På måndag fyller politikern, ÅFF-ordföranden och en av Östergötlands mest kända personer, Muharrem Demirok (C), 40 år.
Snart 40, är du tillfreds med dig själv?
– Ja, det är jag. Jag har börjat hitta mig själv och jag gillar det jag hittar. Jag behöver inte längre vara det jag trodde jag behövde vara.
– Om man ser tillbaka på allt som skrivits om mig, och alla utspel jag gjort, så har det nog funnits en hel del självhävdelsebehov i det. Ett behov av att vara rapp och klämma till den andre. Nu börjar jag hitta något helt annat. Även om jag får ett upplägg så behöver jag inte skjuta in bollen i mål.
Varför har du haft behov av att hävda dig?
– Det har nog mycket med min uppväxt i förorten att göra. Där fanns ett naturligt behov av att alltid hävda sig. Det tog sig massor olika uttryck. Att alltid visa att jag inte är den där stereotypen från förorten som många tror, att jag faktiskt har något bakom pannbenet. Det utvecklades i det verbala, att alltid vara med och diskutera och vara påläst och rapp i käften i debatter. Och gärna briljera med att jag varit påläst och kunnat min sak.
Ett behov av att vara lite bättre än omgivningen?
– Ja och att inte hålla igen det. Att verkligen visa det.
Har det varit en jobbig känsla att bära med sig?
- Nej, det är inte jobbigt, det är sån man är. Om jag ser på tiden som kommunalråd så har jag inte behövt hävda mig. Jag är stolt över att inte vara vald av kvoteringsskäl. Och att jag inte blev ansvarig för integrationsfrågor utan det kanske mest integrerade området av alla, betong, asfalt och trafik, det vita medelklassmän engagerar sig mest i. Så inom politiken och i mitt parti har jag inte känt av det.
Jag har mött många människor, med ett mer osvenskt utseende än ditt, som vittnat om hur jobbigt det är att ofta mötas av förutfattade meningar.
– Jag förstår det. Att ha en slöja till exempel, och hela tiden möta en mur av fördomar, och då tvingas bryta ner de fördomarna för att vara sig själv. Det måste vara jättejobbigt.
Du beskriver dig ofta som förortskille, berätta om din uppväxt.
– Jag är född i Flemmingsberg, uppvuxen i Vårby gård i Huddinge och tillbringade min gymnasieperiod i Botkyrka. En fantastisk plats att växa upp i, förorterna, på många sätt och vis. Men också en speciell plats. Man ser ett utanförskap där. När diskussionen om barnfattigdom dök upp var jag väldigt snabbt ute och sa ”jag har sett det här hela mitt liv”.
– Jag kommer själv ihåg, även om vi hade det bra ställt på många sätt och vis, när vi inte hade hunnit köpa gympaskor till mig. Då kom pappa på den briljanta idén att jag skulle ha på mig ett par Eccoskor. ”De är jättebra” sa han. Okej, tänkte jag, Ecco är ju fina skor.
– Till vår högstadieskola bussades också ungdomar in från villaförorten Segeltorp, så vit medelklass mötte förorten. Bland annat fanns där en jättesnygg tjej som vi alla var smygförälskade i. Den dagen kom hon fram till mig och frågade ”Ska du verkligen gympa i de där skorna?”. Jag blev helt tagen men måste ge ett svar så jag sa: ”Ja, jag har lite problem med fötterna så jag måste ha de här på mig. Det är ju Ecco som du ser.”
– Därifrån kommer hela mitt skokomplex. Jag har en bisarrt stor skosamling.
Vad vill du visa med dina skor?
– Jag kände då att jag inte passade in i mallen på grund av mina skor. Numer ser jag därför till att ha rätt skor till varje tillfälle. Jag har aldrig bruna skor efter klockan sex, håller stenhårt på såna etiketter.
– Barnfattigdomen är väldigt påtaglig i förorten men det finns ingen skam i det vänner emellan där. Det är verkligheten och det skapar en närmare vänskap, som blir mer omhändertagande. Fattigdom påverkar många barn, framför allt när de kommer i skolåldern och möter barn med en annan verklighet. Det ska vara dansskor, inneskor, uteskor, vinterkängor och massor annat och det är tufft för de som inte har råd.
