Ett av rättesnörena i barnkonventionen är att "barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn". Vad betyder det?
Det beror på hur man tolkar reglerna.
Ta den 15-åriga flyktingflickan som kom ensam från Burundi, till exempel, hon hade varit i Sverige i ett par tre år. Inget uppehållstillstånd, dömde domstolen, det bästa för barnet är att återförenas med föräldrarna så fort som möjligt.
Så kan man tolka barnkonventionens krav på att barn i familjer som splittrats ska återförenas så snart som möjligt.
Att flickan själv ville stanna och att hon inte visste var hennes föräldrar fanns var inget hinder, enligt migrationsöverdomstolen. Det fanns väl släktingar i Burundi. Och fanns inte det, så kunde säkert någon institution i Burundi ta hand om henne.
Ett annat exempel: en turkisk pappa ansöker om att få komma till Sverige för att återförenas med sina barn, 13, 16 och 17 år, men domstolen säger nej. Det är visserligen bäst för barn att vara med sina föräldrar, men det går att göra undantag eftersom behoven växlar från individ till individ. Barnen kan träffa sin pappa på andra sätt, dömer migrationsöverdomstolen, på besök i Turkiet exempelvis.
Migrationsmyndigheterna följer de juridiska riktlinjer som politikerna har dragit upp och samtidigt pågår en diskussion i samhället: vad är rimligt? Ska sjuka, ensamma barn utvisas till en osäker framtid i krigsdrabbade länder?
Linköpingsforskaren Jonathan Josefsson har tittat på migrationsöverdomstolens beslut och jämfört dem med protesterna, ilskan och diskussionerna i medierapporteringen när barn får avslag på sin ansökan. Han disputerar på fredag och i sin avhandling "Children at the borders" berättar han om glappet mellan juridikens bedömningar och hur landets största dagstidning Dagens Nyheter beskriver situationen.
– Samma frågor, men i helt olika sammanhang, styrda av olika regler och värderingar, säger han. Lärarna, klasskamraterna, kyrkan och lokalsamhället pekar på barnens situation: de har varit här i flera år, deras hälsa är hotad, de har inget att återvända till, det är orimligt att visa ut dem! Men hos migrationsverket och domstolarna är beskedet många gånger "nej. Vi följer de lagar politikerna har beslutat om i demokratisk ordning och de skäl som anges räcker inte i lagens mening".
Migrationsöverdomstolen tar inte upp alla fall, bara de som får betydelse för utvecklingen av den rättsliga bedömningen. DN tar inte heller upp alla ärenden, bara de som främst fångar människors intresse.
– Det finns likheter i resonemangen. Man talar ofta om hur barnen mår, deras hälsa står i fokus. Anpassning och integrering är andra viktiga aspekter. Hur länge har barnen varit i landet? Hur klarar de skolan och språket?
– I andra avseenden skiljer sig diskussionerna. Domstolen kräver bevis för vad som är en fara för barnets hälsa, bara vissa diagnoser ges juridisk betydelse. I offentligheten använder vi en annan form av bevisföring: "vi ser ju att barnet mår dåligt!"
De senaste åren har 30-40 procent av alla barn som sökt också fått uppehållstillstånd. Av de ensamkommande har 70-80 procent fått stanna. Efter de nya reglerna kommer det att ändras.
– Samtidigt tillkommer andra begränsningar och andra möjligheter, konstaterar han. Med åldersuppskrivningarna kommer många inte att räknas som barn längre, då kan de utvisas. Om säkerhetsläget ändras i världen påverkar det snabbt vilka som får stanna.
Att ändra lagar tar längre tid och några stora ändringar har det heller inte blivit vad gäller möjligheterna för barn att få uppehållstillstånd under 2002-2013, de år som Jonathans avhandling omfattar. Politikerna styrs å ena sidan av barnens rättigheter, de som beskrivs i den barnkonvention som alla världens länder utom USA har undertecknat; och å andra sidan av behovet att reglera invandringen, att skydda landets gränser.
– Den stora förändringen har inträffat det senaste året, när regeringen och myndigheternas hållning har blivit betydligt mer restriktiv, säger han.
Den som lyckas mobilisera klasskamrater, lärare och det omgivande samhället förbättrar sina chanser något. Den som blir omskriven i medierna likaså. Minst hälften av dem som omskrivits i DN har fått uppehållstillstånd.
– Fast det är ändå extremt få, konstaterar Jonathan. 49 stycken under de år jag har tittat på, det är två-fyra fall om året av alla 10 000-tals ärenden.
Samhällsutvecklingen och den politiska positioneringen pekar mot större restriktivitet.
– Att göra barnkonventionen till svensk lag ändrar inte på det. Min forskning på migrationsöverdomstolens domar visar att principen om barnets bästa har mycket begränsad betydelse för att få uppehållstillstånd. Istället har den blivit en del av det system som reglerar invandringen.Barnkonventionen gör inte mycket nytta för de barn som vill stanna i Sverige.
.