"Jag har ingen aning om hur jag kommer reagera i morgon. Jag är rädd för min reaktion. Jag försöker vara så lugn jag bara kan", säger Ninos Dankha kvällen innan rättsprocessen inleds i Italienska Imperia.
– Det känns fortfarande som en dröm. Man har ju drömt om det här så många gånger. I 28 år. Scenariot man byggt upp i huvudet så många gånger. Och så är man här nu, säger Ninos med en suck.
Sargonias bror har hunnit bli 45 år och sitter intill sin mamma i en soffa i den italienska kuststaden Imperia. Det är sen eftermiddag den 12 oktober. Solen håller på att gå ner, men det är fortfarande varmt i luften.
– Han kanske inte ens kommer dit.
I morgon bitti ska de till domstolen Tribunale Imperia där åtal har väckts mot mannen som en gång i tiden var krögare i Linköping.
– Jag kan knappt fatta att jag sitter här i Italien. Det är jättevackert här, men jag kan inte ta in det. Jag vill bara härifrån. Hennes försvinnande har påverkat extremt mycket, det har varit min identitet. Det är ju i den åldern som man skapar sin identitet. Han har förstört hela familjens liv, säger Ninos.
Han var bara 17 år när hans storasyster Sargonia försvann en förmiddag i november 1995. Man kan fortfarande höra en lillebrors beundran när Ninos berättar om henne.
– Jag var jättestolt över att vara hennes lillebror. När man gick på stan med henne ville alla komma fram och hälsa och prata med henne.
Många gånger har han och mamma Ghriba Shabo – som i enlighet med irakisk tradition har behållit sitt familjenamn Shabo – hoppats på att Sargonias försvinnande ska få en lösning och att mannen som misstänks ha mördat henne ska dömas, men hittills har det bara resulterat i besvikelse.
När vi sitter i hotellfoajén är det bara timmar kvar till den italienska rättegången ska inledas.
– Det är så många gånger som det sagts att det ska tas upp igen och så tänds det här hoppet. Den här gången har min strategi varit att inte gå in i det. Men det är svårt, säger Ninos.
Han föddes i oktober 1978 som yngst av tre syskon i familjen Shabo-Dankhas barnaskara. Bara nio månader senare beslutade mamma Ghriba och pappa Emanuel att familjen måste lämna Irak. Under Saddam Husseins styre förföljdes meningsmotståndare och Emanuel var politiskt engagerad. De lämnade landet och hamnade drygt 500 mil norrut, i Linköping.
"Först de äldsta barnen. Sedan förlorade jag min man. Istället för att bli fler i familjen blev vi bara färre. Nu är det bara vi två kvar", säger mamma Ghriba. Tillsammans med sonen Ninos berättar hon om hur Sargonias försvinnande präglat hela deras liv i 28 år.
I augusti 1994 drabbades familjen av sorg. Den äldsta sonen Sargon dog plötsligt av ett hjärtfel bara månader innan sin 21-årsdag. Kvar fanns småsyskonen Sargonia, som snart skulle fylla 20 år, och lillebror Ninos som ännu inte fyllt 16 år.
– Jag hade precis förlorat min storebror. Jag minns att jag skulle säga till Sargonia att "du får inte försvinna". Det är såna där smågrejer som blir stora och fastnar när något händer.
Glad och familjekär. Social och omtänksam. Men också bestämd. Det är så de beskriver Sargonia.
– Hon hade många drömmar, som alla i den åldern. Det blir en skuldkänsla. Här går jag runt och gör en massa saker medan hon inte ens fick chansen, säger Ninos.
Nu, 2023, återstår bara Ghriba och Ninos av familjen som en gång bestod av fem personer. Emanuel avled för några år sedan. De har förlorat allt.
– Först de äldsta barnen. Sedan förlorade jag min man. Istället för att bli fler i familjen blev vi bara färre. Nu är det bara vi två kvar, säger Ghriba.
Sorgen förenar dem, men perspektivet skiljer dem åt. Ninos sörjer det han hade, men som togs ifrån honom. Hans älskade storasyster som alltid fanns där. Ghribas sorg handlar om allt som inte blev. Sorgen att inte få se Sargonias vuxna liv. Barnbarnen som aldrig föddes. Framtiden som inte blev av.
"När man gick på stan med henne ville alla komma fram och hälsa och prata med henne. Hon var en väldigt social människa", berättar Ninos Dankha, Sargonias lillebror.
"Hon hade alltid drömt om att bli polis. Och hon älskade barn och ville bli mamma", minns Ghriba Shabo, mamma till Sargonia Dankha.
Mannen som misstänks ha mördat Sargonia Dankha i Linköping 1995 är idag bosatt i Sanremo, en kuststad i norra Italien. Han är gift och har minderåriga barn.
– Det finns inte ord för att förklara hur det känns att han har kunnat gå vidare med sitt liv, säger Ghriba.
– Det känns för jävligt, säger Ninos.
Medan rättsprocessen kommer allt närmare minns de Sargonia. Dotter, storasyster, mittpunkt.
