Till en början uppfattade inte omgivningen att Maja Engström hade blivit restriktiv kring mat och utvecklat en osund relation till både ätande och träning. "Jag dolde mina beteenden väldigt, väldigt väl, vilket man ofta gör i ett tidigt skede av en ätstörning. Man blir ganska bra på att snurra runt det på olika sätt", berättar hon.
– Den är väldigt, väldigt, väldigt logisk för den som är i det. För den som står utanför är den fullständigt obegriplig, säger 38-åriga Maja Engström när hon pratar om ätstörningar.
Hon sitter på en uteservering i ett soldränkt Linköping, med pigga ögon som lyser av vad som ser ut att vara glädje. Den utstrålningen har inte alltid varit självklar.
Redan vid 14 års ålder började Maja att må dåligt. Sommaren mellan ettan och tvåan i gymnasiet eskalerade det. Ett sommarjobb inom hotell- och restaurangbranschen gavs ätstörningen utrymme att blomma ut.
– Det är en värld där du äter om du har tid och det kan innebära ganska många timmar mellan varje måltid. Det jag upptäckte när jag inte åt i samma utsträckning, för jag hann inte, var att det kändes som att jag fick någon form av kontroll.
Att det var en falsk form av kontroll förstod inte Maja vid tillfället. Plötsligt, när allt fokus hamnade på maten, kunde övriga problem läggas åt sidan.
– Jag började må bra i det och det var väl just det, att börja må bra, som gjorde att mitt beteende kopplat till mat fortsatte när skolan började.
En bit in på höstterminen började Maja dock att må sämre igen. Orken försvann, tröttheten var ständigt närvarande. Hon förstod att det hängde ihop med att hon inte fick i sig tillräckligt med energi.
Men, att äta mer gick inte.
– Med en ätstörning är mat bland det absolut läskigaste du kan tänka dig.
Plötsligt var det lättare att anpassa sig efter sjukdomen än att utsätta sig för känslorna som det innebar att gå emot den. Samtidigt var den positiva känslan av kontroll som bortblåst. I stället var mörka tankar ständigt närvarande och Maja utvecklade snart ett självskadebeteende.
Hon minns att hon var mer lättirriterad än vanligt, men att hon ändå inte valde att dra sig undan sociala sammanhang. Samtidigt var hon aldrig riktigt närvarande psykiskt – och hon hade svårt att släppa in sin familj och sina vänner.
– Även om jag alltid har varit bra på att prata hade jag svårt att hitta orden i det läget. Det var liksom bara obehag i kroppen, men jag saknade ord. För mig var det så logiskt att jag var tvungen att göra vissa saker eller att jag inte kunde göra andra saker, men hur förklarar man det för någon som verkligen inte förstår?
Att stå framför en spegel som sjuk var tufft, minns Maja Engström. Hon kunde lätt fastna, behövde ibland slänga ut helkroppsspeglar för att speglandet tog för lång tid och skapade mycket ångest. Som frisk kunde hon plötsligt gå förbi en spegel för att se över färgmatchningen av sitt klädval, utan att fastna i att granska och nedvärdera sin kropp. Hon minns förvåningen när hon insåg att det plötsligt var möjligt att leva så. "'Oj, nu är det så här. Det var ju så här det var innan jag blev sjuk, att det inte var en grej'", förklarar hon.
I början av vårterminen, under det sista året på gymnasiet, hade ätstörningen gått så långt att omvärlden förstod vad som pågick, trots Majas egen tystnad. Barn- och ungdomspsykiatrin kopplades in och strax efter studenten blev hon sjukskriven.
– Jag hade två veckor där jag sommarjobbade. Sedan klarade inte kroppen mer. Vården ville att jag skulle bli sjukskriven direkt, men jag vägrade. Det här med att vara envis är en egenskap som finns hos mig och hos ganska många med ätstörning.
Trots att ätstörningen tog mycket ifrån henne gav den också en känsla av trygghet under många år. Den var hennes enda verktyg för att kontrollera och hantera livet.
Men, efter sommaren, när då 19-åriga Maja flyttade till Arvika för att börja på folkhögskola, kom insikten. Ätstörningen hindrade faktiskt livet. När klasskompisarna hittade på saker efter skolan sökte hon sig i stället till sin säng, för att orken var slut.
