Susanne och Mikael Wennerlund
– Om en äldre person akut behöver ett boende så löser man väl det. Inte skickar man i väg den personen till en helt annan kommun, säger Susanne Wennerlund.
I våras blev boendesituationen akut för familjen. Men något passande gruppboende för deras son finns inte, har de fått veta.
Varför de platser som finns, inte passar, det får föräldrarna inte veta.
– Kommunikationen med oss har varit extremt sparsam, säger Mikael Wennerlund med lätt frustration i rösten.
I februari i år ansökte de för första gången om ett gruppboende till sonen som är diagnosticerad med Wagr syndrome och också har en diagnos på autimsspektrat.
Då var ansökan mera en försäkring om att sonen skulle kunna få ett gruppboende efter studenten. I hans fall det året han fyller 20 år, eftersom gymnasiesärskolan är fyraårig. I dag ska han fylla 18 år.
Vi ska börja med att säga att Susanne och Mikael Wennerlund inte betraktar sig som några offer och vill inte heller att någon annan ska se dem som det. De är inte heller bittra.
Eller otacksamma, som Mikael Wennerlund uttrycker det.
– Vår son har behövt enormt mycket sjukvård och LSS-insatser sedan han föddes. Det vi betalt genom skatt i alla år har vi fått tillbaka flera gånger om.
Men de är besvikna på hur LSS-ärenden hanteras och på den bristande kommunikationen inom Social- och omsorgsförvaltningen.
Hur kan det vara så att Sveriges femte största kommun, en av landets rikaste, måste splittra familjer för att det inte finns tillräckligt med gruppbostäder, frågar sig Mikael Wennerlund.
– Vi finns här och vill vara med i de diskussioner som ska leda till ett beslut som rör vår son och oss. Men nej, det får vi inte. Jag tror ju att handläggarna är på samma sida som vi, men brister som uppstår i hanteringen verkar inte rapporteras uppåt. Vad vet högre chefer om situationen på förvaltningen, finns kunskapen och vad vet politikerna som sitter på pengarna?
Sonens svåra funktionsnedsättning har inneburit att familjen har inrättat ett sätt att leva som har fungerat med hans förutsättningar. Hela familjen, med de tre vuxna syskonen och även barnbarn är tajta. Här ingår också Susannes mamma som är familjens livlina i Linköping. De har också många fina vänner – det påpekar Susanne särskilt– som under alla år umgåtts på det sätt som är möjligt med hänsyn taget till sonens funktionsnedsättning. Det har länge fungerat bra.
Om det är tonåren, eller tonåren tillsammans med autismdiagnosen, som förvärrat familjens situation vet de inte. De kan bara konstatera att deras liv med tiden blev alltmer begränsat i vad som var möjligt att göra utan att vardagen slutade i kaos för hela familjen.
De jobbar med det som kallas lågaffektivt bemötande, berättar Mikael. Det är en metod som kort uttryckt går ut på att undvika det som skapar oro och konflikt. Susanne tar sonens bilintresse som exempel. Han har skaffat en "egen bil". Susanne och Mikael kan då inte parkera familjens bil på garageuppfarten när sonens fiktiva bil står där. Skulle de ändå göra det, kan det förstöra en hel dag eller kväll.
– Många tycker säkert att vi är knäppa och curlar honom och att vi bara ska säga ifrån. Men han har inget förstånd som en vanlig tonåring och inte heller samma konsekvenstänk, säger Susanne.
Under våren accelererade situationen och till slut orkade inte Susanne och Mikael. Flera sjukskrivningar blev en konsekvens.
I juni tryckte de på "akutknappen". De behövde omedelbar hjälp.
Men även akut insats innebär väntetid. I deras fall fyra månader.
– Vi har fått höra och vi tror absolut på det, att vi är prioriterade. Men jag bröt verkligen ihop när det stod klart att det inte fanns något för vår son i Linköping och att han kunde hamna var som helst i landet, säger Susanne.
Tanken på att skicka i väg sonen långt bort, med alla hans svårigheter, var så smärtsam att Susanne inte riktigt kunde ta in den. De var nära att dra tillbaka sin ansökan, men insåg att de inte hade något val. De orkade inte mer.
Även om de absolut inte vill att sonen ska brytas upp från sitt invanda liv – sin skola, sitt fritids och kortis i Linköping – har de i dagarna tackat ja till att flytta sonen till gruppboendet i Nässjö. De vågar inte säga nej eftersom nästa erbjudande kan vara ett gruppboende var som helst i landet. De får bara tacka nej en gång och Nässjö ligger – med den måttstocken – inte så långt bort.