I dag mår Sofia Norlin bättre men hon förstår att det finns mycket kvar att bearbeta. I terapin går de igenom hennes dagar som inlåst och det finns fortfarande saker som är för tunga för att kunna ta upp.
Sofia springer för sitt liv. Rullväskan som hon håller i ena handen studsar mot grusvägen och hela tiden fastnar stenar i de små hjulen. Hon vågar inte stanna och plocka bort dem. Släpar istället väskan framåt tills stenarna lossnar.
Hon vet att hon befinner sig på den franska landsbygden, nära gränsen till Luxemburg. Någon närmare geografisk uppfattning än så har hon inte. Kvinnan som hjälpte henne fly pekade bara med handen i den riktning hon skulle ge sig av i. Sofia lydde och nu tittar hon inte tillbaka.
Värken i underlivet dånar. Hon fortsätter springa.
Rädslan sliter i kroppen. Hon fortsätter springa.
Minnen från huset tränger sig på. Hon fortsätter springa.
Sedan fragmentariska bilder från en bussfärd, en ombokad flight. Och så plötsligt hemmet i Linköping. En fråga från mamma om något hänt. Hennes lögn till svar: nej.
I tolv år ska hon hålla tyst om vad hon varit med om.
Tre månader tidigare. Mannen är lång, stark och betydligt äldre än Sofia. Han går världsvant före i krogkön. Sofia är i Luxemburg och återser vännerna hon träffade på språkresan för två månader sedan. Hon har druckit vin, är glad och ser med skräckblandad förtjusning hur mannen kommer rakt emot henne.
Han är fransman, skådespelare med långt, mörkt hår och han vill veta allt om Sofia. Mannen är allt det som killar i hennes egen ålder inte är. En charmig gentleman med ögon bara för henne.
De spenderar natten och nästföljande dag ihop. Sofia känner sig sedd, levande och febrigt förälskad. Väl hemma i Sverige håller de tät kontakt och under hösten hälsar mannen på i Linköping och träffar Sofias mamma och vänner. De pratar ofta i telefon, och skriver ständigt till varandra. Snart bokar Sofia en biljett till Frankrike.
Mannen hämtar henne på busshållplatsen, men är två timmar sen. Och han är som förbytt. Kall, tyst och irriterad.
***
Sofia Norlin rör med fingrarna över berlocken hon bär runt halsen. Ett kvinnotecken i mörknat silver. Från en rostfri termos stiger kaffedoft och Sofia slänger en blick ut genom köksfönstret. Panoramavy över svensk åkermark, en bild omöjlig att stirra sig trött på.
– Vi hade tur att vi fick köpa huset. Vi hade inte så stora förhoppningar men lyckades vinna budgivningen, berättar hon.
Med “vi” menar hon sin man och sina två barn som alla just nu är iväg på arbete och förskola. Dagtid är det djuren som gör henne sällskap på gården. Hon själv är sjukskriven för komplex PTSD, en term som används av psykologer och forskare när diagnosen posttraumatiskt stressyndrom inte räcker till för att beskriva de många allvarliga symtom som kan uppstå när en person drabbats av traumatiska händelser.
Många vet vem Sofia Norlin är. Hon är fritidspolitiker, ordförande i föreningen Liberala kvinnor Östergötland, är ersättare i bygg- och miljönämnden i Linköping. Men just nu är allt satt på paus. I elva månader har hon varit hemma från jobbet som socialsekreterare och var i våras inlagd på psykiatriska kliniken på US. Hon beskriver året 2021 som ett rent helvete. De djupa, röda ärren på hennes handleder lägger tyngd till orden.
– Jag ville inte dö, men i början av det här året var minnena av det jag varit med om så extremt påträngande. Antingen skulle mina tankar ta död på mig långsamt, eller så kunde jag bestämma själv att dö direkt. Jag såg ingen annan utväg.
Självmordsförsöken i våras är i dag förenade med en djup och skärande känsla av skam.
– Att göra en sådan sak när man är mamma… det gör man bara inte.
I dag mår hon bättre. Inte bra, men bättre. För första gången i livet får hon nu hjälp och vård för det som hände för 15 år sedan i huset i Frankrike. Tillsammans med en psykolog bearbetas nu minnena för att lindra Sofias ångest, och får regelbundet ketaminbehandling – ett läkemedel för patienter med svåra depressioner.
– Ketaminet tar bort de flashbacks som är värst och hjälper mig att sova lite bättre.
