"Som vanligt blir det nog aldrig"

Han såg en 15-åring mördas och han såg hur hans livskamrat gick samma öde till mötes. För Kenneth Karlsson har det senaste halvåret varit en mardröm. På torsdag kommer tingsrättens dom mot mannen som är åtalad för dubbelmordet i Ljungsbro.

Foto:

Linköping2014-05-07 10:20

­– Det måste bli en livstidsdom för överlagt mord. Han visste vad han gjorde. Något annat köper jag inte, säger Kenneth Karlsson som blev vittne till händelserna i Ljungsbro.

Samtidigt förlorade han sin livskamrat.

Samtalet vid köksbordet står i stark kontrast till våren som blommar på utsidan. Det har gått ett halvår sedan Kenneths livskamrat och särbo Pia dödades på gångvägen hundra meter från villan. Tillsammans försökte de stoppa det bråk som de hörde pågick i närheten. De såg hur en man slog ner en pojke med ett järnrörsliknande föremål. När de kom fram till platsen slog mannen även Kenneth och Pia med järnröret. Kenneth skadades men förlorade inte medvetandet. Pia föll till marken och mannen fortsatte slå.

Sedan dess har ingenting varit sig likt för Kenneth. Frågan är om det någonsin kommer kännas som vanligt igen.

– Jag trodde aldrig man kunde sakna någon som jag saknar Pia, säger han.

Första veckan efter morden minns han knappt. Det var så många som ringde och erbjöd sin hjälp, kvällstidningarna ringde och i affären ville alla veta hur han mådde.

– Jag minns inte vad jag sa till folk. Det var helt kaos i huvudet. Jag förstod nog inte vad som hänt.

Samtidigt som livet omkring honom pågick och han själv planerade att gå tillbaka till jobbet inom Räddningstjänsten tog ångesten över fullständigt.

– Jag hade inte kunnat skydda henne. Det var mitt fel att hon dog. Jag var skyldig till att hennes tre barn hade förlorat sin mamma. Det kändes som om det varit bättre att jag hade dött. Till slut ville jag bara göra slut på allt och dö.

Kenneth fick hjälp och lades in på sjukhuset i en vecka. Han är säker på att det räddade livet på honom. Veckan på sjukhuset blev ett andningshål. Därifrån fick han också stöd för att ta ett värdigt farväl av Pia.

– Jag ville inte att den sista bilden av henne skulle vara när jag satt med hennes blodiga kropp i diket.

Sedan sjukhustiden har Kenneth haft psykologstöd. Ett stort och viktigt stöd har också arbetskamraterna på Räddningstjänsten varit.

– När jag känner att det blir tufft på till exempel storhelgerna och kvällarna åker jag in till killarna. Där finns det alltid någon att sitta och prata med och sedan kan jag gå och lägga mig i min säng där.

Kenneth har börjat jobba halvtid och förhoppningen är att vara tillbaka helt om en månad.

­– Man får försöka ta en dag i taget. Livet är som att klättra på en stege just nu. Man klättrar två pinnar uppåt och så ramlar man ner ett eller två pinnhål. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sjunka så djupt som jag gjorde. Eftersom jag jobbat inom Räddningstjänsten i 30 år trodde jag att jag varit med och sett det mesta.

När tankarna snurrar numera, handlar det ofta om alla tillfälligheter som gjorde att det blev som det blev. Att den misstänkte mördare klev av i Linköping när han hade en biljett som räckte längre, att han hamnade på just den bussen, att han råkade möta ungdomarna och att Pia råkade höra bråket när hon tog en cigarett på trappen. En mängd tillfälligheter som slutligen ledde till katastrof.

Han har väntat på dagen då domen kommer. Den är en del i processen att få göra ett avslut. Att låta sig intervjuas i Corren är också en del i ett slags avslut. Vi har pratat många gånger i telefonen innan vi träffas. Kenneth har inte känt sig redo.

– Rättegången gick bättre än jag trodde. Bodström (den åtalades advokat), hade inga synpunkter på det jag sa. Och nu äntligen domen.

Nu väntar nästa utmaning. I cd-spelaren ligger en skiva om sorgearbete. Kanske är det inte möjligt att sörja samtidigt som man bearbetar traumatiska upplevelser och deltar i en rättegång, funderar vi kring fikabordet. Kenneth säger att det är en lång väg kvar att vandra.

– Som vanligt, det blir det nog aldrig. Men Pia hjälper mig att gå vidare. Hon hade två favoritutryck ”Vad är problemet?” och ”Hur svårt kan det va?” Ingenting var svårt för henne. Hon bara tog tag i livet, liksom. Så försöker jag också göra nu.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!