– Jag fick alltid hänga med henne och hennes kompisar. Hon var en väldigt social människa. Jag fick så mycket gratis av att vara med henne och växa upp med henne. Det är väl det som gör ont, säger Ninos.
Från att Sargonia var tio år och några år framåt höll hon på med hästar och ridning. Dessutom var hon med i en dansförening, sjöng och hade många kompisar.
– Hon hade alltid drömt om att bli polis. Och hon älskade barn och ville bli mamma. Hon ville att jag skulle spara barnkläderna efter henne och hennes lillebror tills hon själv fick barn, berättar Ghriba.
Hösten 1995 hade mellanbarnet Sargonia nyss flyttat hemifrån, till en egen lägenhet på Hamngatan i centrala Linköping. I början av december skulle hon fylla 21 år. När hon arbetade i restaurangbranschen träffade hon en 45-årig krögare och de blev ett par. Men i november var relationen slut och Sargonia hade en ny pojkvän. Krögaren ringde ofta och kom på oanmält besök i hennes nya lägenhet. Förmiddagen den 13 november sågs Sargonia gå över Trädgårdstorget och sedan dess är hon borta.
– Vi kunde vara osams, men efter en halvtimme ringde hon och sa ”mamma jag älskar dig, förlåt”. Det är därför jag vet att hon inte kan hålla sig hemifrån så här. Även efter att hon hade flyttat ringde hon alltid och frågade hur det var. Sista orden hon sa till mig var: ”Vi ses mamma, vi träffas i stan på måndag”. Vi skulle träffas klockan fyra när jag slutade jobbet och köpa möbler till köket, säger Ghriba.
"Vi skulle träffas klockan fyra när jag slutade jobbet och köpa möbler till köket", säger Ghriba Shabo, som minns sista samtalet med dottern Sargonia Dankha.
Krögaren som misstänks ha mördat Sargonia häktades redan tidigt i utredningen. Men i januari 1996 konstaterade den svenska åklagaren som ledde förundersökningen i Linköping att bevisen inte räckte för att åtala den misstänkte krögaren. Kort efter att han släppts ur häktet lämnade han landet.
Mannen är italiensk medborgare och flyttade senare tillbaka till Italien. Den 17 juni 2023 greps han i sin bostad i Sanremo i norra Italien efter att en åklagare där tagit upp fallet.
Krögaren åtalades och när han nu den 13 oktober 2023 ska möta rätten i Tribunale Imperia har han suttit häktad i nästan fyra månader.
– Det är omvälvande. Tanken att han faktiskt sitter inne. Det är en ny känsla som jag måste ta hand om. Han sitter faktiskt fängslad. Ibland får jag nypa mig i armen, säger Ninos.
Efter Sargonias försvinnande lämnade Ninos Linköping. Han orkade inte vara kvar. Alla frågor. Alla minnen.
Familjen lider fortfarande. Varje jul, midsommar och födelsedag påminns de om att Sargonia fortfarande är spårlöst försvunnen. Varje gång fallet tas upp igen hoppas de på ett avslut. Varje gång resulterar det i besvikelse. Nu hoppas de en sista gång.
– Jag hoppas bara att han säger vad han gjort och var hon är. Det andra spelar ingen roll. Vi vet att hon inte är i livet. Eller…i alla fall 90 procent. Som förälder vill man inte ge upp helt. Om han mördat henne kan han säga till oss var hon är så att vi får lugn och ro. Jag vill bara få veta vad han har gjort. Sen kan Gud straffa honom, inte vi, säger Ghriba och gör en gest mot taket.
De är båda övertygade om att det är krögaren som är skyldig. Trots en omfattande polisutredning har man inte kunnat fastslå vad som egentligen hände med Sargonia. Polisen hittade blod från henne på flera ställen. På väggen hemma hos krögaren, på en av hans jackor och även i en bil han lånat. Men det finns inga svar på vad som har hänt henne, hur hon skulle ha dött, när och i så fall vart kroppen skulle ha tagit vägen. I Linköping finns en gravsten med Sargonias namn på, men hennes gravplats är tom.
– Den äldsta sonen har jag begravt, men jag vet inte vad som har hänt henne. Ibland när det låter från dörren kan jag tänka att det är hon som går in med sin nyckel. Hon brukade dansa och sjunga. När man öppnade dörren så visste man direkt om hon var hemma. Ibland är det som att jag hör hennes röst. Jag saknar det. Det är så mycket jag saknar, säger Ghriba innan rösten brister.
"Jag vet att vi en dag kommer gå tillsammans igenom paradisets grönskande äng", står det i en dikt som familjens äldsta son, Sargon, skrev medan han fortfarande var i livet. Dikten finns nu på hans gravsten på Linköpings griftegårdar. Där finns också Sargonia Dankhas namn. I graven vilar hennes pappa, faster och storebror, men Sargonias kropp är fortfarande inte återfunnen.
Ninos har inga förhoppningar om att krögaren som misstänks för mordet kommer att berätta något för dem. Han hoppas istället på att åtalet kommer att resultera i en fängelsedom.
