– Även om läget är mycket negativt för många växter och djur, så ser vi positiva resultat för uttrar och havsörnar. Det verkar som om det gått att få bukt med de miljögifter som drabbade dem under 1960–1970-talen. Ändå är det för tidigt att blåsa faran över ens för dem.
Vi har gjort sällskap med länsstyrelsens naturvårdsdirektör Claes Svedlindh till Stångån nära den nya vägbron vid Bjärka-Säby, där ekjättar kantar stigen in mot Fornhemmet.
Sakta men säkert har uttrar letat sig upp från vattenmiljöerna söderifrån och tar sig via Stångån numera ända in i Linköping. Utterstammen håller på att återhämta sig, men det är fortfarande få förunnat att se en utter. Och det är osäkert hur många det finns i länet, kanske ett 60-tal.
De knotiga ekarna och Stångån som vidgar sig nedanför slottet i Bjärka-Säby hyser bland många andra arter som mossor, lavar och insekter även fladdermöss. Precis som fåglar är de typexempel på djurgrupper som behöver flera olika naturmiljöer i landskapet för att klara sig. De ihåliga ekarna är deras hemvist och med insektsjakt i bryn mellan skog och öppen mark men även över sjöar och våtmarker skaffar de sin föda.
Sista utposten
Ekjättarna runt omkring oss har många hundra års perspektiv på landskapet och grodde i en tid när ädellövträden hade övertaget över barrträden. Dagens eklandskap i Östergötland, som brukar kallas det största sammanhängande ekbältet i norra Europa, är ändå bara en barkflisa av vad som en gång fanns som självklara ekmarker för arter som mellanspetten. Just i dessa trakter hade denna lilla hackspett sin sista utpost i landet och dog ut här för trettio år sedan.
– Mellanspettens öde visar vad som händer en art när det blir alldeles för små isolerade livsmiljöer som är lämpliga för dem i ett landskap. De klarar sig inte. Sammantaget finns det nog tillräckligt med ekar i länet idag så att det skulle räcka för mellanspetten, men de lämpliga ekmiljöerna ligger fortfarande alldeles för isolerade från varandra för att den skulle kunna överleva.
Överraskad
Länsstyrelsen sammanställer just nu resultaten från de senaste årens miljöövervakning, en läsning med många dystra besked. I några reportage har Corren berättat om den negativa trenden för biologisk mångfald i länet – för våtmarker, skogsmiljöer och odlingslandskapets betesmarker. Med några få undantag visar det sig vara lika illa för arter som behöver flera olika miljöer i större områden för att överleva.
Om uttrar och havsörnar hör till de positiva exemplen, så minskar fladdermöss, kustfåglar i östgötaskärgården och måsfåglar på öarna i Vättern. Och trots att omkring 8 000 ekar har frihuggits på senare år återstår fortfarande bortåt 100 000 skyddsvärda träd i länet att befria från slyets kvävande omfamningar.
– Att läget överlag är så negativt för alla slags arter inom alla naturmiljöer kom som en överraskning för mig. Jag hade nog trott att de många åtgärder vi bidragit till skulle fått större betydelse, men visar sig nu bara ha varit punktinsatser för de allra mest hotade.
Små oaser i en öken
De naturreservat med värdefulla naturmiljöer som länsstyrelsen avsatt på senare år jämför Claes Svedlindh med små isolerade oaser i ett ökenlandskap.
– Det räcker inte med skyddade områden för att klara den biologiska mångfalden. De är givetvis jätteviktiga men mellan dem måste det fínnas ett fungerande landskap, en slags grön infrastruktur så att känsliga arter har en chans att överleva genom att kunna förflytta sig mellan sina kärnområden.
Enligt Claes Svedlindh har de senaste tjugo årens inventeringar gett bra kunskap om var Östergötland har sin mest värdefulla natur. Här finns alla naturtyper representerade utom fjäll, men i topp står ekmiljöer och skärgården som länet har ett nationellt ansvar för.
Mera samarbete
– Men att klara arternas överlevnad är inte bara en fråga för länsstyrelsens naturvårdsenhet. Alla sektorer i samhället som jobbar med markanvändning – skogsbruket och jordbruket, Trafikverket och elbolag som anlägger vägar och kraftledningar samt kommuner som planerar för hur mark och vatten ska användas – måste hela tiden ha den biologiska mångfalden för ögonen och samverka. Det här klarar ingen av oss på egen hand.
Finns det arter som är viktigare att få att överleva än andra?
– Nej, egentligen inte. Att vi lyfter fram arter som till exempel läderbagge och dårgräsfjäril betyder inte att de är viktigare än minsta svamp eller lav, men de blir symbolarter där insatser för dem hjälper många andra. Utdöendet av arter är omfattande globalt sett. Visst har arter försvunnit under årmiljonerna fram till nu, men inte i den takt det sker i dag.
– Vi måste vara ödmjuka inför arternas betydelse och den nytta de gör för oss människor, det som kallas ekosystemtjänster. Svampar bryter ner döda växtdelar och dyngbaggar dyngan i beteshagarna, humlor och bin pollinerar växter, våtmarkernas organismer renar vattendrag. Människan skulle inte klara sig utan de tjänster arterna utför utan att vi ens tänker på att det sker. Och kunskapen om allt vad de bidrar med är fortfarande dålig.
Efterlyser engagemang
Claes Svedlindh funderar kring engagemanget för natur och biologisk mångfald från allmänhetens sida.
– När alltfler unga växer upp i städer utan att få en naturlig kontakt med natur påverkar det engagemanget för biologisk mångfald. Jag hoppas att det inte bara är när en exploatering hotar den egna närmiljön i staden som folk bryr. Ibland verkar det faktiskt så. Många skulle som konsumenter till exempel kunna göra stor skillnad för odlingslandskapet genom att handla mer lokalt naturbeteskött.
Havsörn i stan
Som inbiten fågelskådare har Claes Svedlindh kikaren beredd och ropar plötsligt ”havsörn” när vi är på väg tillbaka till stan. Som en svart prick högt ovanför trädtopparna patrullerar mycket riktigt en havsörn Stångåns vindlingar inte långt från Stora Rängen. Ett 60-tal par finns numera i Östergötland med 15–20 häckningar även i länets inlandsregioner.
– Aldrig trodde jag att det skulle bli möjligt att uppleva havsörn mitt i Linköping, men häromdagen såg jag hur en havsörn flög in mellan biblioteket och domkyrkan.