***
De har lämnat busshållplatsen och mannen kör ut på den franska landsbygden. Sofia försöker prata, men han svarar kort på hennes frågor. Hon lägger band på sig eftersom hon inte vill att de börjar bråka. Hon har längtat efter honom. Hans mörka ögon, stora händer och djupa röst. Bilen svänger in på en grusväg som leder till ett vitt och slitet parhus. I ena delen av huset bor mannen, i andra delen hans gamla farmor. Åkrar och skog omgärdar bostaden som är inredd i mörka tapeter och murriga 70-talsmöbler. Det luktar mögel. Det är sent, mannen drar ned en vindstrappa från taket och pekar uppåt.
“Var fan har jag hamnat?” tänker hon när kliver upp för trappan. Vindsrummet liknar närmast ett gammalt pojkrum. Där finns en stor dator och på väggarna hänger planscher med nakna kvinnor. I ett hörn står ett mögligt akvarium med en död fisk i.
Kvällen blir inte som Sofia tänkt sig, mannen förblir sval och otrevlig. Hon somnar till slut i den breda dubbelsängen. Morgonen efter vaknar hon av att mannen är påklädd. Innan hon hinner säga något vänder han, går ut ur rummet – och låser.
Sofia Norlin var 18 när hon träffade mannen som sedan skulle begå grova brott mot henne. "Jag blev otroligt förälskad, så som man bara kan bli i den åldern".
Sofia pendlar mellan att vara rädd, arg och banka på dörren, till att försöka intala sig själv att det måste finnas en vettig förklaring. Timmarna går. Sofia tvingas kissa i en papperskorg av plåt.
Det är kväll när dörren öppnas. Hon börjar skrika men träffas av ett hårt slag i magen. Mannen är inte ensam. Hans sällskap är en rödmosig och plufsig fransos som stinker cigaretter. De båda skrattar och pratar franska med varandra. Tillslut säger pojkvännen “have fun” och lämnar rummet.
En armbåge i bröstbenet, en kudde över huvudet och livets första våldtäkt. Hon slåss och sparkas men bristen på syre gör att hon till slut förlorar medvetandet.
Nästa minnesbild: Pojkvännen sitter på en stol med en smörgås i handen och frågar om hon är hungrig. Sofia nickar. Mannen doppar mackan i papperskorgen av plåt. Antingen ska hon äta den, eller den döda fisken i akvariet. Det är ingen fråga, utan en befallning. Sofia sväljer djuret helt. Mannen blir arg för att hon inte tuggar – det här blev inte den sadistiska show han planerat. Sofias huvud trycks ned i akvariet flera gånger.
“Nu dör jag”, tänker hon.
***
I dag kan Sofia inte med säkerhet säga hur många dygn hon hölls instängd i mannens hus. Dagarna, nätterna, allting flyter ihop. Hon såg solen gå upp och hon såg solen gå ner. Mer tidsuppfattning fanns inte. I efterhand tror hon att det rör sig om cirka tio dagar - alla fyllda med våldtäkter utförda av olika män i olika konstellationer. Ibland kom de en och en, ibland var de flera samtidigt. Rädslan för att dö återkom, om och om igen. Hon har än i dag, 15 år senare, problem med smärtor i underlivet.
Under dagarna i skräckhuset blev Sofia beroende av sin förövare. Det var han som gav henne mat, det var han som styrde hennes liv totalt. Hon visste inte var hon befann sig, kände ingen annan och kunde inte komma på hur hon skulle få hjälp.
– Han tog min mobil och jag fick skicka sms och ringa till min mamma att allt var bra. Under tiden stod han bredvid.
Vid några, enstaka tillfällen släpptes Sofia ut ur rummet och hon fick komma ut i trädgården. Hon fick också följa med när mannen åkte på sin fyrhjuling i omgivningarna.
– Men det fanns aldrig en chans att fly. Han var alltid med mig och sa till mig att männen som våldtog mig bodde längs med vägen.
Människans frihet, och hur fort hon kan berövas den, har blivit centralt för Sofias politiska engagemang. Inte minst efter de grova brott hon själv utsattes för i Frankrike. "Jag har varit fysisk, men inte psykiskt, fri. Frihetsfrågan går att applicera på många politiska ämnen. Flyktingkrisen, jämlikhet, jämställdhet…"
Ibland överträffar verkligheten dikten. Räddningen för Sofia blev lika oväntad och absurd som det hon nyss varit med om.
Farmodern, hon som bodde precis bredvid och som Sofia tidigare bara hälsat kort, kom plötsligt in i rummet en dag när mannen åkt iväg. Hon rafsade ner Sofias kläder i en väska, knuffade ut henne ur huset och pekade stressat i grusvägens ena riktning.
– Jag fick känslan av att hon visste vad som pågick. Jag vet inte om hon räddade mig eller om han hade sagt åt henne att göra sig av med mig.
***
Hur enkelt tar man ifrån en människa dess värde? Hur lätt vänder man en annan persons värld upp och ned? Med vilka enkla medel manipulerar man en 18-årig tjej så till den grad att hon traumatiseras för livet?
