Jessica Kernells farfar Per-Olof fick uppleva 56 år innan livet togs ifrån honom. Han är en av åtta i syskonskaran på elva som avlidit till följd av en hjärt- och kärlsjukdom. De flesta av bröderna dog av hjärtinfarkt, flera av systrarna av sjukdom till följd av högt blodtryck.
Jessicas pappa Nisse var bara 14 år när han blev faderslös. Förlusten gjorde att han inte tog livet helt för givet. Vem visste hur länge man skulle få ha det kvar? Men hans tillvaro utan en pappa gick vidare. Nisse gifte sig med sin systers bästa kompis Anne och de fick två barn: Jessica och hennes storebror.
– I min värld fanns det inte att pappa skulle dö. Min pappa var min bästa vän, vi var väldigt tajta. När han sen dog så försvann en stor källa till bekräftelse och jag blev väldigt vilsen, berättar Jessica.
Vi backar bandet.
Jessica är just nu sjukskriven efter en ridolycka och har dukat fram chokladkex i radhuset i Tallboda. Hon är frustrerad över att inte kunna röra sig som hon vill – fysisk aktivitet är viktigt för att hon ska må bra och hålla nere riskerna för högt kolesterol. Men med fyra brutna kotor har hon inget annat val än att vila sig till läkning.
– Jag är en riktig olycksfågel, säger hon och fyller en kopp.
Jessicas farfar var en stor och lång karl. 1966 satte han sig i bilen för att ta sig till arbetet på Saab i Linköping. Halvvägs till jobbet märker han att något är fel, men han lyckas ta sig fram hela vägen och bilen byts snabbt mot ambulans. Tre veckor senare avlider han till följd av hjärtinfarkten.
– Pappa pratade ofta om farfar och om hur synd det var att han aldrig fick se varken mig eller min bror växa upp. Det var som att han anammade den tanken på något sätt, han ville själv leva och få uppleva barnbarn. Om han befarade att han också skulle drabbas av hjärtinfarkt precis som sin pappa, så höll han det för sig själv. Till mig sa han inget om det i alla fall.
När pappa Nisse fyllt 44 år och han just hämtat sin fru på jobbet började han må lite illa. Anne tvingade honom att söka vård och han blev inlagd på Universitetssjukhuset i några dagar. Under sjukhustiden utvecklade han en "septal hjärtinfarkt" I Nisses fall var det då inte aktuellt att göra en så kallad ballongsprängning, så efter propplösande medicin fick han komma hem.
– Efter infarkten tyckte jag att han förändrades. Jag märkte på honom att han var tröttare, ledsen och att han inte tyckte så mycket var kul längre. Han pratade inte mycket om sina känslor, men han blev säkert lite rädd och jag kan tänka mig att han nog hade en del existentiella tankar. Men vi levde på allihop och mycket gick tillbaka till det vanliga.
Fem år senare, när Nisse är 49 år, drabbas han på nytt.
– Jag hälsade på honom på dagen och han var lite tjurig för han krånglade med att få upp en fläkt. Han hade hämtat mig och min dåvarande pojkvän inne i stan och jag hade köpt blommor till honom för att visa lite uppskattning. Innan vi sa hejdå sa vi att vi älskade varann – det sa vi alltid.
Jessicas mamma har berättat om hur Nisse på kvällen fick ont i magen och kräktes. När sänglampan släcktes klappade han på fruns axel och sa att han mådde bättre. Strax efter att de sagt godnatt hörde Anne hur han rosslade till och hon förstod direkt vad som höll på att hända. I 15 minuter försökte hon få igång sin makes hjärta innan ambulanspersonalen kom och tog över.
– De kämpade med honom i 1 timme och 20 min, han var ju så ung.
Två dagar tidigare hade Jessica gett honom en pyjamas i födelsedagspresent. "Den ska jag ta på mig nästa gång jag duschar", hade han sagt då. Han hann inte använda den, berättar Jessica.
Stunden efter att hennes mamma, moster och farbrors fru dunkat på ytterdörren mitt i natten stannade tiden.
– Jag minns så väl hur mamma tog mig på axlarna för att jag inte skulle falla ihop. Men jag faller ändå och frågar om han är död. Hon nickar.
Jessica ursäktar sig en lite stund, säger att hon ryser när hon tänker på det.
– Dagen efter träffades hela familjen hemma i Sturefors. Då hade rosorna jag gett till honom dagen innan dött.
Ett par år senare drabbades även Nisses bror av ett par hjärtinfarkter, men han klarade sig. Mönstret är tydligt och går igen. Det kan vara så att flera i släkten har haft eller har familjär hyperkolesterolemi, det vill säga ärftligt högt kolesterol. Det är en kraftig riskfaktor för hjärt- och kärlsjukdom, men diagnosen här har varken kunnat bekräftas eller uteslutas. För ungefär fem procent av de med förhöjt kolesterolvärde är det ett ärftligt tillstånd, för de allra flesta är det resultatet av en kombination av arv och levnadsvanor. Den ärftliga aspekten har gjort att Jessica med flera släktingar nu kontrollerat sina värden.
Är du orolig?
– Ja. Jag och min bror börjar komma upp i samma ålder som när pappa dog. Mina värden idag är inte lika bra som när de togs första gången i 20-årsåldern, men de är okej. Flera i släkten får kolesterolsänkande medicin och mycket går ju att förebygga. Jag försöker träna och aktivera mig, men brottas ibland med vikten. Vi vet att det kan hända igen, frågan är när och med vem.
Familjär hyperkolesterolemi är en så kallad dominant ärftlig sjukdom, vilket innebär att om en förälder bär på anlagen är det 50 procents risk att även barnen har dem.
Jessicas söner William och Zacharias är 14 och 10 år gamla. När de har kommit igenom puberteten ska deras värden också kollas upp – då via vårdcentral. Jessica försöker prata med dem om det som hände deras morfar och det faktum att hjärtsjukdom skulle kunna drabba fler i familjen. Men för två barn i deras ålder är det svårt att förstå, tror Jessica.
Tänker du något på om din pappa kanske skulle ha överlevt om man visste då vad man vet idag?
– Absolut, de tankarna finns nu, men inte när det hände. Då var det mer "Varför händer det här just nu?" Han var ung, hade precis vunnit en större summa pengar och såg fram emot en första familjesemester utomlands – och så skulle gå han dö mitt i allt. Det är så mycket han missat och det gör mig så arg. Jag saknar honom jävla mycket.
Lever du mer än andra tror du?
– Kanske. De tankarna var inte lika tydliga när man var odödlig 20-åring, men har kommit senare. Jag tar inget för givet, men det har jag nog aldrig gjort. När andra tänker "varför jag?" så har jag mer tänkt "varför inte jag?"