De fann sin kontrast – till det tuffa vårdyrket: "Inte min sorg"

Regnet vräker ner. Inne i Gamla Linköpings våffelstuga är det fullt av människor som flytt undan vätan. Vid ett av de runda borden sitter Sabina Talbi och Anders Möller. De ser hemma ut i miljön, men för bara fyra år sedan var de nyinflyttade, utan någon som helst koppling till Linköping som stad.

– Vi flyttade hit precis innan pandemin, för att jobba på sjukhuset, förklarar Anders, som är ST-läkare i kirurgi.

Anders Möller skrattar, berättar att han har fått frågan om han är pojkvän till "Stick-Sabina".

Foto: Agnes Ganestål

Han, som ursprungligen kommer från Södertälje, träffade Trelleborgsbördiga Sabina för nio år sedan, när hon precis hade påbörjat sina sjuksköterskestudier. I dag är hon specialistsjuksköterska, med utbildning i anestesi och intensivvård.

Under sina år tillsammans har paret upptäckt stora delar av Sverige – men också världen. Gällivare, Sydafrika och Tanzania är bara några av de platser där de har jobbat. Att ha fått uppleva det tillsammans beskriver Anders som vackert.

Men, att jobba inom vården kan också vara tufft på många sätt.

– Det är klart att vissa människoöden eller situationer påverkar oss och går innanför skinnet. Vissa saker kommer man alltid bära med sig, säger Sabina.

För att klara av jobbet inom sjukvården är det enligt Anders viktigt att hitta en acceptans för att livet ibland kan vara grymt.

– Vi får känna sympati, vi får känna med någon, men sedan måste vi också komma ihåg själva att "ja, det här har drabbat någon annan och det kan drabba mig, men det har det inte gjort just nu, utan det här är en del av livet för den här personen". Det är såklart jättetråkigt för dem och vi ska hjälpa dem med det, men går man och själv tar upp all den känslan, då tror jag inte man skulle överleva.

"Det har varit väldigt lång tid nu med mycket krav från sociala medier på framgång, att allt ska vara snabbt, alla ska tjäna pengar, man ska ut och göra världen, ut och resa...", säger Anders Möller. Han tror att stickningen kan passa många som inte har den möjligheten eller det intresset. Enligt honom är det en form av meditativ avkoppling.

Foto: Agnes Ganestål

Att koppla bort jobbet, och inte påverkas för djupt av det mörker som andra människor går igenom, kan vara svårt. För ett år sedan hittade Sabina och Anders sin väg till avkoppling.

Stickning.

– Det är en stor behållning att slippa känna att konsekvensen är "liv och död" eller "sjukdom och hälsa", utan blir det fel får jag riva upp litegrann, backa eller försöka lösa det på något sätt, säger Anders.

– Också att få den här distansen till att "det jag har varit med om i dag kan vara sorgligt, men det är inte min sorg". Man behöver lära sig att distansera sig till sitt jobb också, fyller Sabina i.

Idén till att börja sticka kom ursprungligen från Anders.

– Anledningen till att du ville lära dig sticka var ju för att du hade läst forskning om att kirurger som jobbar med sina händer, med hantverk, tv-spel och liknande, lär sig jobba på sin finmotorik och blir bättre operatörer, säger Sabina, vänd mot sin sambo.

– Sabina kunde redan sticka, jag har aldrig stickat i mitt liv. Jag tänkte "jag måste testa". Det var ballt att göra något med en enda tråd och så plötsligt har du en tröja. Det är en häftig teknik, tillägger Anders.

Vägen till att komma i gång med stickning kan vara tålamodsprövande, enligt Anders Möller. "För det första måste du hantera garnet. Det är någonting flexibelt så du måste hela tiden se att du har rätt sträckning. Dessutom måste du hålla det i händerna på ett speciellt sätt så du måste bli van på ett särskilt sätt vid att använda händerna", säger han.

Foto: Agnes Ganestål

Det var under syslöjden i skolan som Sabina lärde sig att sticka. Hon berättar om en uppväxt med en kreativ mamma, där klänningarna till konståkningen, gardiner och sängöverkast alltid var hemsydda.

– Man gör saker själv. Jag har alltid haft det med mig.

Som student försvann dock tiden till stickning och annat pyssel.

– Det har varit lite på paus, men när Anders plockade upp det fastnade jag i det, skrattar Sabina och tillägger:

– Sedan blev det lite mani av det.

Hur mycket och ofta stickar ni?

– Jag har daglig dos av stickning, erkänner Sabina.

