– Det har varit en svår tid för familjen. Vi har flyttat från lägenheten där vi bodde. Vi orkade inte bo där längre. Allt påminde oss om honom, säger Sewda Abdulahi.
Sewda är mamma till Abdimalik Mohamed som sköts ihjäl nära hemmet i Berga, 19 maj förra året. Nu har det gått ett år sedan livet förändrades för familjen. Direkt efter mordet berättade Sewda Abdulahi, Abdimaliks pappa Liban Mohamed och syskonen samstämmigt att de hoppades att polisen snabbt skulle hitta mördaren. Då var familjens högsta önskan att mordet på Abdimalik inte skulle leda till någon hämnd utan att alla skulle samarbeta med polisen så att mördaren kunde gripas. Inga fler ungdomar skulle behöva förlora livet på samma sätt.
Ett år har gått och sex personer har blivit mördade bara i Linköping. Familjen vet fortfarande inte mycket mer än vad de gjorde i början.
– Det är hemskt att leva i ovisshet. Ett barn blir mördat och sedan en lång tystnad. Ingenting. I början hörde polisen av sig, men det var länge sedan. Nu ringer jag polisen om och om igen. Vi vill veta vem som mördade Abdimalik. Varför? Vad hade han gjort för att bli mördad? säger Sewda.
Abdimalik är begravd på begravningsplatsen i Lilla Aska. Familjemedlemmarna kommer hit så ofta de kan. Sewda besöker graven så fort hon inte jobbar. Och då kommer hon ensam.
– Jag vill prata med honom ostört. Vi pratar mycket. Jag menar jag pratar, han lyssnar. Det var med mig han pratade och hade kontakt med strax innan han blev mördad, berättar Sewda och börjar gråta.
När tårarna torkat och tankarna samlats berättar hon att hela familjen grät i början, hela tiden. Sedan var hon tvungen att sluta gråta.
– De andra barn som bor hemma behöver sin mamma och stöd från oss föräldrar. Barnen sörjer också sin storebror Abdimalik. Hans lillebror frågar mig hela tiden varför, varför, varför? Ibland vaknar han på nätterna och kommer och frågar. Men jag har inga svar att ge. Och vi får inga svar från polisen, säger hon.
När sorgen känns outhärdlig ber Sewda en bön vid graven. Det gör hon tyst så att inte ens den som står alldeles intill hör någonting. Hon tittar i sina upphöjda handflator. Sewda är av uppfattningen att när själen blöder behövs inga högt uttalade ord.
I maj förra året begravdes Abdimalik här. Då överöstes hans grav med blommor från många vänner, grannar och släktingar. Nu finns det en svart glänsande gravsten med orden "älskad och saknad" med två ljus framför.
– Han var ljuset i våra liv. Det är svårt att föreställa sig hur det är att förlora ett barn. Och det är ännu svårare att föreställa sig hur det är att leva efter det. Jag är mamma. Jag är fortfarande Abdimaliks mamma även om han inte lever längre. Jag tänker hela tiden på honom. Och jag tänker också på andra mammor och andra föräldrar vars barn har blivit mördade. Deras familjer vill också veta vad som hände, vem som gjorde det och varför.
Under det gångna året har Sewda och familjen hört många olika rykten om vem som kan ha mördat Abdimalik. Rykten som handlat om olika personer och olika anledningar. För familjen är rykten bara rykten och de väntar på polisens besked. Föräldrarna vet att Abdimalik ibland använde droger och tidigare gjort sig skyldig till mindre brott.
– Men man kan inte straffas med döden för det. Abdimalik hade beslutat sig för ett annat liv och under sina sista månader kämpade han för det. Vi i familjen och hans vänner vet det och såg att han förändrades.
På årsdagen 19 maj är familjen tillbaka vid graven. Det är en stilla vårdag, en humla brummar genom luften, annars är platsen så tyst att nästan varje andetag hörs.
– Ingenting kan ge oss tillbaka Abdimalik, säger Abdimaliks pappa Liban Mohamed lågt.
Solen skiner, men så börjar moln bildas och samlas. Syskonen, föräldrar och flickvännen säger ett och annat ord lågt. Det är med kroppspråk de kommunicerar. De kramar varandra, håller varandra i hand. Torkar tårarna.
– Vi vet att Abdimalik inte kan komma tillbaka, vi har accepterat att han är död. Men det är viktigt att polisen hittar den skyldige, så att den personen inte kan mörda flera. Jag är orolig hela tiden när jag tänker på att en sådan person går fri, säger Sewda Abdulahi.
Molnen har börjat bli många och mörka.