Zlatan Ibrahimovic beskriver förortslivet bra i sin bok, med bland annat det tomma kylskåpet hemma hos pappa, vilket fått honom själv att aldrig ha tomt kylskåp som vuxen.
– Som jag med mina skor. Det händer mycket under uppväxten som påverkar en väldigt mycket. Och de flesta av oss vill vara en del av den etablerade medelklassen, då gör man mycket för att passa in i det.
– Sverige är att av världens mest öppna länder, jag har själv bara råkat ut för fördomar eller rasistiska påhopp en handfull gånger, så man kan inte säga att det är ett land där rasismen är utbredd. Men tillvaron i världen är svart eller vit, folk delas snabbt upp i grupper och det finns många som hejar på att dela upp människor i grupper. Det är den mest skrämmande biten. Där man inte själv får välja vem man är utan blir placerad och etiketterad i ett fack, ”det här är du”.
– Det är en knepig värld att fylla 40 i, att vara mitt i livet i, med barn som ska växa upp. Jag försöker föra vidare mina värderingar, men är inte säker på att de passar in i världen så som den ser ut nu.
– Världen har aldrig mått bättre men samtidigt mår den väldigt dåligt också. Det oroar jag mig över, det är min ålderskris.
Om du gör en livskurva av dina 40 år, är du på toppen nu?
– Jag har det väldigt bra nu, men jag har haft några formtoppar. En var när jag kom in på universitetet som 25-åring. Jag beskrev det en gång för Maud Olofsson, att universitetet är som Mount Everest för oss i förorten. Men när du väl kommit in där inser man att det bara var en liten kulle. Det mentala avståndet är mycket större än det faktiska avståndet. Där kände jag ”här passar jag in”.
Vad läste du?
– Geografi, det har jag tagit examen i. Psykologi hoppade jag av, det skrämde mig lite. Statsvetenskap läste jag också och tog examen i. Detta ihop med en massa fristående kurser blev ungefär som en samhällsplanerarlinje.
– Vi som pluggade statsvetenskap drömde alla om jobb i FN, Bryssel, New York och sånt. Men arbetsförmedlingens första jobbförslag var nämndesekreterare i Mjölby. Jag höll på att dö. Jag hittade annat sen.
Var är du på livskurvan nu?
– Nu är det ett normaltillstånd. Det är bara att invänta nästa toppar och dalar. Det går inte att planera livet. Men det är just detta som är 40-årskrisen, att titta på var jag står och inse att jag har massa tid kvar. Det poppar upp en massa stressande frågor, som vad har jag egentligen uppnått, vad ska vara nästa steg i livet. Ska jag bara släppa allt, dra till Turkiet och hyra ut båtar till turister? Ska jag bli som Ernst Kirchsteiger och renovera ett torp i Stjärnorp? Vad är nästa steg? Det brottas jag jättemycket med. Jag kan få panik över det, riktig panik. Jag får känslan ”Vad ska jag bli när jag blir stor?”
Är det hävdelsebehovet som visar sig igen? Att du måste göra mer än bara flyta med och leva det liv du har?
– Kanske. ÅFF är ju ett symptom på detta. Jag kunde suttit i opposition bara och gjort det så bra som bra möjligt, det hade kunnat vara en väldigt skön tillvaro. Men jag har gått från 60 timmars arbetsvecka som kommunalråd till 35-40 timmar i opposition och jag har någon form av kreativ damp, jag måste kreera något, så jag var tvungen att ta mig an ÅFF. Det där med att bara flyta med ger mig panik.
Till sist måste jag fråga en skoexpert, är mina vita Eccosneakers okej så här vid lunchtid en vardag?
– För mig är det fotriktiga skor. Jag kan inte förlika mig med tanken att jag måste köpa skor för att de är fotriktiga. Mina fötter får de skor jag vill ha, inte de skor som de behöver.
Jag har inlägg i mina Eccoskor.
– Nästa steg är att du har manchesterbyxor. Då har du gett upp, då tänker du bara på vad som är skönt. Så passa dig, låt det inte gå för långt med att hitta dig själv.
Dina Adidasskor ser ju jättesköna ut.
– Nej, inte speciellt. Men de är en specialmodell som tar slut samma dag som Adidas släpper dem.
Bortkastat på en sån som mig som inte förstår det.
– Det handlar inte om att du ska veta, det handlar om att jag ska veta. De funkar som Prozac, de lugnar oron från barndomen.