Sista mötena med Lars Gustafsson

KulturDen 17 maj hade Lars Gustafsson fyllt 80 år och han skulle tagit emot Polens största litterära pris i Warszawa om han inte hade dött för en dryg månad sedan. Mats Granberg berättar om sina sista möten med författaren.

November 2015. Lars Gustafsson har berättat om sitt långa liv och författarskap

November 2015. Lars Gustafsson har berättat om sitt långa liv och författarskap

Foto:

Linköping2016-05-18 07:47

Den 6 mars 2016. Lars Gustafsson skriver: ”Sent telefonsamtal från Warszawa i går kväll: Jag har tilldelats Polens förnämsta litteraturpris av en internationell jury – Zbigniew Herbertpriset. Utdelas på min 80-årsdag den 17 maj. Zbigniew kände jag mycket väl under hans exil i München. Mycket rörd av detta. Polska poeter, polska logiker har spelat en stor roll i mitt numera rätt långa liv.”

Ja, det är ett långt liv, och ett produktivt och litterärt högtstående författarskap.

25 september 2015. Jag befinner mig på Bokmässan och har just avslutat en intervju med den polske poeten Adam Zagajewski. Vi sitter och småpratar när hans ansikte plötsligt skiner upp.

– Där går Lars Gustafsson, honom måste jag hälsa på, säger han, ursäktar och reser sig brådstörtat. Knappt hinner jag vända mig om innan jag ser dem – två av Europas verkligt stora poeter – förenas i en omfamning under överinseende av Gustafssons fru, och stundtals medförfattare, Agneta Blomqvist. Det är ingen dålig syn, och jag påminns på nytt om behovet att åter intervjua Lars Gustafsson.

Efter de långa arbetspassen på Bokmässan läste jag hans senaste roman, ”Doktor Wassers recept”, två gånger. Jag har sett honom framträda här. Han lät sig ledas upp på scenen; han bär käpp och hörapparat.

– Jag har en kusin, sade han med sin karaktäristiska nasala röst, vars pappa var lite förtjust i min mamma som ung, men sedan gifte han sig med en annan kvinna. Vi brukar ses här på Bokmässan, vart tionde år. Och när vi sitter och dricker kaffe brukar vi säga: du kunde ha varit jag!

Publiken log, ja småskrattade, och var ögonblickligen med i berättandet.

Få författare har som Lars Gustafsson lekt med identiteten, jaget och personligheten. Tänk bara på hans romansvit ”Sprickorna i muren”, som har huvudpersoner som heter Lars, födda den 17 maj 1936 men bara en av dem är Herr Gustafsson själv. Och han i sin tur är också en romanfigur.

– Utom i ”Sigismund”, för den är berättad i jag-form, det är en mycket personlig bok, säger han till mig senare.

Allt som allt tog hans framträdande tjugo minuter. Sedan tog han sig ned från scenen igen och gick i triumf mot det bord där böckerna, och läsarna väntade.

Jag banade mig i stället fram till Agneta Blomqvist.

– Visst var han bra, sade hon. Vi kom överens om att jag skulle kontakta Lars för intervju senare under hösten.

Den 24 november 2015. Fotografen Rebecka Uhlin och jag går upp till en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Vi möts av en vänlig Lars Gustafsson som ber oss först av allt att desinficera händerna. För tillfället är han särskilt infektionskänslig, men efter det sitter vi i nästan två timmar i hans arbetsrum. Han berättar förtjust om hur han den 29 oktober fick ta emot Thomas Mann-priset i München. På bordet ligger hans andra bok i höst, ”Selected Poems”, ett till engelska översatt urval utgivet på Bloodaxe Books. Omslaget består av fotografier tagna av Lars Gustafssons yngsta son, Benjamin.

Lars Gustafsson har aldrig saknat idéer. En gång, vid vårt första möte, skänkte han en romanintrig till en svensk campusroman till mig. Den var snarlik hans minor classic ”Tennisspelarna” från 1977.

