Sanna Detlefsen, 42, är tillförordnad chef för Linköpings stadsmissions sociala företag, restaurang von Dufva, cafét och second hand-butikerna. 1 december tillträder hon som direktör när Lars Linebäck går i pension.
Vi ses på stadsmissionens café i gamla metodistförsamlingens kyrka i centrala Linköping och hinner knappt sätta oss förrän samtalet är i full gång.
Vi kommer snabbt in på Sannas uppväxt, vad som format henne och skapat det engagemang, den glöd, vi ser i hennes ögon och som är grunden i hennes arbete.
– Jag växte upp i lilla Håbo-Tibble, fyra mil norr om Stockholm, så det var en blandning av det lilla och det stora. Jag engagerade mig tidigt i socialt arbete och det är just det lilla i det stora som är det fina i mitt nuvarande arbete. Att det i Linköping finns tillräckligt mycket folk och problem för att det ska vara intressant att arbeta på stadens stadsmission men att det samtidigt är så litet att vi lär känna individerna vi arbetar med.
– Jag har två drömjobb. Det här är det ena. Det andra är att någon gång i framtiden få jobba med behandling. Jag är ju psykoterapeut och beteendevetare så det kliniska arbetet ligger mig också varmt om hjärtat.
Våldsutsatta kvinnor
Under sina 13 år på Linköpings stadsmission har Sanna jobbat nära stadens mest utsatta.
Våldsutsatta kvinnor med beroendeproblematik ligger henne varmast om hjärtat.
– Det är tjejer som missbrukar som tokar och som varit med om fler våldtäkter än de kan räkna till. Tjejer som ingen bryr sig om om inte vi gör det. Bostadsmarknaden kastar ut människor med missbruk, kvinnojouren tar inte emot människor med missbruk och när de söker upp polis så är bemötandet ofta under all kritik.
– En gång när jag var med en kvinna till polisen som ville ansöka om besöksförbud för en man som hotat henne upprepade gånger. Då sa polisen ”det går inte, det måste du förstå, han måste ju kunna gå till jobbet, vi kan inte säga till honom att han inte får cykla förbi hemma hos dig varje dag”. Varför då? Varför ska dessa kvinnor anpassa sig efter vad deras förövare gör och vill?
– Många av kvinnorna hålls inlåsta av män. En kvinna berättade hur hon gick från ett förhållande, där hon misshandlats brutalt under lång tid, till ett annat där hon redan tredje dagen misshandlades så svårt att det inte gick att se vem hon var. Då sa mannen till henne att hon var så ful så hon inte fick gå ut på tre veckor.
– Den typen av erfarenheter har dessa kvinnor.
– 2003 var det ingen som brydde sig om dessa kvinnor. Då bestämde vi oss för att ha ett behandlingshem som jobbade med våldet. Vi blev tidiga med att arbeta så, när vi tittade på alla strukturer, hur det var att vara kvinna i missbruksmiljön. Idag har vi även ett skyddat boende för tjejer i den här målgruppen, Stångåstaden hyr ut en trappuppgång till omsorgskontoret, det enda i sitt slag här i stan. Där bor sex tjejer med aktivt missbruk som behöver skyddas från män.
– Behovet är stort, när vi jobbar med tjejerna i vår öppna verksamhet så ser killarna det och då utsätts tjejerna för ännu mer våld. Så vi kan inte jobba med dessa tjejer i det offentliga rummet.
Sanna och hennes kollegor säger aldrig till de utsatta kvinnorna att lämna sina förhållanden eller polisanmäla, det är beslut som alltid måste komma från den utsatta själv.
– Vi hjälper dem att våga ifrågasätta och sedan lämna. Vi hjälper dem till behandling och ett liv utan missbruk. Det lyckas med ett tiotal tjejer varje år. Tjejer som då blir fria från både missbruk och våld. Jag har kontakt med flera av dem fortfarande, de kan höra av sig och säga ”Nu har jag tagit nya poäng på universitetet!”.
– Det är underbart, jag gråter varje gång. Det är det bästa man kan vara med om.
Trauma
Sanna växte upp med mamma Catarina och systrarna Icka och Totti och nästan all tid lades på hästar, fotboll och teater.
I september 1993, när Sanna var 19 år, tog lillasystern Totti sitt liv.
– Det var fruktansvärt traumatiskt och har förstås präglat mig och min familj. Polisen kom hem och sa ”er dotter är död”. Först förstod vi inte vad som hänt, det fick vi inte veta förrän flera dagar senare.
Totti hade gått in i en tunnel i T-centralen och väntat tills ett tåg kom. Hon blev 16 år.
