Linköpingsbon Samira är lärare i svenska för invandrare. Efter 21 år i Sverige är det de små, vardagliga signalerna som svider mest. Som när expediten i en affär använder en mycket gladare och vänligare ton till en svenskfödd kund än till henne. Här är hennes berättelse:
”En dag blev jag övertygad av en arbetskamrat att jag behövde en undersökning på en gynekologisk mottagning. Hon gav mig ett telefonnummer och uppmanade mig att ringa bums.
Jag rinde mottagningen men så fort jag hade sagt mitt namn så meddelade sköterskan att ’vi har inga tider’. Då tog kollegan över luren och sade ’hon behöver faktiskt en tid hos er’. Då fanns det plötsligt tid bara några dagar senare. Om min kollega var född i Sverige? Ja, självklart var det så.
Mina elever pratar ofta om hur fördomsfullt de blir bemötta, det är ett samtalsämne som aldrig tar slut. Jag brukar trösta dem med att jag har mött många fler vänliga än ovänliga svenskar under mina 21 år här i Sverige. Men ändå finns det händelser som stannar kvar och gör ont länge, länge.
När jag hade fött mitt första barn så bytte jag blöja på honom första dagen på BB. Då kom en sköterska och frågade skarpt ’Vem har bytt blöjan?’. Hon behandlade mig som om jag vore en totalt okunnig person som flyttat hit från djungeln, det var uppenbart att hon inte trodde att jag kunde någonting. Den känslan, när jag stod där med mitt nyfödda barn och blev så nedvärderad, den glömmer jag aldrig.
Alla människor med invandrarbakgrund måste alltid vara beredda att svara på frågan: ’Varför åker du inte tillbaka till ditt hemland?’ Men ändå är det kanske de små signalerna i vardagen som är värst. Som när expediten i en affär använder en mycket gladare och vänligare ton till en svenskfödd kund än till mig. Då känns det som om jag aldrig fullt ut kommer att bli en del av det här landet.”.
Nu vill vi att du berättar. Vi vill ha många berättelser. Berättelser från vardagen.
Upplever du att du får konstiga kommentarer eller behandlas annorlunda för att du ser ut eller heter på ett visst sätt? Hur känns det? Hör av dig till oss och berätta! Anonyma berättelser är också välkomna.
Du kan skriva in dina berättelser direkt på corren.se. Du kan också twittra, med hashtaggen #detkänns. Det går så klart också bra att höra av sig på mejl, till erik.wallsten@corren.se eller johan.sievers@corren.se.
Ju fler berättelser, desto starkare.