Redaktionen möter gymnasieeleverna Leo Lampret, Therese Letalick, Ida Haggren och Simon Wold som har skrivit under uppropet, läraren Agneta Isacsson, initiativtagare och eleverna Baqer Barbari och Aziz Amiri som också går på Berzeliusskolan. Vårt samtalstema är uppropet.
För svenska elever är det en fråga om demokrati, mänskliga rättigheter och landets välfärd. För läraren och initiativtagaren Agneta Isacsson handlar det om att ta ansvar. Om att ta eget ansvar för en tragedi som utspelar sig i realtid i vårt land och som bemöts med tystnad. Det är alltid lättare att låtsas som om man inte vet, menar hon.
– Men vi kommer att få skämmas om vi låter dessa deportationer av ungdomar fortsätta utan att reagera. Tystnaden som råder påminner mig om 40-talets katastrofer. Än kanske vi inte är där, men vi banar vägen genom att inte reagera och låtsas som om vi inget vet, säger Agneta Isacsson.
Hon vill inte skämmas, varken nu eller om tio år eller om 20 år för att hon inte försökte göra något.
För Aziz Amiri och Baqer Barbari är det enkelt att ta ställning. Det är en fråga om deras liv och om deras död. Och båda vill leva. Den ena har nyligen fått avslag på sin asylansökan och den andra är rädd för ett liknande beslut, men de har möjlighet att överklaga beslutet. Båda två lämnade Afghanistan redan som småbarn med sina familjer och levde som flyktingar i Iran innan de flydde till Sverige 2015. Ingen av dem har någon familj eller släkt kvar i Afghanistan.
– Det anses att det är väldigt farligt för svenska medborgare att besöka Afghanistan och alla avråds från resor dit. Samtidigt skickar Migrationsverket asylsökande ungdomar dit, inte bara på besök, utan för gott. Och anser plötsligt att det inte är så farligt. Men vi ser på teve hur hemskt det är i Afghanistan, säger Therese Letalick.
Svenska ungdomar ser ingen logik i att först satsa resurser under två och ett halvt år på ungdomar och sedan, när de har lärt sig svenska och snart går ut skolan, skicka dem till Afghanistan. Samtidigt som det råder arbetskraftsbrist i landet.
– Det har gått för lång tid. Det är klart att Migrationsverket måste följa regler som gäller men politiker kan ändra regler. Vi har det bra i Sverige och vi behöver inte alls allt som vi har. Vi kan sänka lite på vår livsstandard, det är en prioriteringsfråga. Vi har råd med att stödja ungdomar och människor på flykt som kommer hit, säger Ida Haggren.
Var gränsen går för hur många asylsökande Sverige kan ta emot är svårt för svenska ungdomar att bedöma. Men de är eniga om att de här ungdomarna som redan väntat så länge på ett svar från Migrationsverket inte ska skickas i väg nu.
– Har de inte sin familj i Afghanistan har de ingenting där att göra. Då är det bättre att de stannar här, säger Leo Lampret.
Både han och Simon Wold anser att ett lands viktigaste uppgift är att ta hand om sin befolkning. Det finns mycket elände runt om i världen och alla kan inte komma till Sverige, anser de. Men nu är det så att de avvisningshotade ungdomarna redan bor här.
– Det var ett kaos 2015 när Sverige öppnade gränser och det kom så många människor på en gång. Visst, det tar tid att utreda om alla har asylskäl att stanna här. Men Sverige tog emot dem, Migrationsverkets beslut om afghanska ungdomar drog ut på tiden och nu är de här, går i skolan och pluggar. Sverige borde ta sitt ansvar. Den som ger sig in i leken får leken tåla, säger Simon Wold.
Vilket innebär att eftersom landet har tagit emot ungdomarna och låtit dem vara här så länge ska de inte skickas i väg nu oavsett faktum att de flesta hittills skickade till Afghanistan har överlevt och oavsett om någon eventuellt har ljugit om sin ålder.
– Vem som helst skulle ha ljugit i en situation där lägre åldern ger en större chans att stanna. Om detta ska straffas då kan man betala böter eller sitta i fängelse en månad, de ska inte skickas till ett land där de inte har någonting och där de kan dö, säger Therese Letalick.
Hon och Ida Haggren funderar över varför svenska elever inte ens vet att några av avvisningshotade afghanska ungdomar går på deras skola.
– De behöver prata med andra ungdomar och det finns elever som gärna skulle vilja göra det, säger Ida Haggren.
Aziz Amiri och Baqer Barbari har lyssnat under diskussionen. Då och då reagerar de. Enbart tanken att skickas till ett land som de inte ens minns och där det krigas och där det bor en miljon hemlösa är hemskt för dem. De vill bara fortsätta plugga och så småningom hitta ett jobba och leva ett normalt liv.