om tiden när han fortfarande var barn.
-- Elva år är en bra ålder. Jag slutade nog att åldras då. Jag läste Bill-böckerna, där finns ett killgäng som kallade sig De laglösa. Vi liknande dem, tror jag. Ja, det var många pojkstreck man gjorde på den tiden.
Sen blev livet plötsligt allvar och sorgen fick ett rum hos Hans Alfredson. Hans pappa dog i leukemi. Döden kom snabbt, bara ett par veckor efter beskedet om sjukdomen.
-- Mamma var duktig. Vi hade en liten pension efter pappa och sen jobbade mamma extra. Hon blev 90 år, mamma. Hon var en roliga människa. När Anticimex ett år efter pappas död ringde på dörren och frågade hur det var med husbocken, svarade hon fnissande att hennes man var död.
Hans Alfredson skrattar gott åt historian.
Är det efter din mamma du fått din humor?
-- Nja, pappa var också en rolig människa. Han skrev faktiskt en del visor.
Hans Alfredson, som är äldst av tre syskon, var inte längre en laglös yngling. Istället fick han dra lillebror Anders i barnvagnen. Pinsamt, tyckte han själv.
På gymnasiet ansågs han vara slö och han fick gå om ett år.
-- Hade någon lagt mig på en divan och analyserat mig hade man nog kommit fram till att jag sörjde pappa.
Redan som 17-18-åring träffade han sin Gunilla. Det var först efter avslutad utbildning som de gifte sig.
-- Det var så på den tiden, säger han och får oss att känna oss unga igen.
Han tänder en ny cigarett och röken letar sig ut genom det öppna fönstret. Vi dricker mer kaffe och lyssnar på Sofia-kyrkans klockor som slår i bakgrunden. Jag funderar på om det var möjligt att sova i stugan med dess klockor ringande men glömmer att fråga. Han tar på sig den tjocka kavajen och av någon anledningen tänker jag att det är en typisk Hans Alfredson-kavaj. Slipsen också, förresten. Svart med några orangefärgade figurer på. Jag ser inte vad de föreställer.
Hans Alfredson hade fått jobb på Sveriges Radio och Gunilla på Hasselblad. De flyttade in i stugan som då var utan vatten och toalett. De eldade i järnspisen och lagade mat på en kokplatta.
--Vi lärde oss bajsa på jobbet och gick till Sturebadet en gång i veckan, tvätten fick vi lämna bort. Hyran var 24 kronor i månaden. Idag är den 7 000 i kvartalet.
--När Gunilla blev på smällen flyttade vi till Hagsätra. Det var en illa byggd trea, minns Hans Alfredson.
Sen kom sonen Daniel. Och sen kom sonen Thomas. Därefter Mats och till sist Sofia.
Får jag fråga om Mats, om hans död och tiden efteråt?
-- Vad vill du veta då. Det var så fruktansvärt, förstår du. Det har visserligen gått 30 år men sorgen går inte över.
--Mats var fem år. Han stoppade in en radioantenn i en väggkontakt. De såg likadana ut. Jag var i rummet och såg allt. Jag kom till sjukhuset i pyjamas med Mats. Gunilla var hemma med de andra barnen. Det tog 20 dagar innan han dog.
-- När jag kom ut från sjukhuset stod det på kvällstidningarns löpsedlar att min son Mats var död. Men bilden föreställde Beppe Wolgers son som också heter Mats.
Det är som om den friska luften i rummet tagit slut. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Hur orkade du gå vidare?
-- Jag är ju inte den enda här i världen som mist ett barn. Titta hur världen ser ut. Barn som dör i aids, barn som dör i svält….Visste du att Bellmans mamma fick 21 barn men bara sex överlevde?
-- Jag kunde ju inte bara lägga av. Vi hade ju de andra barnen att tänka på. Jobbet var bra att ha också, det är det förresten fortfarande.
Vi fortsätter att prata om Sofia, ett glädjeämne som kom till familjen efter Mats död. Gunilla och Hans hade redan innan Mats dog fyllt i ansökningar om att få adoptera ett barn. Paret ville ha fler barn men förlossningen med Mats hade varit svår och Gunilla ville inte vara med om det en gång till. På formuläret stod det att man skulle fylla i vilken hudfärg man ville att barnet skulle ha och vilken hudfärg man själv hade.
