20 minuter efter att deras dotter, som är inlagd på psykiatrisk avdelning på Universitetssjukhuset, har rymt från en promenad, får föräldrarna beskedet. De släpper allt där de står på sina jobb och börjar leta på järnvägsspåren. Ett par dagar tidigare försökte dottern ta sitt liv inne på den slutna avdelningen och hon har själv sagt att "ta inte ut mig på promenad för då hoppar jag framför tåget". Hon trycker bort deras samtal åtskilliga gånger, men svarar till slut.
– Då hade jag henne i ena örat och polisen i det andra. Hon sa "Nu ser jag ett tåg och det tänker jag ta!" Och så står man där och vet inte var hon är, berättar mamman.
Flera polispatruller hjälper till att leta. När de till slut förstår var på spåren hon befinner sig, stoppas tågtrafiken.
De kan inte längre räkna tillfällena. Självmordsförsöken är för många och gränsen för vad som egentligen ska räknas dit har med åren smetats ut. Men många är det. Sen den allra första gången, för 17 år sen, har resan för föräldrarna känts dubbelt så lång mentalt, förvisso har åren innehållit vissa toppar men i mångt och mycket har de bestått av mörker. Och gör så fortfarande. Det hinner hända väldigt mycket på 17 år.
– De senare gångerna har varit mer brutala. Om hon inte hade fått hjälp den gången för nu två år sen, då hade det inte gått. Då var det väldigt nära, säger pappan.
Den gången hade hon svalt mängder med tabletter och blev inlagd på intensivvårdsavdelning. Hennes mamma skruvar på sig.
– Hon blev jättearg på oss när hon vaknade och insåg att hon hade överlevt. Men det får vi ta. Ju fler försök som görs, desto närmare kommer det. Jag tror inte hon överlever en gång till.
Föräldrarna är egentligen väldigt öppna med sin dotterns psykiska sjukdom och så även hon själv. Men just nu är de i ett läge där de känner att de vill skydda henne lite extra och vara försiktiga. Så vi kallar dottern för Sofia, fast egentligen heter hon något annat.
Sofia växte upp under trygga hemförhållanden i en mindre ort i Linköpings kommun. När Sofia berättade för sina föräldrar att hon mådde dåligt första gången var hon 19 år. Hon sökte vård hos vårdcentralen och fick antidepressiva medel utskrivet.
– Hon gick på samtal hos kuratorn där, men redan då var nog hennes problematik för svår för vårdcentral, säger mamman.
– Senare fick vi kontakt med psykiatrin och fick höra att hennes journal var för tunn för att hon skulle bli inlagd, hon hade det ju socialt bra. Vad gör man då? Jo, skaffar sig en tjockare journal.
När Sofia precis fyllt 21, försökte hon ta sitt liv med tabletter och alkohol för första gången. Hon magpumpades och fick komma till Psykiatriska kliniken på US.
– Vi var jättechockade. Man hamnade i nån sorts vakuum och förstod inte riktigt vad som hände. Jag letade efter självmordsbrev i hennes lägenhet när hon var inlagd, vi förstod inte vad som hade triggat igång allt.
Åren har sen dess varit slitsamma och, utan att överdriva, hänsynslösa mot hela familjen. Depressioner med självskadebeteende, ätstörningar och dödslängtan har kommit och gått. Sofia har emellanåt både studerat och arbetat, för att sen bo på behandlingshem och läggas in på psyket igen.
– Det hände att hon gick upp till psyk för att få hjälp, men när hon inte fick stanna gick hon direkt till jobbet.
Händelsen när hon rymde från sina vårdare på den där promenaden då hon senare försökte hoppa framför ett tåg, har anmälts till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Anmälan gjordes i mars och är under hantering.
– Vi skulle vilja säga att hon har haft världens bästa läkare de senaste åren. Vår dotter hade innan det här hände gjort upp med henne att inte gå ut för sin egen säkerhets skull. Men sen beslutade en annan läkare något annat. Det är otroligt att det går att göra så olika bedömningar, menar Sofias mamma och hennes pappa fyller i.
– Vi vill ju inte att något liknande ska hända någon annan, därför anmälde vi.