Nu undrar jag om inte den stora skogsbranden i Västmanland 2014, som härjade i Lars Gustafssons litterära landskap, vore ett ämne värdigt honom.

– Jag har funderat på en dikt, säger han innan det är dags för fotografering.

Skymningen faller över det forna industriområdet Barnängen. Rebecka släcker lamporna i rummet, bara Strindbergslampan på skrivbordet förblir brinnande.

– Blir det någonting när det är så mörkt, undrar Lars Gustafsson.

När jag senare ser bilden visar den en gammal man som skapat många möjliga världar. Blicken är sänkt, nästan sluten, armen vilar över stolen och den rynkiga högerhanden hänger fritt.

Som färdkost erbjuder han mig ett rött äpple. I januari ska han ägna sig åt att skriva i sin stuga i Norberg, och februari ska han tillbringa i USA.

Våra vägar skils. Och jag köper ett exemplar ”Selected Poems”.

Den 24 februari 2016. Jag åker till Kraków, Polen för att ännu en gång intervjua Adam Zagajewski. Vi ses i hans arbetslägenhet och när intervjun är över och bara fotograferingen återstår, tar jag fram Gustafssons bok ”Selected Poems” och frågar om han har den. När han svarar nekande ger jag honom den.

– Jag mötte Lars Gustafsson första gången under ett seminarium i Köln. Han är så briljant, säger Adam Zagajewski.

Väl ute på Krakows gator berättar Zagajewski att han ska till Warszawa som ledamot i styrelsen för Zbigniew Herbertpriset.

Väl hemkommen får jag veta att Lars Gustafsson fått priset: världen är full av sammanträffanden.

Det är inte det enda pris Gustafsson får i år. Den 30 januari mottar han Noninopriset i italienska Udine. Han kommenterar tilldragelsen: I made it!

Den 3 april 2016. Lars Gustafsson dör.

Tidningarna fylls av texter. Enbart Dagens Nyheter viker två förstasidor och fem sidor åt denna händelse. Här berättas också att i höst kommer hans sista diktsamling ut, ”Etyder för en gammal skrivmaskin”. Nu finns också hans verk tillgängliga som e-böcker.

Den 17 maj 2016. I dag fyller Lars Gustafsson 80 år. Jag drar mig till minnes något han sade till mig när vi – över ett glas öl – 2008 talade om hans roman ”Fru Sorgedahls vackra vita armar” Han utgöt sig över den samtida svenska romanen, som han i allt väsentligt ansåg inte hade utvecklats sedan 1800-talet, Balzacs och Zolas dagar med sin realism och naturalism.

– I min roman står det annorlunda till. Frågan på slutet om han får henne eller inte är naturligtvis fel ställd. Han får henne, och han får henne inte, säger han.

Samma märkliga ontologiska tillstånd tillskriver jag nu Lars Gustafsson. Därför gratulerar jag honom nu på 80-årsdagen då han rörd skulle ha tagit emot priset i Warszawa. Nu blir det inte så.

– Vi har beslutat att ställa in prisceremonin, meddelar Adam Zagajewski. I stället ska vi arrangera en minneskväll i höst.

Orsaken till den inställda galakvällen är också en önskan från Lars Gustafsson själv.

– Lars föreslog i ett mejl strax innan han dog att vi skulle ge Herbertpriset till en ”yngre polsk poet” som även är intresserad av filosofi. Det vill vi göra, men det kommer att ta lite tid, säger Adam Zagajewski.

Så kan Lars Gustafsson också ge mening åt den födelsedag han inte själv hann uppleva.

Många gånger på sista tiden har jag gått till mitt bibliotek och valt ut en av hans böcker, läst lite i ”Berättelser om lyckliga människor”, i ”Mot noll” och läst om ”En biodlares död”. Och hans credo har jag gjort till mitt: Jag ger mig inte. Jag börjar om igen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!