Det säger en av de anställda som Corren träffar på Atlasskolan.
Redaktionen har pratat med en handfull ur personalen, men de önskar att vara anonyma eftersom de är rädda för att falla i onåd hos skolledningen – som kan leda till sämre schema, utebliven lönehöjning eller något annat, menar de. De har också varit rädda för att överhuvudtaget berätta om sin situation på skolan för oss, men till slut har de inte längre orkat hålla tyst.
– Vi i personalen behöver hjälp. Det blir bara värre. Vi har framfört vår kritik mot den tuffa arbetsmiljön både till skolledningen och till facket vid flera tillfällen. Vi och vårt ombudsman har också pratat med skolområdeschefen och med politiker under våren. Men det har inte lett till någon förbättring. Situationen har varit ansträngd i ett par år, men det har aldrig tidigare rått ett sådant kaos på skolan som nu.
– Många av oss i personalen utsätts för våld, hot och fula ord, nästan varje dag. Vi blir sparkade och bitna av eleverna. Vi har en del elever med särskilda behov som är utåtagerande, men fler av dem får inte det stöd de behöver. När det är för få personal som måste ta hand om många barn, och om flera av dem är utåtagerande, kan det hända vad som helst. Elever som har kroniska sjukdomar får inte heller den hjälp de behöver om många kollegor är borta.
De anställda berättar att när en lärare eller någon annan kollega saknas på grund av sjukdom eller annat måste de oftast själva lösa situationen och hoppa in i stället. Enligt de vi talat med är situationen ohållbar. De har nästan ingen tid för planering och ofta blir planeringen inställd om de måste göra andra sysslor. Det finns inte heller någon tid för reflektion, samtal och för att prata om situationen. Flera jobbar övertid varenda dag. De saknar också tid för att göra det som alla måste göra, gå på toa.
En personal berättar:
– Ibland måste vi hålla oss hela dagen. Det är helt enkelt vissa dagar helt omöjligt att lämna barnen och gå på toa. Jag hinner aldrig gå hem i tid så som det står på schemat. Väldigt ofta får vi arbeta ensamma eftersom det saknas personal och vikarieplaneringen inte fungerar. Ofta måste avdelningar slås ihop eftersom det är för lite personal.
Alla är ledsna över att skolledningen har skapat en djup klyfta mellan olika grupper i skolpersonalen – de upplever att det har skapats lag A och lag B på skolan.
– Det finns många fler anställda som har mycket att säga, och som upplever situationen exakt lika illa som vi, men de vågar inte prata. Lärarna behöver oftast, på grund av sitt schema, inte stå ut med allt som fritidspersonalen utsätts för. Fritidspersonalen har inte heller något arbetsrum där de kan förvara sina saker, läsa mejl och sitta och planera. Allt detta får de göra på raster eller när de har elever. Schemat kan ändras när som helst utan att det ges information i god tid, och personalen kan förflyttas från en dag till en annan till ett annat jobb.
– Skolledningen har skapat en klasskillnad mellan skolan och fritids. De på fritids känner sig som tjänstefolk, berättar en annan anställd.
Personalen hävdar att när de ber om mer stöd för elever med särskilda behov och påpekar att det är svårt att hinna med dessa elever och de andra, får de oftast svaret att "det inte finns pengar."
– Vissa elever mår inte bra och de tar ut sin frustration på oss eller på andra elever. Många i personalen har ont i magen på söndagen innan de ska jobba. En kollega har blivit sparkad av en elev. Och ja, vi förstår att det handlar om ett barn som kanske inte mår bra, men det är vår arbetsmiljö. Ska vi stå ut med det och liknande incidenter? Det har hänt flera gånger.
Mycket av det fina i det här jobbet, det som var anledningen till att de ville jobba med barn på skolan har försvunnit.
– Det känns som man bara ska köra på, som en robot, tills man går hem.
Elias Aguirre är nuvarande vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden men efter årsskiftet blir han ordförande. Han har, tillsammans med Erik Östman (M), nuvarande ordförande, träffat några ur personalen från Atlasskolan och hört om deras tunga arbetsmiljö.
– Utbildningsförvaltningen är medveten om problemen och jag vet att det arbetas med dem. Men det är bekymmersamt att personalen upplever att det inte har blivit bättre, säger han.