Sofia Bremer vill inget hellre än att ta coronavaccinet. Men hon klarar det inte utan rätt hjälpmedel - hjälpmedel som hon inte kan få.
Sofia Bremer står utanför US i Linköping. Här gick hon på stickskola som barn för att försöka bota sin injektionsfobi. Men den har inte gått över.
– Det handlar inte om en rädsla för nålar eller smärta. Jag lider av kronisk ledsmärta och jag har tatuerat mig utan problem. Den här rädslan är psykisk – jag föreställer mig hur något går in i en muskel och tillför ett okänt ämne som inte ska vara där. Och jag är en logisk människa, jag vet att man kan bli mycket sjukare om man inte vaccinerar sig, men fobier är irrationella.
Hon säger att hon genom åren fått höra oräkneliga kommentarer i stil med "det gör inte ens ont" och "bara andas".
– Folk förstår inte hur rädd man faktiskt kan vara. Man blir ofta dumförklarad.
Sofia har varit rädd för injektioner så länge hon kan minnas, men det var när hon som elvaåring skulle ta vaccinet mot livmoderhalscancer som det kulminerade. Hon fick en panikångestattack hos skolsystern, och skickades därefter till stickskola på US barnsmärtenhet.
Enbart stickterapi hjälpte inte, så till slut fick Sofia både lustgas och lugnande för att kunna genomföra vaccinationen. Åren därpå kunde hon vända sig till barnsmärtenheten och få hjälp varje gång hon skulle ta ett vaccin, och tack vare de hjälpmedel hon fick blev fobin något bättre.
Sofia har ofta känt sig dumförklarad och förminskad på grund av sin fobi.
Men nu är Sofia över 18 år och kan inte längre gå till barnsmärtenheten. Hon berättar att hon kände en stigande ångest ju närmre tiden för vaccinationen kom. Eftersom Sofia tillhör riskgrupp tog det inte lång tid innan en kallelse låg i brevlådan.
– Jag kände: jag är ju livrädd för det här, jag ska nog inte ta sprutan i en stor vaccinationscentral.
Sofia ringde Vårdguiden och fick en tid på vårdcentralen, där hon skulle få ett eget rum. Hon hade förberett sig med lugnande medicin och ett lokalbedövande plåster, men fick höra av sköterskan att sådana plåster kan hämma vaccinets effekt. Sofia fick vända andra armen till, men drabbades av total panik när sköterskan skulle sticka in sprutan.
– Jag tog för lång tid på mig, så till slut sa sköterskan: "Det blir inget vaccin idag". Jag var besviken, framför allt på mig själv, för jag vill ju verkligen ta vaccinet. Kunna börja leva igen, men framför allt ta mitt ansvar och bidra till att minska smittspridningen.
Hon kontaktade 1177 och blev tipsad om att höra av sig till vårdcentralen igen för att få en remiss till sjukhuset, där hon möjligen skulle kunna få hjälp med lustgas. Men när Sofia ringde upp ska personalen ha sagt: "Om du är så rädd för att ta vaccinet så måste du inte det, smittan kommer minska ändå".
– Jag tycker att det är konstigt att vården avråder mig från att ta vaccin. Lite lustgas borde inte stå i vägen för att jag ska kunna ta mitt samhällsansvar, och det är nog fler än jag som är i den här situationen, säger Sofia.
Region Östergötland skriver i ett mail till redaktionen att de inte kan uttala sig specifikt om Sofias situation, men att de har förståelse för att spruträdsla kan skapa problem för den enskilde.
– Om den som är spruträdd känner att hen inte kan hantera sin spruträdsla kan hen kontakta en vårdcentral, psykiatrisk öppenvårdsmottagning eller om man är ungdom, en ungdomsmottagning. Sprutfobi kan till exempel behandlas med kognitiv beteendeterapi. I enstaka fall kan ytterligare åtgärder behövas och detta får man då diskutera med sin behandlande läkare, skriver de.