Avspark 14.00.
Sverige som favoriter.
När hände det senast i en stor final?
Och visst minns vi OS 2016, i Rio.
Knapp förlust i finalen mot Tyskland, 1–2, och tårar stora som regndroppar på de svenska tjejernas kinder
Nu alltså chans att bärga ett efterlängtat guld.
Sportbarerna i Linköping hade laddat med storbildskärmar lite varstans.
På Stora torget satt Agnes Kristing och Karin Ingvarsson och njöt med mat och dryck på bordet.
Första halvlek hade precis avverkats och Stina Blackstenius hade gett Sverige ledningen med 1–0.
– Det ser bra ut. Riktigt bra. Vi tar det här med 2–1.
– Men vi får akta oss för att räkna ut Kanada. De har också varit bra.
– Spelmässigt är det kanske fifty-fifty.
Agnes och Karin avslöjade att de lirat mot målsprutan Blackstenius för ett antal år sedan.
– Det var när vi spelade i Linköping/Kenty och Stina i Vadstena.
– Man såg redan då att det skulle bli något stort av henne.
På Ågatan var stämningen också hög med knappt en ledig stol att uppbringa.
Vid ett av borden satt Rebecca Brunngård, Isabelle Brunngård, Sofia Lindén och Sofie Hjärtström och höll tummarna.
– Om det blir guld kommer vi att fira riktigt ordentligt, lovade kvartetten som också stött på Blackstenius under hennes ungdomsår i Vadstena.
– Vi representerade Linghem i en lokalserie och visst, Stina var den stora stjärnan redan på den tiden.
Detta räckte nu inte för ett svenskt guld borta i Japan.
Andra raka OS-finalen.
Andra raka silvret.