"Många gamla är rädda för att blir lurade när de ser ett okänt nummer på mobilen och vågar inte svara", berättar Annica Jonsson, Sven Jonsson och Kerstin Åman.
Beskriv det märkliga pandemiåret, bad vi paret Sven och Annica Jonsson, 75 respektive 70 år, samt ensamstående Kerstin Åman, 80 år.
Både Sven och Kerstin är engagerade inom PRO, med en rad olika uppdrag.
– Man hade ju aldrig kunnat föreställa sig att pandemin skulle bli så långdragen, säger Kerstin. Men det var bara att gilla läget. Jag har varit försiktig och inomhus bara umgåtts med min granne. När jag fyllde 80 i november kom dock barn och barnbarn. Jag bor stort och vi satt glest.
Både Kerstin och Sven har fått se i princip alla PRO-aktiviteter gå i stå.
– På det sättet har pandemin varit bedrövlig för många, säger Sven. Vi har hållit igång styrelseverksamheten och har ett faddersystem där vi ringer upp medlemmar. Vi har väldigt många medlemmar som lever ensamma, särskilt kvinnor.
– Det enda man egentligen har kunnat göra riskfritt är ju att gå promenader tillsammans. Men många har inte ens vågat det, säger Kerstin.
Pandemin har förvärrats, menar de tre, av att många gamla är rent livrädda för att svara i telefon när de ser ett okänt nummer i displayen.
– När jag frågat medlemmar varför de inte svarat då jag ringt säger de "jaha, var det DU som ringde!". Många gamla är numera så rädda för att bli lurade telefonledes, berättar Kerstin. Av någon försäljare och att de ska bli av med sitt bank-id och sådant.
Situationen försvåras också av att vissa äldre inte vill lära sig den nya tekniken och genom den hålla kontakt med släktingar och andra PRO-medlemmar.
I det sammanhanget tycker Annica det är synd att det inte erbjuds mer varierande boendeformer för äldre i dag.
– Som på de gamla ålderdomshemmen där de boende verkligen umgicks varandra. Nu är människor för dåliga när de väl hamnar på serviceboenden och har därför inget utbyte av varandra. Jag skulle önska ett mellanting mellan eget boende och demensboenden.
Vad har hållit er uppe?
– Golfen. Vi har spelat tre gånger i veckan fram till i mitten av december, säger Annica och Sven.
– Min hund och umgänget med grannen, säger Kerstin.
Vad längtar ni mest efter?
– Barnbarnen i Stockholm, säger Annica.
– Att PRO-verksamheten kan dras igång igen, menar Sven.
– Bli fri att göra det jag vill och åka utomlands, säger Kerstin.
Dessutom konserter, bio, restaurangbesök . . . och så en grej till som de tre enas om. Pubrundorna.
"Vad vi längtar efter då pandemin är över? Åh, det är så mycket, som barnbarnen, konserter och att få ta en vända på puben."