Nafisa Abdirashid är arbetsledare för Stångåstadens grupp med fyra trygghetsvärdar i Skäggetorp. Vi började följa dem på deras kvällsarbetspass i december förra året. Då var det kallt och mörkt. Iklädda rosa arbetskläder gick trygghetsvärdarna sina planerade turer. Ingen kväll var den andra lik.
Nafisa älskar att prata med människor. Det blev många stopp och många skratt på rundan: bostadbolagets kontor, byggnader på Skattegården, aktivitetshuset Agora, Skäggetorp centrum och tillbaka. Före coronautbrottet brukade hon kramas med barn och ungdomar.
Hur mår du? Hur är det i skolan? Vad gör du? var Nafisas vanligaste frågor. En och annan ungdom fick också en uppmaning att söka en praktikplats eller ett jobb, allt flöt bra även med de tuffare och äldre ungdomarna.
En kväll i mars samlas många ungdomar som ska gå till Ung puls i Skäggetorp centrum där det ska bli en aktivitet för unga. Även den här kvällen följer vi med Nafisa och gruppen på deras kvällstur. De ska också besöka evenemanget, men först ska vi gå förbi aktivitetshuset Agora. På ett fält i närheten står ett 20-tal ungdomar och barn som bara verkar prata med varandra. Nafisa är lite misstänksam och går ditåt för att kolla vad ungdomarna verkligen har för sig. På vägen dit möter hon en pojke som säger att allt är lugnt, "De pratar bara" säger han. Och då vänder Nafisa om och vi går till centrum. Det är fredagskväll och det är en hel del folk inne i centrumet, men allt är stillsamt.
Efter bara några minuter uppstår dock en orolig situation. Flera ungdomar springer genom centrum och några låser in sig på toaletterna. Nafisa får tag i en kille som haltar. Det visar sig att han är skadad, knivhuggen i benet. Efter att Nafisa ringt 112 sätter hon sig med killen på trapporna utanför centrum – där det också finns entré till Ung puls– och väntar på polisen. Omkring finns det minst 20-30 ungdomar. Många pratar med oss. När den skadade killen åker i väg med ambulansen fortsätter vi vår vandring.
– Jag borde ha gått hela vägen till ungdomarna och kollat vad de gjorde, säger Nafisa efteråt.
Den skadade killen träffar vi en kväll några veckor senare på en ny vandring genom området. Han berättar att han mår bra och det visade sig att han inte blev allvarligt skadad. Han och Nafisa pratar en lång stund, det är inte första gången de två möts efter incidenten.
– Det är en jättefin kille, han var så tacksam. Unga från Skäggetorp är inte sämre än andra ungdomar. De ser kanske tuffare och farligare ut, men utseende bedrar. De är oerhört snälla och varma. Jag vill gärna se fler vuxna ute som syns och som pratar med ungdomarna. De behöver vuxnas uppmärksamhet och kärlek. De behöver hela stadens kärlek.
Hon efterlyser ett större engagemang – inte bara från vuxna i området, utan från hela Linköping.
– Skäggetorp är Linköping, det måste alla förstå. Man måste se helheten. Om Skäggetorp inte mår bra, gör inte Linköping det heller. Här finns det mycket att hämta, värme och olika kulturer. Skäggetorp har sin styrka, men ungdomarna här behöver fler aktiviteter, fler praktikplatser och fler jobb. Vissa ungdomar behöver också en andra chans. Har de någon gång gjort något dumt ska de ändå kunna få möjlighet att bättra sig, säger Nafisa.