Vår stad
I strålande vinterväder invigde landshövding Per Eckerberg den 27 februari 1965 Linköpings simhall. Efter landshövdingens tal gjorde den då uppburne simhopparen Toivo Öhman ett bejublat uppträdande.
Vid de tävlingar som ingick som en del av invigningen, vilken Corren beskrev som en högtidlighet utöver det vanliga, satte Norrköpingssimmaren Olle Ferm nytt svenskt rekord på 200 meter medley.
Marken simhallen uppfördes på kallades vid den tiden ännu för Munkgärdet. Området hade staden köpt av kyrkan, som ägt den redan under den katolska tiden.
Efter år av diskussioner beslöt stadsfullmäktige 1946 att uppföra ett nytt badhus på Gamla Idrottsplatsen, det vill säga på den numera bebyggda tomten invid S:t Larsgatan norr om Bäckagården. Av olika skäl fördröjdes dock byggandet av simhallen.
Vid 1960 års bostadsräkning framkom att 30 procent av linköpingsborna saknade tillgång till bad eller dusch i sin bostad. I länsperspektivet var varannan östgöte i samma situation. När de uppgifterna uppmärksammades blev simhallsfrågan högaktuell.
En byggnadskommitté tillsattes, vilken kom att göra studieresor såväl till Gävle och Västerås som till Tyskland. Beslutet om placeringen på Gamla Idrottsplatsen upphävdes 1961 genom att fullmäktige då beslöt att i stället uppföra badhuset vid Hamngatan.
Före beslutet gick diskussionens vågor höga huruvida man skulle satsa på en 50-meters bassäng eller inte. Av ekonomiska skäl blev resultatet en tjugofemmetersbassäng vars vatten skulle vara 24 grader varmt. Arkitektuppdraget gick till Hans Westman i Lund, som även ritat den 1956 färdigställda Sporthallen.
Simhallen fick ingen konstnärlig utsmyckning, byggnadskommittén ansåg nämligen att byggnaden i sig hade en så konstnärlig utformning att det inte behövdes. Arkitekten kallade byggnaden efter dess form för Tinnerbäckssnäckan. Hans mål var att besökarna skulle uppleva att de var ute fastän de var inomhus. Corren kallade anläggningen för en oas för staden.
Nämnas kan att herrarnas omklädnadsavdelning, som gick i blått, var större än damernas rosa avdelning.
Byggnadsmaterialen valdes genomgående så att de skulle ge minsta möjliga underhållskostnader. Totalkostnaderna kom av överstiga de beräknade med drygt 30 procent, vilket stadsfullmäktige täckte utan allvarligare invändningar.
År 1987 byggdes Simhallen om – och till – för att bli ett äventyrsbad, varvid snäckformen doldes.