Skänninge får liv av döda ting

Det visade den samlade tvärvetenskapliga expertisen på länsmuseet i Linköping.

1190 tog sig Köpmannen Erik från Mälardalen till Skänninge och gjorde sig en redig hacka på torghandeln. Glad och nöjd i hågen firade han med ett rejält skrovmål på en av stadens krogar.

Om det var maten eller något annat må vara osagt. I vilket fall insjuknade han och dog. Inga anhöriga fanns på plats för att ta hand om honom. Därför fick han begravas på plats vid Dominikanerklostret - tillsammans med sina ägodelar vilket inte var vanligt för en kristen.

800 år senare hittas hans skelett med två penningpungar intill. Den ena med sveamynt präglade i Sigtuna, den andra med gotländska mynt präglade i Visby.

Myntens ursprung gör att myntexperten Kenneth Jonsson kan dra rätt så långtgående slutsatser. De gotländska mynten var nämligen gångbara i Östergötland medan de andra endast gällde som betalningsmedel i Svealand.

Skänningeutgrävningarna i sig säger en hel del, men de stora möjligheterna till nya tolkningar ger samarbetet över de vetenskapliga skråen. Det visade temadagen som ordnades i regi av Östergötlands länsmuseum och Riksantikvarieämbetet.

Jens Heimdahl, arkeobotaniker och geolog, har tittat närmare på de växtfossil som hittats vid utgrävningarna. Tidigare var tesen att de flesta trädgårdsväxterna infördes med klostren. Här fanns ett enastående sällsynt tillfälle att titta närmare på detta. Det visade sig att örtförekomsten i Skänninge var riklig redan innan klostren etablerades. Stadens borgare var tidiga med att anlägga egna odlingar.

Arkelogen Karin Lindeblad kunde bekräfta att borgarna hade välutvecklade stadsgårdar med kålgårdar, köksträdgårdar och grävda brunnar. Upp till hälften av varje stadsgård var täckt med odlingar under medeltiden.

Amatörforskaren Olle Lorin kände sig nöjd när hans tes om en biskopsgård nära dubbelspåret kunde bekräftas av arkeologen Magnus Stibéus. Han har nämligen tittat närmare på den så kallade Biskopsholmen, en av dåtidens 25 befästa biskopsgårdar. Utgrävningar visar hur strömfåran letts fram till det tegelbruk som också ska ha legat där.

Kulturgeografen Clas Tollin framförde sin teori om socknarnas ursprung. I Östergötlands slättområde var frälsets makt ovanligt stark. Hans uppfattning är att socknarnas gränser sammanfaller med 1100-talets storgårdar och nämner Örberga och Väversunda som exempel.

Familjejordbruken som vi känner dem uppstod först på 1200-talet när träldomen upphörde.

Pia Nilsson, agrarhistoriker och arkeolog, kunde påvisa hur det ökade skattetrycket under 30-åriga kriget ledde till ökad specialisering bland lantbrukarna. Medan spannmålet fortsatte att dominera på slätten uppstod omfattande humleodlingar i Tjällmo- och Godegårdstrakten. Ölet som bryggdes släckte inte bara törsten, det motsvarade även en tredjedel av det dagliga energibehovet.

Arkeologen Hanna Menander och osteologen Caroline Arcini gav liv åt sina arkeologiska fynd genom att berätta sagorna om broder Laurentzius och dödgrävaren Andreas i Sankt Olovs konvent.