Simon Helmér blev vd redan som 24-åring – och har varit det alltsedan dess.
– Pain Chocolate, det är det bästa som finns!
Simon Helmér ser lycklig ut när han slår sig ner på uteserveringen till Simons Rosteri & Bageri i Linköping. Kaféet är inte namngivet efter Simon Helmér, men skulle nästan kunna vara det – för det här är hans stamställe.
– Jag gillar ställen där man gör allt från grunden. Matlagning och bakning är mina stora intressen, det är det jag lägger mest tid på utanför jobbet, säger han.
Jobbet, det är sedan i maj vd-posten på Östsvenska Handelskammaren. Arbetsplatsen är ny, men inte rollen som vd. Bortsett från sommarjobb och en tid som anställd på studentkåren har Simon alltid varit vd. Redan som 24-åring basade han på Skill Studentkompetens och senare blev det de kommunala bolagen Studentbostäder och Kulturfastigheter.
Det där med att vara den som bestämmer ... är det något du har med dig sedan barnsben?
– Njae, inte att bestämma kanske ... Men det var ofta jag som arrangerade saker, drog ihop folk när vi skulle spela tennis och fotboll eller bada. Jag har väl alltid gillat att ta tag i saker.
Simon Bergwall – så hette han ända till 2008 då han tog hustrun Christinas efternamn – växte upp i Karlskrona. Det hörs fortfarande på de karakteristiskt skorrande R:en.
– Här i Linköping får barnen gå till talpedagog om de har sådana R. Det är ju väldigt intressant vad ockupationsmakten Sverige anstränger sig för att göra oss Blekingebor till svenska medborgare, säger Simon och skrattar.
Linköping blev det för att betygen inte riktigt räckte till på Göteborgs universitet. Pol mag-programmet, med statsvetenskap och historia, blev det för att Simon alltid varit samhällsintresserad.
– Ja, jag tyckte redan som barn att det är viktigt att läsa tidningar och böcker. Att hänga med i det som händer, helt enkelt.
Det blev två år i Linköping och ett utbytesår i Fargo, staden i North Dakota som är känd från filmen med samma namn. Simon engagerade sig som vice ordförande i filosofiska fakultetens studentkår – en bra skola för framtida vd-jobb, visade det sig.
– Det som är fantastiskt med studentkårsverksamheten är ju att man tidigt i livet får ganska tunga poster. Jag satt i filosofiska fakultetsnämnden som studentrepresentant och det handlar ju ändå om verksamheter med tusentals anställda och studenter. Jag fick många kontakter och det ledde till att jag blev rekryterad som vd på Skill Studentkompetens, konstaterar Simon.
Efter Skill blev det 17 år som vd på Studentbostäder, parallellt med 11 år på Kulturfastigheter och en hel del andra uppdrag på Stångåstaden.
Men mest känd är Simon Helmér ändå som vd för bomässan i Vallastaden 2017. Än idag hör svenska och utländska medier, politiker och samhällsplanerare av sig till honom för att höra honom berätta om stadsdelen.
– Jag känner mig riktigt stolt över Vallastaden. Att Linköping på sex år kunde bygga en sådan stadsdel, med 1 000 bostäder och fantastisk variation, det är häpnadsväckande. I dag hör jag studenter som absolut vill bo i Vallastaden, och lägenheter säljs på andrahandsmarknaden för Linköpings högsta kvadratmeterpriser. Vem hade kunnat tro det för några år sedan, om en åker med ett sunkigt dike utanför staden?
När Simon 2015 fick frågan om att ta över rodret för bomässan var han först rejält tveksam.
– Det var ju många som var fundersamma till det projektet, många som såg problem. Det var ju väldigt lite byggnation som hade kommit igång med två år kvar och kommunen hade gått in med mycket pengar och prestige.
Vad fick dig att ändå säga ja?
– Tre saker. Jag gillar utmaningar. Jag förvissade mig om att det fanns en bred politisk uppslutning kring mitt namn. Och så kände jag i ryggmärgen att det var ett projekt där jag kunde motivera att kommunen gick in med pengar. För Vallastaden skulle bygga ihop staden med universitetet. Det är bra för universitets utveckling och universitetet är det viktigaste Linköping har.
Hur mycket pengar gick kommunen in med?
– 60 miljoner ungefär, och de kommunala bolagen 10. Byggarna slängde in 20 miljoner och besökarna 10. Sedan byggde företagen och kommunen för någonstans mellan 3 och 4 miljarder.
Var det värt pengarna?
