Ett år efter den iranska revolutionen 1978, även känd som den islamiska revolutionen, infördes obligatorisk slöja i Iran. Sedan dess har det varit många protester mot den regeln, men det var inte förrän i mitten av september 2022 som frågan även upprörde omvärlden. Då avled 22-åriga Mahsa Amini till följd av de strikta klädreglerna.
Händelsen upprörde många, men framför allt iranska kvinnor. Samin Asri är en av dem. Hon har själv utsatts för förtryck i Iran.
– Jag blev gripen av moralpolisen när jag var 25 år. Min klänning var för kort. De tog mig in till polisstationen och gav mig flera timmars lektion om hur man skulle klä sig och varför. Problemet är att de aldrig har kunnat ge ett vettigt svar till varför man behöver täcka sig. Deras enda förklaring var att det var rätt att göra.
Samin Asri flyttade med sin familj från Iran till Linköping 2017. Syftet med flytten var studier då hon skulle läsa masterprogrammet Ethnic and migration studies på Linköpings universitet. Nu är hon klar med studierna, men har startat eget företag och valt att stanna i Linköping.
Kvinnors situation i Iran har genomgått en stor förrändring sedan revolutionen. Samins föräldrar, som är uppvuxna i en annan tid, har en annan syn på hur man ska klä sig än regimen som har styrt under Samins uppväxt. Det orsakar en konflikt mellan folket och makten.
– Jag var född efter revolutionen så jag har ingen erfarenhet av livet före. Men våra mammor och mostrar klädde sig som de ville och det hade en påverkan på oss. När man växer upp i en familj med föräldrar som har en annan uppfattning om hijab så är det svårt att följa de nya reglerna.
Men Samin, liksom många andra kvinnor i Iran, testade gränserna. Även efter arresten vid 25-årsåldern fortsatte Samin klä sig lite mot moralpolisens regler.
Varför gick du emot reglerna när du visste att det kunde få konsekvenser?
– För att vi är sådana kvinnor som gillar mode och att vara finklädda. Vi brydde inte oss så mycket om polisen, trots att vi levde under konstant hot. Vi försökte att smita undan så mycket som möjligt. När vi såg moralpoliserna på andra sidan gatan täckte vi oss eller gömde oss. Men de har aldrig kunnat stoppa oss.
Om Aminis död säger iranskan att hon känner sig både ledsen och arg. Arg för att det är så löjligt att tänka på kläder när människorna i landet lider av fattigdom, ekonomisk kris och korruption.
– Vår kamp i Iran är en feministisk protest som inkluderar även män. Män vet väl att kvinnoförtrycket i Iran också innebär det egna förtrycket, att iranska män inte kan bli fria utan kvinnors fulla frihet. Dessa protester har också bidragit till att alla olikheter i etnicitet försvunnit.
För att stötta iranska kvinnor har Samin varit i kontakt med och samlat iranier i Linköping. Tillsammans demonstrerade de lördagen den 24 september, men Samin är kritisk till platsen.
– När vi ansökte om demonstrationstillstånd så fick vi vara i motionscentrum i Vidingsjö. Det är långt från centrum. På så sätt kan vi inte ha många med oss. Det enda vi kan göra, och som jag uppmanar andra att göra, är att sprida ordet på gator, torg och sociala medier. Att få medieuppmärksamhet kan kanske göra att vi når till politiker. Så funkar förändringshierarkin.
Men det är inte bara sorg och ilska som Samin känner. Hon känner också hopp.
– Det som hände Amini är tragiskt, men jag ser på det som droppen som fick bägaren att rinna över. Nu känns det som att vi har fått nog. Vi kan inte vara tysta längre.
Många kvinnor bränner slöjor vid demonstrationerna? Kan inte det tolkas på fel sätt och leda till slöjförbud i västvärlden?
– Kvinnor vill bara visa sitt missnöje. Rätten att kunna bära slöja är minst lika viktig som rätten att inte behöva göra det. Påtvinga eller förbjuda – båda är något slags förtryck.
– Sedan handlar det inte om bara slöja. Det är rätten att cykla, sjunga, titta på en match på stadion, simma i öppet vatten, att skilja sig och mycket mer.
I Iran läste Samin konst och idag jobbar hon med konstinteriör. Samin vill använda konsten för att göra en utställning kring det som händer, men hon saknar en plats där hon kan förverkliga sin idé.
– Jag har pratat med universitetet, men nu har de en utställning om kriget i Ukraina och den är prioriterad. Jag är tacksam för allt stöd jag kan få för att uttrycka kvinnors situation i Iran genom konst.