Det är inte bara uppenbar rasism som visar sig, utan många vardagsfördomar som har blivit tydliga – och tillåtna att uttrycka.
– Det finns politiker som säger "stoppa invandringen. Vi hjälper folk i deras hemländer i stället" och då tänker folk "jamen det är ju schysst, då är det ok att kräva stopp för invandringen", säger hon.
Ayaan Mohammud skulle fylla 17 när hon kom till Sverige.
– Jag var ung och det fanns inte så många flyktingar då, säger hon. Jag fick börja gymnasiet och läsa åtta ämnen på en gång, vare sig jag förstod eller inte.
I dag får de nykomna bara tre-fyra lektioner om dagen. Ibland erbjuds de praktikplatser där de inte förstår ett ord.
– Det är slaveri i mina ögon, säger Ayaan och ser allvarlig ut. Den som jobbar ska ha lön och den som gör praktik ska lära sig något. Här får kvinnor jobba många timmar med att bädda sängar och städa toaletter på hotell utan att få vare sig pengar eller utvecklingsmöjligheter.
Alla vill jobba, säger hon. Även om de har låg utbildning eller rentav är analfabeter har de jobbat hela livet. De kom till Sverige av en enda anledning: det är fred här.
– De hade egna butiker i hemlandet, eller så har de uppfostrat barn, nu ställs de utan varje möjlighet att klara sig själva. Själv skulle jag inte stå ut om jag inte kunde språket, om jag inte kunde gå till barnens skola eller dagis och prata med lärarna, om jag inte kunde jobba.
Men klimatet har hårdnat, tycker hon. Flyktingarna är många fler. Det finns ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Arbetslösheten har ökat åtminstone bland ungdomar.
– De högerextrema säger "ni kommer bara hit och får bidrag" eller "ni kommer hit och tar våra jobb".
Ayaan skrattar lite.
– Folk skriver ibland till mig på twitter att "nu ska jag iväg och jobba för att försörja dig och dina barn". Förr svarade jag att jag jobbar själv, men jag orkar inte alltid ta diskussionen längre.
Ayaan bär slöja. När hon växte upp fick ogifta inte bära slöja, enligt Somalias diktator.
– Jag tog på slöjan när jag var 25. För mig betyder den frihet.
Hon är fascinerad över hur många det är som retar sig på den.
– Vi har olika kläder, säger hon och pekar på sin kjol och mina jeans. Vi har olika smycken och olika frisyrer. Ändå är det bara min sjal som syns. Jag blir ännu mer så där "rör inte min sjal", vet du!!
Den ökade rasismen är värst för barnen, tycker hon. De är födda och uppväxta i Sverige och inte har varit ens fem minuter i föräldrarnas gamla hemland.
– Och så säger någon "åk hem!" Det gör mig ledsen. Sverige är barnens enda land och att inte vara välkommen skapar utanförskap.
En delförklaring till oroligheter som uppstår på olika platser i landet, i Husby, i Rosengård, i Skäggetorp. En annan är svårigheten att få jobb. Hudfärg och efternamn sätter stopp.
– Min bror var ensam invandrare på Chalmers i Göteborg. Han blev dataingenjör men den ende i sin årskull som inte fick jobb – han flyttade till England och fick jobb direkt. En klar förlust för Sverige.
Egentligen är det inte så stor skillnad på oss människor, säger hon. Hon är muslim i ett kristet land, men vår gud är densamme. Vår hudfärg är olika, men vi har samma drömmar.
– Vi har lättare att se skillnaderna. Vi missar själva kärnan, säger hon.
Här skulle kvinnor kunna göra skillnad. Vi borde synas och höras mycket mer, säger Ayaan.
– Åtminstone somaliska barn har respekt för kvinnor. Mammor har en lugnande effekt. Jag tror det kan hjälpa.
Respekt är nyckeln, menar hon. Att se att vi alla är delar i samhället, att Skäggetorp är en stadsdel i Linköping och allas vår angelägenhet.
– När slår sig politikerna verkligen ner med ungdomarna och lyssnar? Slutar att utgå från att ungdomar är kriminella och säger "det här är ert område. Hur vill ni förbättra det? Hur vill ni blir förebilder för dem som är små?"