Sofia vet svaren. Hon vet, för den 18-åriga tjejen är hon.
– Min pappa dog när jag var ung men jag kommer från en trygg uppväxt och en vanlig familj. Det fanns perioder när jag var tonåring då jag mådde dåligt men att jag träffade min förövare hade inget med det att göra. Jag blev otroligt förälskad, så som man bara kan bli i den åldern, det var det som hände.
I efterhand är hon förvånad över att hennes självkänsla bröts ner så snabbt, att hon gick från att vara en vanlig tonårstjej till att bli ett föremål med ett enda syfte.
– Jag pendlade mellan att känna flyktinstinkt och uppgivenhet. Ganska ofta tänkte jag “det här är mitt liv nu”, det tog bara ett par dagar.
“Jag knäcktes fort när jag blev inlåst. Det har jag tänkt mycket på, och skämts över, i efterhand", säger Sofia Norlin.
Skam. Den som slår upp ordet i nationalencyklopedin kan läsa: “Känsla av blygsel över oförmåga eller förkastlig handling.”
Men Sofia har inte utfört någon förkastlig handling. Hennes skam är istället oberäknelig och irrationell, svårförklarad och krånglig. För hon vet ju att det inte är hon som har gjort något fel, det är inte hon som begått ett brott. Trots det är känslan densamma.
– Om jag tänker logiskt vet jag att det inte finns något skamset i det jag har råkat ut för, men känslomässigt skäms jag fortfarande. Tyvärr vinner alltid känslorna över logiken i det här fallet.
Skammen gjorde att Sofia höll tyst. Det tog 12 år innan hon berättade för sina närmsta vad hon har varit med om. Inte ens hennes nuvarande man fick veta hennes hemlighet. Själv försökte hon hela tiden förtränga vad som hänt. Hon fyllde varje vaken minut med sysslor, arbete, aktiviteter. Genom att aldrig slappna av lyckades hon mota bort det mörka som hela tiden knackade på och ville in.
Men så plötsligt gick det inte längre. När hon födde sin dotter för snart fyra år sedan kom tiden i Frankrike ikapp henne på riktigt.
– Det jag tryckt undan gick plötsligt inte att dölja längre.
Dottern var för tidigt född, Sofia hade fått blodförgiftning och kändes sig hjälplös i sjukhusrummet. När barnmorskan stängde dörren fick Sofia en flashback till våldtäkterna i det låsta rummet. Det är vanligt för PTSD-patienter att få upprepade och påträngande minnen av det som hänt. Att återuppleva händelsen ger ofta stark ångest och stresspåslag.
I dag önskar Sofia att saker varit annorlunda när hon kom från skräckdygnen i Frankrike. Att hon hade vågat berätta – och anmäla.
– Tänk om min svaghet att inte anmäla gjorde att han fortsatte att utsätta andra kvinnor? Det är svårt att tänka på. Sättet han fick mig förälskad på var utstuderat. Jag kan inte ha varit den första som han utsatte.
I dag vet några få personer i hennes närhet vad hon varit med om. Enstaka delar ur sin berättelse har hon också berättat om via ett anonymt Instagramkonto. Men hon har inte förmått sig själv att vara helt offentlig med sin historia. Inte förrän nu.
Varför väljer du att berätta nu?
– Först när man berättar kan man få hjälp. Och kanske kan min berättelse hjälpa någon. Jag vill inte bära det här själv längre, det måste komma fram att det här händer och att det kan hända vem som helst. Jag är uppvuxen under trygga förhållanden men det hände ändå.
***
En gång googlade Sofia hans namn. Ett misstag. Mannen är fortfarande skådespelare, och har en biroll i flera stora filmer.
Det första som dök upp på skärmen var en stor bild av hennes förövare och en förlamande känsla av panik tog över kroppen. Där var mannen som tog ifrån henne allt. Mannen som är orsaken till självmordsförsöken och ångesten.
På ett eller annat sätt kommer han för alltid vara ett hot som stör hennes tankar, och att prata om minnena väcker skammen till liv. Igen. Men att berätta ger också kraft.
– Jag känner mig ganska stark i dag. Jag börjar känna igen mig själv igen. En jävlar anamma-känsla har väckts. Jag är trött på att gå hemma. Vill göra något. Förändra. Påverka. Den känslan är väldigt, väldigt skön.
Flykten som började längs en grusväg i Frankrike pågår fortfarande. Hon tar hela tiden steg framåt. Inte stora, men framåt.
Sofia Norlin beskriver 2021 som ett helvetesår. I våras försökte hon begå självmord när minnena från tiden i Frankrike blev för starka.