Barn gör rätt och bra om de kan, slår barnpsykologen Ross W Greene fast. Stökiga, struliga, ouppmärksamma, utmanande, krävande ja rent av explosiva barn är det av en anledning. De saknar förmågan att inte vara det.
Ross W Greene tror att han öppnar dörren till en ny verklighet för en hel del av den månghövdade publiken på Linköpings konsert och kongress. Det gör han på den första föreläsningen på Bup-kongressen som samlat närmare ett tusen medarbetare från psykiatriska kliniker, forskare och representanter från skolans värld.
– Jag är inte allergisk mot diagnoser, men jag tycker inte att de ger mig särskilt mycket information, säger han.
Barn med neuropsykiatriska funktionshinder kanske vi skulle vilja kalla dem. De som fått diagnosen ADHD, Aspbergers syndrom eller någon av alla de andra diagnoserna. Ross W Greene vill hellre kalla dem barn med sociala, känslomässiga och beteendemässiga oförmågor. Eller helt enkelt krävande barn. Alla faller inte inom ramen för en diagnos och det leder ingen vart att definiera nya diagnoser. De fokuserar alldeles för mycket på beteenden. Istället gäller det att identifiera vilka färdigheter som barnet saknar eller problem som ligger ivägen.
– Istället för att fokusera på beteenden som skolan anser opassande, ska vi fokusera på orsaken till dem och lösa problemen, säger han.
Ross W Greene är en barnpsykolog i ropet. Han är grundare till Collaborative problem solving institute i Boston och i sin senaste bok Vilse i skolan tar han upp vuxnas förhållningssätt till barn i skolan. Han har jobbat med barn i många år och är grundare till den samarbetsbaserade problemlösningsmodellen (CPS) som går ut på att identifiera de färdigheter som barnen inte har, hitta orsaken och sedan lösa de bakomliggande problemen och/eller utveckla färdigheter allt i samarbete med barnet.
Det hjälper vare sig med piska eller morot om man kräver något av ett barn som inte har förmågan att leva upp till kravet. Han tar ett exempel. Om ett barn som saknar förmåga till flexibilitet, han kallar det en svart och vit tänkare och på fackspråk kallas det brist på kognitiv flexibiltet, så krävs en smärre jordbävning för att ändra något som barnet bestämt sig för. Säg att rasten flyttas från en tid till en annan så kommer ett sådant barn att gå på rast den ursprungligt utsatta tiden.
– Det kommer inte att hjälpa att resonera, inte att insistera mer kraftfullt och inte att hota med en konsekvens. Det kommer att sluta med ett "kaboom", säger han och publiken skrattar igenkännande.
Att i sådana fall ensidigt från den vuxnes håll försöka ändra på barnets beteende är fruktlöst. Man måste samarbeta med barnet, konstaterar han.
Hans metod för detta samarbete och verktyg att använda sig av finns på hemsidan livesinthebalance.org.