Tekniska verken fasar till nästa vinter ut användningen av kol, och om ett par år är det den fossila oljans tur att ersättas med förnybara bränslen. Allt i syfte att minska utsläppen av klimatpåverkande koldioxid.
Men den stora andelen av Tekniska verkens växthusgaser kommer inte från kol och olja, utan från eldningen av avfall på Gärstad. Det handlar om runt 240 000 ton koldioxid om året, alltså mer än ett ton per Linköpingsbo.
De utsläppen kostar redan runt 25 miljoner kronor om året i utsläppsrätter. Sverige och Danmark har nämligen, till skillnad från andra länder, frivilligt anslutit avfallseldningen till EU:s utsläppshandel.
Från år 2020 kan det bli ännu dyrare för Tekniska verken. I uppgörelsen mellan S, MP, C och L ingår en skatt på avfallsförbränning, ett krav som Miljöpartiet, Centern och KD drivit.
Argumenten bakom skatten är att avfallet innehåller mycket plast som i stället borde återvinnas. Blir det dyrare att elda avfallet ökar motivationen att förbättra återvinningen, är tanken.
Regeringens utredare Petter Claesson kom för ett år sedan fram till att en sådan skatt inte kommer att ge någon miljönytta. Han menade att åtgärderna måste sättas in längre upp i avfallskedjan, framför allt hos producenterna av plastprodukter.
Efter att ha fått ett tilläggsdirektiv om att ändå utforma en sådan skatt föreslog Claesson en avgift på 100 kronor per ton avfall. För Tekniska verkens del skulle det innebära nästan 60 miljoner kronor om året.
Tekniska verkens energistrateg Johan Lundén vänder sig mot både den nya skatten och mot att avfallsförbränningen ingår i systemet med utsläppsrätter.
– Det är som att lägga skulden på den som städar efter att någon annan klampat in med skitiga skor. Vi hade önskat att pålagan kommit på tillförseln av fossilplast i stället. Det hade gjort otroligt mycket större skillnad i att verkligen minska utsläppen, säger han.
Johan Lundén menar att det inte skulle göra någon klimatnytta om Tekniska verken helt slutade elda med avfall. Det skulle bara innebära att mer läggs på deponi i till exempel Storbritannien, ett av de länder som exporterar avfall till Linköping, med större utsläpp av växthusgaser som följd.
– Vi vill inte elda plast. Men vi har en begränsad rådighet när det gäller att påverka det fossila innehållet i avfallet, säger han.
För att minska växthusgaserna skulle tillförseln av plast behöva minska och återvinningen bli effektivare, menar Lundén. Dessutom måste produktdesignen förbättras – i dag är det en hel del plast som inte kan återvinnas. Det beror bland annat på att det är svårt att separera materialen i produkterna och på att en hel del plast innehåller farliga kemikalier.
Svart plast och den mjuka plasten runt osten är två exempel på plast som inte kan återvinnas med dagens metoder.
– Mycket plast innehåller till exempel farliga mjukgörare som gör att den inte bör återvinnas. Då är det bättre att vi tar hand om den. I våra pannor destrueras organiska gifter och dioxiner i den 850-gradiga värmen. Kraftvärmeverk är lite av samhällets njurar, säger Johan Lundén.
Det främsta argumentet mot avfallsförbränning är att den minskar incitamenten för att satsa på återvinning.
– Men energiåtervinning står inte i vägen för materialåtervinning. De två metoderna kompletterar varandra och de länder som är bra på det ena brukar vara bra på det andra. Det vi ska diskutera, om vi verkligen vill göra skillnad, är produktdesign och konsumtion, tycker Lundén.
Vad händer om skatten införs? Måste fjärrvärmepriserna höjas – och kommer ni att börja elda med andra bränslen?
– Det behöver vi utreda vidare. En förbränningsskatt kommer att bli en kostnad för oss om den införs, men i nuläget har vi inte svaret på hur den kommer att hanteras.
Johan Lundén får stöd av Recka Hovenberg (MP), ordförande i Tekniska verken, som därmed går emot sin partilinje.
– Man borde i stället lägga krutet tidigare i kedjan och förebygga uppkomsten av avfall, säger hon.
En teknik som diskuterats mycket på sistone är CCS. Det innebär att man tar hand om koldioxiden från förbränningen och lagrar den i marken. Tekniken finns och används i Norge, där koldioxiden lagras i oljeborrhål till havs.
Med CCS skulle Tekniska verken kunna nå negativa utsläpp av växthusgaser. Huvudproblemet är att tekniken är dyr.
– Vi följer utvecklingen kring CCS med nyfikenhet. Men kostnaderna är så stora att det skulle behövas en nationell strategi – eller på EU-nivå – för att införa den, tror Johan Lundén.