Förra sommaren upptäckte Sabina Talbi svampplockning. Att bjuda på en svamprisotto, med egenplockad svamp, ger enligt henne samma känsla som att klä på sig en hemstickad tröja eller ett par raggsockor. "Först ska man ut och hitta svampen, sedan ska man rensa svampen, sedan ska man ta hand om den. Sedan hamnar de i den här lilla skålen och så är man skitnöjd", säger hon.

Foto: Agnes Ganestål

Det finns forskning som visar att stickning ger lugn vid psykisk ohälsa. Hur tror ni att det påverkar er, med tanke på den stressiga vardag som ni kan ha på jobbet?

– Oftast i våra jobb jobbar man så otroligt mycket med hjärnan. Man tänker på vartenda beslut man tar. Man tänker på hur man säger hej, hur man presenterar sig för någon, hur glad man ser ut, hur någon reagerar på det man säger... Man är otroligt inkännande och det är mikrobeslut hela tiden. När man kommer hem är det skönt att sluta ta beslut, konstaterar Anders och tillägger:

– Det är litegrann vad stickningen kan vara. Jag behöver inte sitta och bestämma vad jag ska göra med händerna, utan jag kan bara fokusera på något som inte kräver beslut.

Det är delvis nytt för honom. Även om han tycker om brädspel och lugna strategispel på datorn är han också van vid kickar.

– Jag kör motorcykel, jag har fallskärmscertifikat, jag har dykcertifikat, jag har hoppat bungyjump och vi har rest mycket, förklarar Anders och tillägger:

– Jag behöver jobba mycket med huvudet på ett sätt där det inte betyder någonting. Jag tror det är det som är avkoppling.

Att jobba inom vården är tufft. Det kan både Sabina Talbi och Anders Möller skriva under på. Stickningen har blivit ett sätt för dem att varva ner. Men, de båda trivs också med sina jobb. Enligt Anders är det framför allt patientmötena, och att få göra skillnad, som lockar. "Att jobba med människor är fantastiskt. Kunna få vara en del av människors öden och kunna få vara ett förtroende och stöd för människor som behöver det i tid och otid. Det är ett förtroendeupdrag som är jättevackert, tycker jag", säger han.

Foto: Agnes Ganestål

Paret är överens om att stickningen är positiv eftersom den ger låga intryck och inte går att påskynda. Det är en kontrast mot dagens digitala samhälle, med snabba flöden och ständig uppkoppling.

– Det tror jag man mår bra av, att det inte hela tiden behöver gå så fort, säger Sabina.

– Jag tror att det är meditativt just för det tvingar dig att inte kunna skynda på. Du kan inte stress-sticka, fyller Anders i.

 Ändå är vi fast i sociala medier. Varför har vi så svårt att bryta mönstret, tror ni?

– Jag tror det är en del av tiden. Det är så svårt att sålla vad som är viktigt och inte. Vi blir bombarderade hela tiden. Nu låter jag väldigt anti media, det är inte det som är grejen, men jag tror att ambitionen med media har ändrats väldigt mycket, säger Anders.

– Vi vet också att det ger fysiologisk påverkan på vår kropp. Vi får endorfinkickar av det. Vi blir påverkade av det på ett positivt sätt, i det korta loppet, som gör att man fastnar i det. Man märker också att människor har sämre tålamod rent generellt för man är van vid snabba flöden hela tiden, tillägger Sabina.

Att bära ett egenstickat plagg ger en känsla av stolthet, enligt Sabina Talbi. "Man sträcker sig lite extra när man går där", säger hon med ett leende.

Foto: Agnes Ganestål

Men, för henne och Anders har stickningen bidragit till mer än bara avkoppling. Genom den har paret också hittat nya bekantskaper.

När pandemin blåste förbi hade paret, på grund av restriktioner och år kantade av mycket jobb, inte lärt känna så många människor i Linköping. Vid ett besök i Gamla Linköpings garnbutik fick Sabina vetskap om stickkaféet i våffelstugan – och sedan dess har det blivit en självklar plats för umgänge.

– Helt plötsligt får man det där sammanhanget, säger hon och fortsätter:

– Har man varken stickor eller garn kan man bara komma som man är så finns det alltid någon som har det så man kan låna och lära. Det är en fantastisk gemenskap där man inte dömer eller är otrevlig, utan det är öppet och trevligt klimat.

Nu hoppas Sabina att fler människor ska besöka våffelstugan på onsdagskvällar.

– Alla har en inre stickare i sig, fastslår hon med ett skratt.