– Jag skulle säga att det var en väldigt bra investering som kommunen gjorde. Om du tittar på all mark mellan Vallastaden och Garnisonsrondellen – vad den var värd före och efter bygget av Vallastaden – så är jag helt övertygad om att staden har gjort en fantastisk ekonomisk vinst.
Minussidan då. Vad blev inte bra med Vallastaden?
– Kritiken man hör är ju att det är tomma lokaler och att stadsdelen inte är så levande som det var tänkt. 1 000–1 500 bostäder räcker inte för att skapa en levande stadsdel. Man måste fortsätta bygga ut Vallastaden – mot staden men också mot Mjärdevi.
Det blev inga billiga bostäder?
– Nej ... Men när vi tittar på det som var nybyggt för 10 och 20 år sedan, det som vi tyckte var dyrt då, så tycker vi att det är billigt nu. Det är som med bilar, nytt är alltid dyrare än begagnat.
Simon Helmér är mest känd som expogeneral i Vallastaden. Men han har haft många andra tunga poster i de kommunala bolagen i Linköping.
Bostadsbyggnation är ett ämne som engagerar Simon Helmér.
– Det finns en massa byggare som står i kö för att bygga. Ändå har vi bostadsbrist, det fascinerar mig. Man säger att det beror på brist på mark, men så är det ju inte. Tror du att någon från Asien eller USA, som flyger in mot Linköpings eller Bromma flygplats och tittar ut, skulle hålla med om vi har ont om mark? Det som det handlar om är brist på mark som är detaljplanelagd, och då är det processen med detaljplaner man måste titta på.
Simon Helmér ser två stora problem med detaljplanerna. De är alltför detaljreglerade och processen tar för lång tid. Kön innan ett detaljplanearbete ens påbörjas kan vara flera år lång. Återigen jämför han med bilar:
– Skulle du som bilköpare acceptera att du kanske får din bil om ett år, eller om tre eller om fem? Eller inte alls. Och du måste själv rita en ny bil efter kraven på just den platsen.
– Kommunen har planmonopol och det tror jag att det finns ett starkt stöd för. Men med de väntetider vi har idag så börjar förtroendet för systemet att luckras upp. Varför gör kommunerna inte som i alla andra branscher i det läget, anställer mer folk eller jobbar över? Den här bristen på detaljplanerad mark för bostäder skapar problem i hela kedjan. Det är en av orsakerna till att priserna drivs upp.
Simon Helmér har nu lämnat de kommunala bolagen för att bli vd för de 17 anställda på Östsvenska Handelskammaren. Det är en privat näringslivsorganisation som funnits ända sedan 1913 och som idag samlar 850 medlemsföretag i Östergötland, Sörmland och på Gotland. Kontoren finns i Norrköping och Linköping, där man senare i år flyttar in i nybyggda Link Business Center.
– Jag var sugen på en ny utmaning och kände när jag läste jobbannonsen att 'det här är ju jag'. Men jag får erkänna att jag inte hade full koll på allt vad handelskammaren gör. Tidigare har jag nog mest sett det som en renodlad lobbyorganisation.
Ja, vad gör handelskammaren?
– Det är en tredelad verksamhet. En tredjedel är internationell handel. Vi hjälper företagen med administrationen kring exporten och utfärdar ursprungsdokument som de behöver för att kunna föra utrustning mellan länder. Den andra tredjedelen är politisk påverkan och den tredje handlar om nätverkande, utbildning och mötesplatser.
Vilka är de viktigaste frågorna för er just nu?
– Energin är viktig. Vi har många verksamheter som nyttjar väldigt mycket energi och som står inför en energiomställning. Hur ska regionen få den effekt man behöver för att vara konkurrenskraftig prismässigt? Transporter är en annan huvudfråga. Regionen har tre hamnar och fyra flygplatser. För Gotland är färjetrafiken och Bromma flygplats viktiga frågor.
Och så Ostlänken förstås?
– Ja, det är viktigt att Ostlänken blir av. Där driver vi väldigt tydligt att man måste låta lagt kort ligga. Staten har ju i förhandlingar sagt var ostlänken ska byggas, att den ska vara prioriterad och att det ska vara citynära stationslägen. Man måste hålla ingångna löften och avtal.
Kaffet är urdrucket och av Simon Helmérs pain chocolat återstår bara smulor. En sista fråga:
Hur mår regionens företag nu efter över ett år med pandemin?
– Det är väldigt olika. Vi har många medlemmar i besöksnäringen och de har ju haft det väldigt tufft, medan vissa verksamheter har gått som tåget. För exportföretagen såg vi att antalet handelsdokument som vi utfärdade gick ner till en extremt låg nivå under en period i fjol. Nu tycker vi oss se att trenden pekar uppåt.