– Det tog många år att känna lycka igen. Det jag upptäckte var att det här är inget man snackar om. Hur är det möjligt att så många människor varje år väljer att ta sitt liv, men vi talar inte om det. I stället skäms man jättemycket för det.
– Jag och Icka, min andra syster, skämdes inte. De vuxna runt oss kollapsade, mamma blev jättedålig, men vi började prata om det. Det har jag gjort mycket, väldigt mycket här i Linköping, framför allt på skolor. Det finns ett jättestort sug att göra det.
– Man måste prata om det, varenda unge behöver veta att självmord är den vanligaste dödsorsaken för ungdomar mellan 15 och 19 år och män mellan 15 och 44 år.
I sina föredrag framhåller Sanna förebyggandet. Att det går att förhindra många självmord.
– Det går absolut att förebygga. Man ska inte tro att man är körd bara för att man går runt med självmordstankar. Många har sådana tankar, men talar man om tankarna så har de en tendens att minska. Annars blir tankarna så onyanserade.
Måste prata om självmord
Hon menar att de som i förtroende får veta att en kompis funderar på självmord ska bryta förtroendet och berätta för övriga omgivningen.
– Det är okej att lova det i ett första skede, men sedan måste man våga berätta. Det är jätteviktigt att man gör. Människor som känner sig deprimerade och har tankar om att man inte vill leva längre, har en stark bild av att omgivningen skulle få det bättre utan dem. I det läget är det viktigt att få den deprimerade att förstå att omgivningen skulle bli ledsen om man dör.
– Jag har i efterhand tänkt på signaler som kom, som att Totti sa: ”Sanna, jag vet inte om jag orkar mer”. Jag trodde då att det handlade om en kille hon var ihop med. Efteråt fick vi också veta att Totti på en fest ställt sig upp och skrikit: ”Jag vill inte leva!” Det finns en myt som säger att den som säger att den vill ta sitt liv inte gör det. Det är helt fel.
Sanna lever med maken Mikael och barnen Moltas, Hilda och Ture.
– Jag får utslag av normer, men lever i en parrelation, en man och en kvinna, och vi har akademisk utbildning, och vi bor i den medelklassiga borgerliga staden Linköping...alltså fy fasen! Men det går att göra motstånd mot normerna ändå och skapa möjligheter för dem som inte har en plats i det kladdiga medelklasspaketet.
– Vi har så himla hårda föreställningar för hur vi ska vara, både killar och tjejer. Maktordningar gillar jag inte heller. Det stör jag ihjäl mig på. Det är klart det finns positioner och roller med mer makt, till exempel om man blir direktor för en stor organisation med 250 anställda, då fattar jag att det medför en viss makt. Men att använda den makten till att se till att det blir mer jämlikt är ju ett sätt att förhålla sig till den makten.
– Jag läste genusvetenskap när vi träffades och Micke och jag diskuterade jättemycket. Micke var då en feministiskt inriktad person som bland annat jobbade med funktionsnedsatta personer. Så vi kunde hitta varandra i det normkritiska perspektivet. Jag gillar det. Jag gillar inte när det blir likriktat.
Varför?
– Jag tycker man blir så instängd, det är så många kvalitéer hos människor som går om intet om vi inte får leva ut de egenskaper vi har. Det finns många saker man inte får tillgång till beroende på vilket kön man har. Att spela fotboll till exempel är inte så himla självklart om man är tjej. Speciellt inte när man blir äldre tjej. Många lägger av i 14–15-årsåldern, efter det är det inte okej längre. Jag höll på tills jag var 22, det tyckte många var jättekonstigt.
– Jag var med och startade upp lag i barnens fotbollsförening. På killsidan kom det 40 barn och elva föräldrar, på tjejsidan 30 tjejer men bara tre föräldrar.
Sannas fotbollsintresse, och det faktum att hennes bonussyster Mika är gift med före detta Linköpingsspelaren Nilla Fischer, har fört med sig att hon de senaste åren hjälpt Linköpings FC:s allsvenska lag en hel del.
– Det började för fyra år sedan efter att LFC haft några tunga år. Jag och Lars (Linebäck, nuvarande direktorn) erbjöd grupputveckling och enskilda samtal. Vi har jobbat mycket med hur man mår och är i gruppen och stämningen i laget.
Sanna tror stenhårt på SM-guld för LFC i höst.
– Absolut! De vinner hemmamatchen mot Rosengård inför fullsatta läktare. Så måste det bli.
SM-guld i november och nytt jobb i december – Sanna Detlefsen går mot en fin höst.