Varje år drabbas mer än 30 000 personer av whiplashskador, som vållar stort personligt lidande. Det kostar samhället över 1,5 miljarder kronor om året. Ungefär hälften av de drabbade får besvär för resten av livet, whiplash associated disorders (WAD).
Tre olika metoder
Maria Landén Ludvigsson är medicine doktor och har specialistexamen i sjukgymnastik. I sin avhandling jämförde hon tre olika behandlingsgrupper: personer som fick nackspecifik träning hos sjukgymnast, personer som fick samma specifika träning med beteendemedicinskt tillägg (gick till exempel i "smärtskola" för att lära sig hantera smärtan) och personer som fick fysisk aktivitet på recept (FaR).
Nackfunktionen förbättrades mest i de två sjukgymnastledda träningsgrupperna. Förbättringarna uppnåddes under de första sex månaderna, och kvarstod sedan under resterande mätningar som avslutades efter två år. Men det beteendemedicinska tillägget gav ingen ytterligare förbättring utöver den nackspecifika träningen för de flesta av deltagarna.
Vilka drabbade fick vara med i din avhandling?
– Det var 216 personer med kroniska nacksmärtor som de har haft i cirka två år. Personer som hade bara lite ont fick inte vara med. Och resultatet visade tendenser att ju större besvär man hade dessto större effekten gav den specifika träningen.
F
örbättring i nackspecifik grupp
Deltagarna i alla tre grupperna mådde bättre när det gällde smärta. Men den största förbättringen sågs i de nackspecifika, sjukgymnastikledda grupperna. Och det var bara i den nackspecifika gruppen som tilltron till den egna förmågan att kunna utföra aktiviteterna – trots smärtan – förbättrades.
Även om fysisk aktivitet på recept, FaR, var billigast visar sig den ändå inte vara kostnadseffektiv eftersom den gruppen inte förbättrade sin hälsa. Gruppen hade dessutom högre kostnader för övrig vård och sjukskrivning än den rent nackspecifika gruppen, som var den mest kostnadseffektiva ur ett samhällsperspektiv, inklusive kostnader för sjukskrivning och sjukvård.