--Vi skrev, ”Ta vilken jävla hudfärg ni vill” och på min egen hudfärg skrev jag pink (rosa).
Han skrattar gott igen och berättar om mötet med den fjorton dagar gamla Sofia, en färgad tös, som aldrig behövde fundera på om hon var adopterad eller inte.
--Det syntes ju lång väg. Så då slapp vi det problemet.
I dag har de tre barnen givit honom åtta barnbarn. Att träffa dem och sitta runt bordet och äta tillsammans, långsamt, det är sånt som är livskvalité.
--Att upprätthålla god förbindelse med sina närmaste, att äta gott, att få vara frisk, att visats mycket ute, att inte ha sömnbe-svär, att omge sig med vackra föremål -- det är livskvalité. Och att slippa frysa.
När han tänker efter har han en alldeles utmärkt livskvalité just nu.
Ändå finns där sorgen. Pappa, Mats och Tage. Jag vågar inte fråga mer om de döda. De omger honom ändå. Han förklarar att svårmodet alltid funnits där men att han de senaste åren har struntat i att dölja det. Prestationsångesten har släppt lite och han har vågat skriva om livets svåra sidor. Några av hans filmer har också visat dessa sidor. Mörka bilder och texter har ibland fått folk att undra vart clownen Hans Alfredson tagit vägen.
--I Sverige kan man inte vara allvarlig och rolig på samma gång, det är annorlunda i England, kommenterar han.
I Hans Alfredsons liv finns ingen tröst. Och där finns ingen Gud. Han har diskuterat ämnet förr och slipat sina argumment.
--Gud är bara en onödig förklaring. Marx sa att religion är opium för folket och det håller jag med om.
Han räknar upp den ena vidrigheten efter den andra som människor gjort i religionens namn, inkvistitionen, alla krig, judeförföljelser och avslutar med det grymma mordet på Fadime.
Men när du ser dina barn och barnbarn, kan du då inte känna att livet är så mycket mer och större än det vi har runt omkring oss? Och Gunilla som står och gör pannkakor till barnbarnen medan vi sitter här?
-- Jovisst, men det behöver man väl inte blanda in någon Gud i. Barnen är ju ett bevis på naturens gång. Fast man kanske ska kalla mig agnostiker istället för ateist. Det går ju inte att veta hur saker och ting förhåller sig.
I en av hans senare böcker funderar han över kvantfysikens forskningsrön. Om att allt är virvelrörelser, våra tankar, vi människor och till och med bordet framför oss med våra tomma kaffekoppar och bullpapper. Allt är virvelrörelser men med olika densitet.
Har fan trots allt blivit religös på äldre dar? En virvelrörelse?
--Varför inte, säger han och brister han ut i ett förtjust fnitter. Gud som en virvelrörelse.
--Nej du. Jag har då aldrig sett något bevis på att det finns en Gud. Tage och jag brukade säga att man fick försöka leva med en tillkämpad positivitet Men det är inte alltid lätt.
--Vet du att på de senaste 10--20 åren har man fiskat slut på hälften av all strömming. Det visar inte på annat än människans dumhet. Jag tycker så synd om mina barnbarn som kanske aldrig få smaka stekt strömming.
Jag bryr mig inte om att säga att det kanske är barnbarnen som kommer se till att strömmingen kommer tillbaka. Hans Alfredson är ingen som behöver tröstas. Hans humor och hans sorg driver honom genom livet. Skrattet och sorgen verkar vara nödvändiga för att alla ideer han har i huvudet ska gro.
Vi har pratat färdigt om då-tiden då han var ung och nuet, denna tisdag, en dag i februari. Sen pratar vi om ”dået” som han har framför sig.
Han har precis avslutat en tecknad serie tillsammans med Per Åhlin, som han hoppas kunna sälja till Dagens Nyheter eller någon annan tidning.
Tidigare har han suttit still på stolen men när han berättar om seriefiguren Grus och hans ätt, lever han upp och gestikulerar ivrigt med hela kroppen.
En bok blir det kanske också av den tecknade serien. Vidare håller han på med en pjäs, en melodram med melodi. Någon gång där i framtiden, väntar också döden.
Är du rädd?
-- Nej. Jag hoppas jag får dö i sömnen, kanske här i rummet. Eller att jag blir skjuten i nacken utan att veta om det. Den eviga vilan har jag inget emot bara man slipper att gå upp och kissa var tredje timme.