För drygt ett år sedan sa den franska staten ja till ett lagförslag som förbjuder barn upp till 18 år att bära slöja. Och under ett par år har flera kommuner i Sverige, bland annat i Skåne, drivit frågan om ett slöjförbud. Det gäller framför allt flickor som går i grundskolan, men också för skolpersonal.
Högsta förvaltningsdomstolen har nyligen sagt nej till att förbjuda så kallad huvudduk och liknande plagg i kommunala förskolor och grundskolor. Enligt dem saknas det lagstöd för förbudet.
Men vad skulle hända om Sverige i framtiden följde Frankrikes väg och införde ett förbud här? Vi har frågat några berörda. Samira Mussa växte upp med slöjan och vill gärna behålla den. Sara Mohammed tycker att man får göra hur man vill, men är upprörd över hederskulturen. Azin Vahidi är mer av en rebell och köper inte religionens argument.
Samira Mussa har valt att täcka håret sedan hon var 15. Hon kan inte tänka sig ett scenario där hon skulle behöva ta av den.
– Jag kan förstå dem som debatterar mot slöjan, för det finns de som är påtvingade att ha den, men de som själva väljer att bära slöja kan känna sig tvingade att ta av den. Människans frihet blir begränsad, säger hon om debatten.
Varför har du slöja på dig?
– Det typiska svaret är att slöja är en del av min religion, men jag skulle säga att den är en del av min personlighet också. Jag har gjort det sedan jag var 15 år. Den är en del av mig.
– När jag flyttade till Sverige fick jag chansen att fundera över varför jag bär slöja. Men jag har alltid kommit till slutsatsen att jag vill behålla den. Det är verkligen någonting jag tror på och inte en sedvänja jag bara ärver.
Vad är det som är farligt med just håret?
– Det är, än en gång, ett personligt val. Var och en får avgöra till vilken utsträckning de vill följa religionen.
Känner du att du betraktas på ett visst sätt när du bär slöja?
– Ja. Ingen blir direkt otrevlig, men man kan känna av blickar till exempel när man går in i affären. De säger att de vill hjälpa till, men jag tror att de är rädda att jag ska stjäla någonting. Det kanske inte beror bara på min slöja, utan också på min etnicitet.
Kan det inte vara bara i ditt huvud?
– Om det handlat om en butik, men det händer ofta och det händer mina bekanta med.
När det gäller barn och slöja tycker Samira att man ska ställa sig frågan om barnet bär slöja för att det finns en kvinnlig förebild som gör det, eller om familjen tvingar barnet. Det är två helt olika saker, menar hon.
Vad ska du göra om det blir slöjförbud?
– Det är jättesvårt. Jag kan inte se mig själv utan slöja. Den är en del av mig.
En del säger att de skulle kunna lämna Sverige om det blir ett slöjförbud.
– Jag tror inte att jag skulle lämna. Sverige är mitt hem nu, men däremot skulle jag kanske inte jobba inom en bransch som kräver att jag ska ta av mig slöjan eller börja jobba hemifrån.
Förutom att studera till socionom och jobba inom vården är Samira för många en känd profil på sociala medier och har cirka 80 000 följare. På plattformen TikTok, som Samira använder mest, märker hon att andra kvinnor känner en oro.
– De är rädda att det skulle bli som i Frankrike, att man blir av med sin rättighet att göra det man tror på.
– Jag har många vänner som jobbar inom vården och de får höra att deras sjalar samlar på mycket bakterier. Hår samlar också på bakterier, inte bara tyg, säger hon och ler.
Blir det inte mindre trakasserier om man förbjuder slöja?
– Det kommer kanske delvis försvinna, men vi tänker på de som inte vill ta av den.
– Jag tycker att de som vill göra det ska få göra det, att Sverige ska fortsätta vara ett fritt land där individen får bestämma själv.
Sarah Mohammed är en 29-årig ensamstående mamma från Irak. Hon använder inte slöja och ser helst inte att hennes två döttrar gör det i framtiden. Slöja hänger ihop med hedersförtryck, anser Sara.
– Det är många som förknippar att täcka sig med heder. De ser ner på kvinnor som visar sin kropp. Men heder har aldrig varit en biologisk egenskap. Kvinnans heder sitter inte i kroppen eller i en så kallad mödomshinna.
Men Sarah ser också stora risker med ett förbud.
– Det finns en väldigt stor mångfald av människor i Sverige. Försöker man tvinga in en grupps åsikter hos en annan kan det leda till uppror.
Vad händer om dina döttrar säger att de vill bära slöja?
– Jag ska försöka förstå varför. Är det för att andra tycker det eller är det för att de själva vill det. Det gör skillnad.
För 42-åriga Azin Adl har relationen till slöjan, eller till att överhuvudtaget täcka sig, alltid varit komplicerad. Hon förknippar det med förnedring och förtryck. Något som resulterade i att hon flyttade till Sverige.
När hon var 17 blev hon stoppad av polisen i Iran för att hon pratade med en kille som gick samma kurs. Azin och killkompisen fick betala allt de hade för att polisen skulle blunda.
– Jag fick världens panik. Då kände jag att jag inte ville stanna där.
Så fort hon var klar med sin geologiutbildning gifte Azin sig med en landsman som bodde i Sverige och flyttade hit 2003.
– Jag minns väl att när jag kom till Sverige så köpte jag många fina klänningar. Jag kände mig fri. Jag kunde äntligen välja mina kläder. Jag kunde vara precis som jag ville.
Hemma hos Azin hänger en bröllopsbild på väggen. Bröllopsklänningen på bilden är inte heltäckande. Den kan väcka en fundering över hur pass förtryckt hon var i Iran.
– Vi levde två parallella liv. Hemma hade man vad man ville och utanför behövde man anpassa sig. Men jag har alltid testat gränserna och följde inte alla regler. Det var någon slags civil olydnad.
För att kunna ha ett "friare" bröllop fick brudparet muta polisen och betala säkerhetsvakter.
Vad tycker du om slöja överlag?
– Den påminner mycket om tvång, förtryck och kontroll. Samtidigt symboliserar den patriarken. Jag har dock respekt för de som bär slöjan, men jag önskar att jag fick samma respekt tillbaka.
Tycker inte du att den är en del av religionen?
– Jag tycker inte att man ska ha slöja. Jag köper inte syftet bakom. Att jag måste ha slöja för att den andra inte ska bli upphetsad är kränkande både för mig och den andra.
– En religion som är 1 400 år gammal kan inte styra oss nu i en jämställd värld, avslutar Azin.