En del använder Facebook för att ta bilder på, och berätta om, vad de ska äta till middag.
Sören Eriksson använder Facebook för att informera vänner och släktingar om sina tankar kring att han är svårt sjuk.
– För en del kanske det sticker i ögonen att jag är så öppenhjärtig, men jag tycker det är smidigt att kunna informera alla på en gång. Ibland orkar jag inte prata i telefon.
– Dessutom känns det bra att erbjuda motvikt mot allt ytligt på sociala medier. Att kunna bidra med lite substans.
Några månader efter skilsmässan 2016 fick Sören sin cancerdiagnos myelom, cancer i benmärgen som sprider cancerceller i blodet.
– Jag hade undrat över vad som var fel med mig. Efter varje golfrunda fick jag ont i ena vaden, men första beskedet var att det handlade om fönstertittarsjukan.
Efter diverse turer i vården stod det klart att Sören fått myelom. Det finns ingen bot mot sjukdomen, men med cellgiftsbehandlingen kan man få ned halten cancerceller i blodet.
– Behandlingen började i januari 2017 och jag tänkte att det här ska jag väl fixa.
Sällan blir livet som man tänkt sig. Det var ju nu Sören skulle ha skördat frukterna av ett långt yrkesliv, trappa ned och bland annat resa. Han hade redan tillsatt en annan vd än sig själv för det egna företaget.
– Man tror ju att man är odödlig, men jag fick en handfast påminnelse om att ”nej, det är du inte, Sören”.
Sören startade sitt assistansbolag i samband med att sonen Jens Stolpe, som föddes med en svår muskelsjukdom, skulle flytta hemifrån och föräldrarna var måna om att han skulle få bästa tänkbara hjälp i hemmet.
– Han var en kämpe, Jens, en så positiv människa. Han blev 25 år, det var tio år sedan han dog, säger Sören och sneglar mot hans porträtt på väggen.
Våren med cellgifter 2017 beskriver Sören som ett helvete.
– Jag tänkte att jag ska göra som vården säger åt mig, men jag blev bara sämre och sämre. Målet var att kunna genomföra ett stamcellsbyte, men en vecka före ingreppet rasade allt.
Sören orkade ingenting, sov större delen av dygnet, kräktes, saknade aptit och rasade i vikt.
– Det visade sig att mina tarmar frätts sönder av cellgifterna och att jag smittat mig själv med blodförgiftning. Jag låg inlagd nästan hela sommaren och genomgick en stomioperation.
Efter det har måendet pendlat.
– Jag har inte mått okej på två år. Det känns inte som om cellgiftsbehandlingen har hjälpt mig, snarare stjälpt mig.
Därför fattade Sören i januari ett livsavgörande beslut.
– Jag talade om för min läkare att jag vill avbryta behandlingen. De senaste åren har jag levt ett halvt liv. Jag kan inte ha det så längre.
Hur reagerade han?
– På samma sätt som mina närmaste, tror jag. Han tyckte inte att det var ett klokt beslut. Men det är min kropp och mitt liv det handlar om. Jag måste följa mitt hjärta i detta.
– Jag kan inte påverka sjukdomen, men jag kan påverka den tid jag har kvar att leva och det är det jag gör nu.
Hellre ett kort hyfsat liv än ett längre som är dåligt?
– Exakt. Det är ju egalt vad som tar mitt liv, nu låter jag cancern göra det. Var tredje månad kollas halten cancerceller i blodet, däremellan vårdas jag hemma via helt fantastiska LAH.
Hur tänker du nu?
– Min tid är utmätt. Jag vet att jag ska dö snart. Fram tills dess vill jag ha så mycket livskvalitet som möjligt. Umgås med mina närmsta och resa lite grann. Drömmen är en jorden-runt-resa.
– I somras genomförde jag en annan dröm. Jag, mitt ex och våra barn bilade mellan San Fransisco och Los Angeles. Det var skithäftigt.
Nyligen frågade Sören sin läkare hur lång tid han bedömer att Sören har kvar att leva.
– Jag trodde inte att han skulle svara, men till min glädje gjorde han det. Sex månader sade han, som längst. Jag har ungefär sex månader kvar att leva. Jag hoppas förstås att det blir mer, men det är i så fall en bonus.
Den fysiska återhämtningen tar tid, han väger 15 kilo mindre än ”originalet” och känner sig otålig. Det är ju i vår-sommar han skulle behöva ge sig av. Åtminstone fyra veckor behövs för en organiserad jorden-runt-paketresa.
Hur går dina tankar om cancern?
– Den är en fiende, en rasande eld, som jag ändå på något sätt har förlikat mig med. Jag har alltid haft en positiv livssyn och nu har jag accepterat att det är så här det är. Varför läggs energi på det jag ändå inte kan påverka?
Men ändå, hur kan du verka så förnöjsam?
– Ja, det kan man ju undra. Jag har alltid varit en positiv människa, varför skulle jag inte vara det nu också. Bittra människor har jag sett för mycket av. Jag kan ju inte gräva ner mig och deppa min sista tid. Jag välkomnar inte döden, men jag är heller inte rädd för den.
Vad är svårast?
– Att se mina närmaste lida över att jag är sjuk. De har det jobbigare än vad jag har. Min 83-åriga mamma säger ”du får inte dö före mig, Sören, du får inte det!” De har det svårt, och mitt huvudfokus är att se till att de är så väl förberedda, och sörjda för, som de kan vara när jag väl går bort.
Sören har haft gott om tid att fundera över alltings mening.
Det låter pretentiöst, säger han, men livets mening framstår som så solklar sedan han blev sjuk.
– Kärlek. Tänk kärlek. Ge kärlek. Alltid. Det är vad det handlar om. Tänk så mycket elände vår arma jord skulle ha sluppit om fler hade fattat det.
Han har blivit allt mer av filantrop under sjukdomstiden. Hjälper gatubarn lite varstans, stöttar Tappra barn och annat.
– Att hjälpa utsatta människor och särskilt barn. Att kunna göra skillnad. Det är lycka för mig.