– Under alla dessa år har jag tänkt att strunt samma, låt honom vara. Men det går inte det heller. Det äter upp en.
"Jag förväntar mig inte att han ska säga någonting. Jag förväntar mig bara att han inte kommer ut", säger Ninos Dankha inför att rättsprocessen inleds i Italien.
Kvällen innan rättegången inleds i Italien är ovissheten stor. De vet inte om den misstänkte ska säga något under morgondagen. Inte heller om han kommer att vara där. I Italien har man rätt att inte infinna sig i rättssalen, trots att man är häktad.
– Jag har inte tagit in det än, jag försöker fortfarande att hålla det ifrån mig. Det är svårt att förbereda sig inför det här. Jag förväntar mig inte att han ska säga någonting. Jag förväntar mig bara att han inte kommer ut, säger Ninos.
Under den första rättegångsdagen ska de tala inför den italienska rätten. De vet inte riktigt vad de ska säga, men det ska bli någon form av vittnesförhör, har de fått veta.
– Det värsta är att träffa honom, säger Ghriba.
– Så känner jag också. Jag har ingen aning om hur jag kommer reagera i morgon. Jag är rädd för min reaktion. Jag försöker vara så lugn jag bara kan. När jag var 17 ville jag ju bara slå ihjäl honom, men där är jag inte nu. Men samtidigt är det en människa som har förstört hela mitt liv, säger Ninos.
Den italienska rättsprocessen mot mannen som misstänks ha mördat Sargonia i Linköping 1995 väntas pågå i åtminstone ett år.
Det kommer att bli en lång process. De uppskattningar vi tagit del av säger att den italienska rättsprocessen kan pågå i över ett år. Men Ghriba och Ninos kommer inte att vara på plats de andra rättegångsdagarna.
– Nej, det går inte. Varje gång det händer måste man pausa sitt liv, säger Ninos.
– Vi kan inte vara med varje gång. Vi mår jättedåligt båda två. Sen en månad tillbaka sover jag inte. Vi hoppas att det blir klart nu, säger Ghriba.
Minuterna passerar. Det blir kväll. Snart ska de lägga sig. I morgon ska de möta honom i rätten, mannen som misstänks ha mördat deras Sargonia.
– Min strategi är att andas. Det handlar inte om mig nu, det handlar om henne, säger Ninos.
Det har blivit kväll när vi lämnar hotellet. Utanför slår Medelhavets vågor mot en stenig strand. I morgon väntar den svåraste prövningen på länge för Sargonias familj.
I rättssalen finns en bastant bur med ett stort hänglås. Den som är häktad blir inlåst i den under tiden förhandlingen pågår.
Fallet är unikt i sitt slag och varken rättens olika parter eller de rutinerade kriminalreportrarna har någon mall för hur det här målet ska genomföras. Familjens målsägandebiträde Francesco Rubino håller Ghriba och Ninos uppdaterade om vad som händer under förhandlingens gång.
På fredagsmorgonen möter vi Ghriba och Ninos utanför Tribunale Imperias putsade fasad. Himlen är grå. Det är den 13 oktober. Den stillsamma och varma framtoningen från gårdagskvällen är borta. Nu är de spända i sitt kroppsspråk. De håller ihop.
I rättssalen sitter de båda, tätt tillsammans, på vänstra sidan bakom åklagarna och sitt målsägandebiträde. På höger sida i salen finns en bur med bastanta järnstänger. Det är där den misstänkte kommer att hållas inlåst under rättsprocessen. Om han kommer.
Plötsligt rasslar det till vid dörren. Tre vakter med blå baskrar har ett stadigt tag om en gråhårig man med handbojor. Det är krögaren, iklädd mörkblå jacka, jeans och svarta sneakers. När han låsts in i buren vinkar han till Sargonias familj. Ninos håller blicken låst framåt. Ghriba råkar för ett ögonblick titta åt sidan och ser vinkningen.
– Jag kan inte andas, säger hon.
Rättsprocessen påbörjas. Åklagare, målsägandebiträde och försvarsadvokat för fram sina respektive ståndpunkter. Domarna och följet av nämndemän går ut för överläggning flera gånger. Bevismaterialet ska godkännas. Ett psykiatriskt utlåtande ska ordnas.
Det är ett problem att det inte finns någon tolk mellan svenska och italienska på plats den här dagen. Det är ovisst vad nästa steg ska bli. Fallet är unikt i sitt slag och varken rättens olika parter eller de rutinerade kriminalreportrarna har någon mall för hur det här målet ska genomföras.
Ghriba och Ninos väntar. Vägrar att titta på mannen i buren.
Slutligen bestämmer domaren att ett nytt datum ska bokas, i november. Då ska en tolk ha ordnats. Ghriba och Ninos får inte säga något idag. Det får vänta till den 8 november. När den första dagen i rätten avslutas vid lunchtid är de helt slut.
– Vi måste orka vara här en gång till. Vi bara måste, säger Ninos.
När mannen förs ut vinkar han ännu en gång till Sargonias familj. En gång i tiden kände han dem.
– Det känns bara mörkt, säger Ninos.