För ett par år sen tvingade föräldrarna med Sofia till den psykiatriska akutmottagningen mot sin vilja, för att hon på nytt hade bestämt sig för att ta livet av sig. Efter några timmar var hon ute hos dem igen. Följande dygn var livsavgörande, menar de. Den natten vågade inte föräldrarna sluta sin ögon för att somna utan låg och lyssnade utifall deras dotter skulle få för sig att smyga ut. Dagen efter hade Sofia ett bokat läkarsamtal hos en privat vårdgivare – och för att försäkra sig om att hon gick dit, följde de efter henne på avstånd. Samtalet hos läkaren slutade med polishämtning till US där hon till slut blev inlagd.
– Det är ju sånt som händer när psykiatrin säger att de inte tänker behålla henne, då hamnar ansvaret hos de anhöriga och då blir det vi som ska säkerställa att hon inte gör något.
Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, kan bara åberopas när vissa punkter finns uppfyllda. Uppfylls inte kriterierna, bygger vården på frivillighet. När en patient är myndig har närmsta anhöriga inte längre rätt att få tillgång till den enskildes journal utan patientens medgivande. Sjukvårdspersonal får inte dela någon information kring en patient med andra på grund av sekretess. Det sistnämnda upplever Sofias föräldrar som oerhört frustrerande.
– Det är så svårt, man hamnar liksom mittemellan, förklarar pappan.
– Ändå blir det ibland vi som får ta hand om situationen utan att alltid ha tillgång till hela sjukdomsbilden.
Sofias mamma instämmer.
– Anhöriga är ju inte en del av vården på grund av sekretessen, men vi slåss ju bokstavligen för hennes liv. Vi försöker läsa av hela tiden och tvingar henne att söka vård.
Det hinner hända mycket på 17 år.
Båda beskriver deras liv som en sorts medberoende i sjukdomen. Men på senare tid har de försökt att inte följa med i de psykiska svängningarna utan att vara så stabila de kan när dotterns värld mörknar. Men det är svårt. Mycket svårt, säger de.
Den psykiatriska vården inom Region Östergötland har den senaste tiden uppmärksammats av oss i flera artiklar. Läkare, verksamhetschefer och annan personal har beskrivit stora utmaningar för länets psykvård och uttryckt en oro för vad de kallar en ohållbar situation med resursbrist och personalflykt.
Som anhöriga, upplever föräldrarna dock att regionen har personal med hjärta för patienterna, vilket de gärna vill ska komma fram. Men de efterlyser mer personal, fler vårdplatser och utbildningsinsatser som kan lyfta medarbetarna.
– Det behövs psykologer och skötare med specialistutbildning på avdelning. Samtal kan förkorta både vårdtid och medicinering, tror pappan. Mamman utvecklar:
– Det räcker inte att bara veta vad en depression eller psykos är, man måste veta vad man gör med människan och hur man möter och samtalar med patienter som mist sitt hopp. Patienterna behöver få mer tid till samtal. Jag tycker kompetensen finns inom regionen, det är bara det att de inte får nyttja den till fullo. Satsa på psykiatrin och få personal att stanna kvar! Låt Linköping bli Sveriges forskningscenter inom psykiatri!
En hel del av allt som har hänt genom åren skulle föräldrarna gärna sudda bort. Glömma. Men det viktiga är att deras dotter lever och finns. Samtalen dem emellan om existentiella frågor är många. Relationen beskriver de som god, trots att de flertalet gånger praktiskt taget lurat sin dotter tillbaka till livet mot sin vilja.
– Det finns alltid en underliggande oro för att hon ska fullfölja sina tankar och för att det ska hända igen. När det börjar svaja då är de känslorna där direkt. Man är extra vaksam och försöker läsa av. Man vill ju bara rädda sitt barn.
Vad gör egentligen allt det här med er som människor?
– Vi känner oss väldigt maktlösa, får pappan fram där vi suttit i soffan en bra stund nu.
Han påtalar också vikten av att få känna sig sedd, som anhörig. Kanske ett samtal från psykiatrin när det hänt något, någon som frågar hur de har det och om de klarar sig.
– Vid ett av självmordsförsöken satt vi på akuten och väntade och då fick vi träffa en kurator som frågade "Hur mår ni?", säger han och ursäktar sig då han blir känslosam av minnet.
– Det är nästan enda gången under alla år som någon visat att de brytt sig om oss och frågat som att man verkligen menade det.
Hans fru ser på honom.
– Ja, vi har ju ingen att prata med. Vi har ju varandra förstås, men allt går ju bara runt efter ett tag. Någon att prata med får vi lösa på egen hand då det saknas ett tydligt anhörigstöd i vårdkedjan.
17 år.