Hana Ahmad Saed och Amina Nakrash har flytt från krig i sina hemländer och nu vänder de blickarna framåt. De läser, vill lära sig så mycket som möjligt om sitt nya hemland och de vill jobba.
Vi möter Hana Ahmad Saed och Amina Nakrash, 29 år på socialförvaltningen i Linköping. Båda två kan göra sig förstådda på svenska men deras nya språk är fortfarande i en utvecklingsfas och de känner sig osäkra. Därför får vi också tolkhjälp.
Hana och Amina är två av 22 personer som på kort tid ska lära sig svenska och etablera sig på arbetsmarknaden. Projektet som de deltar i heter Korta etableringen och tanken är att hjälpa deltagarna att nå egen försörjning och öka deras delaktighet i det svenska samhället.
– Det handlar om personer som har förutsättningar att skaffa jobb och försörja sig själv, men som också riskerar för att hamna i bidragsberoende om det vill sig illa. Vi ska utveckla nya arbetssätt för hur vi tar emot nyanlända så att de kan etablera sig smidigt och snabbt. De ska få all hjälp som de behöver från dag ett. Målet är att den här gruppen ska börja jobba och försörja sig själv efter projektets slut, säger Marie Asmarson, projektledare för Korta etableringen.
Enligt henne visar forskning att människor är mest motiverade och drivna i början av sin etableringsprocess. De vill komma igång med att lära sig språket och bygga upp sin framtid. Detta är något som projektet vill ta tillvara på. För många nyanlända kan det dra ut på tiden och ta flera år att etablera sig.
– Den tiden vill vi förkorta och det viktiga är att allt som de nyanlända lär sig ska de också göra praktiskt. Man gör till exempel studiebesök på olika arbetsplatser och man får gå på anställningsintervjuer hos riktiga arbetsgivare. Vi vill visa att våra nyanlända är framtida medarbetare och resurser, säger Asmarson.
Att få jobba och tjäna egna pengar är det som både Hana och Amina ser fram emot och kämpar för. Amina Nakrash är från Syrien men hade inte hunnit jobba där eftersom kriget började när hon gick i skolan.
Hana Ahmad Saed hade däremot jobbat i många år med de äldre och funktionshindrade i Jemen. Eftersom Hana kunde bra engelska fick hon också jobb som tolk under kriget i Jemen och tolkade åt FN och flera frivilliga hjälporganisationer på plats.
– I 17 år har jag jobbat med folk. Det är svårt att vara arbetslös. Det känns så meningslöst och tråkigt, säger Hana.
Hon vill jobba med samma sak som hon gjort i Jemen. Med äldre och med personer som behöver hjälp. Visst har hon hört hur det pratas upprört om utländska undersköterskor som inte kan svenska, men hon är inte rädd. Inte nu längre.
– I början var jag väldigt rädd för rasism. Och för att människor i Sverige ska tycka illa om mig. När jag bodde på flyktinganläggningen i Boden gick jag ofta ut på långa promenader. Där träffade jag en gammal man som lärde mig fiska. Han lånade mig sina stövlar. Jag lärde också känna hans vänner i samma ålder. De skojade med mig och sade att jag skulle plugga till undersköterska i Linköping och komma tillbaka till Boden för att ta hand om dem, säger Hana.
Trots blickarna framåt blir Hana Ahmad Saed och Amina Nakrash ofta påminda om sitt förflutna. Då kan det bli tungt, men som tur är är de inte ensamma.
Det bidrog till att hennes rädsla för det nya landet försvann. I Sverige pratar alla engelska och hon kan alltid göra sig förstådd när hon är ute i samhället. Men hon vill och kämpar för att lära sig svenska. Under den här korta tiden har hon hunnit upptäcka många saker som hon uppskattar. Mänskliga rättigheter, jämställdhet. Allt som hon saknade under kriget. Och även före kriget.
– Jag tycker att det är så fantastiskt att kvinnor har samma rättigheter som män. Och när det gäller integration har båda sidor ett ansvar. Vi som har flytt hit och ni som redan finns här. Om vi bjuder till och visar vår kultur och vill lära oss allt nytt kan vi träffas någonstans i mitten. En sida kan aldrig göra hela jobbet.
Framtiden kan te sig lovande men det förflutna lever i Hanas själ. Hon har förlorat två söner i kriget och den ena avrättades framför hennes ögon. Hon fick aldrig veta varför. I år skulle han ha fyllt 24 år. Det blir tungt och svart ibland i Hanas tankar, men det finns ljus också.
– Angelica Blom, min socialsekreterare är mitt ljus i tunnel. När jag pratar med henne då pratar jag med någon som förstår hur jag känner och vad jag går genom. Angelica ger mig hopp om en framtid.
Men inte ens Angelica kan allt, hon kan inte fiska. Hana saknar det och hoppas att, i väntan på att kunna fiska i Boden igen, någon i Linköping ska erbjuda fiskesällskap och lite utrustning.
När Hana Ahmad Saed har det tuffast är Angelica Blom, hennes socialsekreterare och koordinator för Korta etableringen, hennes ljus i tunnel.