– Jag började se att "jag fixar inte det här, för ätstörningen är i vägen".
Maja tar en klunk kaffe, förklarar att hon samtidigt inte kunde tänka sig något mer skrämmande än att bli frisk. Vid det här laget hade hon glömt hur det var att inte styras av ätstörda tankar, hur det var att vara frisk.
Ändå bestämde hon sig för att prova.
En flytt till Norrköping, återigen för att läsa på folkhögskola, blev vändningen. Maja började sakta att lyssna på vården, förändra sina beteenden. Hon drog ner på den träning som hade blivit tvångsmässig, försökte hitta andra verktyg för att stå ut med ångesten. Självskadebeteendet fick hon också hjälp att hantera.
– Efter ungefär ett år i behandling var jag "frisk", men jag kände mig inte jättefrisk. Det kändes snarare väldigt, väldigt skakigt.
Maja förklarar att hon oroade sig för att släppa på kontrollen.
– Vad gör jag när livet blir tufft? Hur hanterar man det? Hur står man ut när livet händer? Jag tror att det var det som skrämde mest, men jag upptäckte också att livet är väldigt fint.
När Maja Engström var sjuk i sin ätstörning kretsade hela livet kring mat och träning. "Jag började också hitta andra sätt att försöka kompensera, för att dämpa ångest, så det kom in mer och mer träning och rörelse, bara för att det skulle bli lugnt och tyst i kroppen och huvudet", säger hon.
Efter ungefär ett och ett halvt år upplevde Maja själv att hon började bli frisk – på riktigt. Ett tydligt tecken var inställningen till sociala tillställningar. Tidigare hade de inneburit mycket ångest. Skulle hon få kommentarer om sin kropp? Vilken mat skulle erbjudas? Vilka känslor skulle det innebära?
Nu skiftade tankarna. I stället handlade de om att det skulle bli roligt. Samtidigt började ångesten, och kontrollbehovet, att minska.
– Sedan gillar jag fortfarande kontroll, men det ter sig på ett helt annat sätt, säger Maja och förklarar att det numera handlar om att ha en plan för dagen, veta vart hon ska och när, snarare än om vad hon får och inte får äta, vad hon måste träna för att kompensera.
Som nybliven frisk minns hon att hon ville lägga ätstörningen bakom sig. Att hon nu, många år senare, skulle vara öppen om de år då ätstörningen hade kontrollen över henne hade hon aldrig trott.
– Jag tänkte att "jag ska aldrig någonsin prata om ätstörningar". Jag ville helst inte prata om det med någon när jag var sjuk heller, men definitivt inte efter att jag hade blivit frisk.
Att vara sjuk i en ätstörning gör livet fyrkantigt, menar Maja Engström. Det är också tidskrävande. "Det tar väldigt mycket tid att vara i beteenden, att vara i tankar, att ha regler uppsatta för sig. Egentligen oavsett ätstörningsform är det ofta mycket regler kring hur saker och ting ska vara och att det ska vara på ett specifikt sätt. Begränsat, litet, trångt, tråkigt...", säger hon.
Men för 14 år sedan började Maja att resonera annorlunda.
– Då väcktes den där engagerade människan i mig, säger hon och fortsätter:
– "Jag behöver göra någonting, för här sitter jag på kunskaper som inte går att läsa sig till, de behöver levas" tänkte jag.
Den kunskapen ville Maja dela med sig av – och 2010 blev hon därför volontär för riksföreningen Frisk & Fri, som jobbar mot just ätstörningar.
– Ganska snabbt upptäckte jag att det här är någonting som jag faktiskt tycker är väldigt roligt. Jag fick möta personer som befann sig i en ätstörning där och då och jag kunde också se att mina erfarenheter gjorde skillnad för den individen.
I dag jobbar hon inom riksföreningen på 80 procent, som digital kommunikatör och verksamhetsledare för lokalavdelningen i Östergötland, där Linköping ingår.
– Hade någon sagt det till mig när jag var 20, mitt i ätstörningen, hade jag inte trott på den personen. Då levde jag fortfarande med tanken att "jag kommer aldrig kunna bli frisk, utan det här är någonting som jag måste lära mig leva med".
Det stämmer inte, menar Maja.
– Det går att bli helt frisk, det går att bli fri.